Här är kunskapen som vården vill ha om förlossningsskador

Forskning som gör vården bättre på att upptäcka förlossningsskador är prio ett när vårdpersonal och patienter tillsammans listar de tio viktigaste kunskapsluckorna. "Vi har mycket att lära av patienterna", säger barnmorskan Ingrid Cerna.

Utan en korrekt diagnos har kvinnor som skadas när de föder barn vaginalt ingen möjlighet att få behandling. Därför behövs först och främst mer forskning kring metoder och verktyg för att upptäcka skador, även efter lång tid. Detta slås fast i den nya rapporten från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, som bygger på ett samarbete mellan vårdpersonal och patienter.

Läs mer: Vårdfokus artiklar om bäckenbotten

Samarbete ger ny kunskap

SBU har för andra gången använt sig av en brittisk metod för att hitta och prioritera kunskapsluckor i vården. Den så kallade James Lind Allianceemetoden går ut på att vårdpersonal tillsammans med patienter kommer överens om de viktigaste kunskapsluckorna inom ett visst område. Målet är att få fram forskning som verkligen är relevant och användbar för vården.

En av deltagarna i arbetet med prioriteringslistan var barnmorskan Ingrid Cerna. Med över 20 års erfarenhet från förlossningsvården vid sjukhuset i Gävle är det första gången hon kommit patienternas berättelser så nära.

– Trots att jag arbetat så länge i vården har jag aldrig varit med om ett liknade samarbete med brukare. Jag tyckte det var toppen. I vården pratar vi om ”gallan” inte om människan bakom, men här fick vi hela berättelsen. Det var väldigt givande och vi har mycket att lära oss av dem, säger hon.

Vilken forskning behöver vården?

18 personer, nio representanter från professionen och nio kvinnor med erfarenhet av förlossningsskador, har systematiskt gått igenom de kunskapsluckor som SBU tidigare konstaterat i en granskning av forskningsläget. 

Efter att var och en i gruppen fått välja sina tio viktigaste områden hölls en workshop där deltagarna tillsammans enades om en lista på tio områden, extra angelägna att bedriva forskning inom. 

Gruppen kom fram till att det viktigaste området för kunskapsinhämtning är diagnostik. Vidare ville de se mer forskning om förebyggande åtgärder för att minska risken för att skador sker under en förlossning och studier kring behandling av såväl grad 2-bristningar som grad 3-och 4-bristningar.

Andra prioriterade områden är behandling av olika typer av skador, till exempel på levatormuskeln och efter klipp. Det behövs också mer studier om behandling av fistlar, av samlagssmärtor och analinkontinens. Som en röd tråd genom alla områdena bör forskningen titta särskilt på situationen för könsstympade kvinnor, enligt SBU:s prioriteringslista.

Mer respons när det går fel

Barnmorskan Ingrid Cerna hoppas att vårdpersonalen inte ska känna sig kritiserad av resultatet i rapporten.

– Man kan inte säga att det handlar om att barnmorskor är okunniga, utan staten har också ett ansvar att se till att vi får den kunskap som vi behöver. Landstinget behöver bestämma vad man vill lägga pengarna på, säger hon.

Ingrid Cerna välkomnar mer respons i vården när något inte blir bra, till exempel vid en bristning.

– Jag är övertygad om att barnmorskor vill veta om de missat en skada för att kunna lära sig av det.

En av de patientsakkunniga i SBU:s arbetsgrupp var Jenny Aakula. Hon tror också att det skulle behövas en personlig, automatiserad återkoppling till vårdpersonalen, till exempel via journalsystemet. Hon fick själv av en grad-2 bristning och diastas i samband med att hon födde sitt andra barn för fyra år sedan.

Hennes skador upptäcktes sent och har bland annat lett till problem med urinkontinens och svåra ryggsmärtor. Jenny Aakula har gått igenom tre operationer för att reparera skadorna och har nyligen återvänt till arbetslivet efter tre år som sjukskriven.

Kvinnor vittnar om sina skador

Genom sociala medier kom hon i kontakt med andra kvinnor som också drabbats av förlossningsskador och är en av grundarna till föreningen Våga vägra Förlossningsskador. 

– Vi är dagligen i kontakt med kvinnor som berättar att de inte blir trodda av vården eller där besvär som att bajsa på sig avfärdas som normalt. Det, tillsammans med mina egna erfarenheter, har gjort att jag har svårt att lita på vårdpersonal. Men här kände jag att vi kunde prata med varandra i arbetsgruppen. Jag förstår ju att vården är väldigt pressad och att personalen springer mellan förlossningarna, säger hon.

Vill ha mer dialog

I samband med att SBU-rapporten släpps i dag anordnar föreningen Våga vägra förlossningsskador ett seminarium i Ödeshög i Östergötland. Det är Jenny Aakulas hemtrakter och hon är språkrör för mötet. 

– Jag börjar där jag står, det var här allt började för mig för fyra år sedan. Nu har vi bjudit in lokalpolitiker, regionspolitiker och ansvariga inom landstinget till ett seminarium om förlossningsskador. Kvinnor kommer att berätta sina historier och sedan hoppas jag att vi kan ha ett samtal om hur vi ska gå vidare för att inte fler kvinnor ska drabbas.