Bytte pocketkameran mot MR: ”Ser alltid den optimala bilden i huvudet”
Förut fotograferade hon naturen och barnen – och jobbade med att göra tv-inslag. Nu tar Jenny Narvesjö bilder på frakturer och skadade knän. Den före detta journalisten har blivit röntgensjuksköterska och brinner för att synliggöra sitt nya yrke.
Sin första kamera fick hon redan som barn. En röd, analog modell. I tonåren byttes den ut mot en digital.
– Jag fotade jättemycket. Naturbilder och saker jag gjorde. Jag gillade att skriva också och därför utbildade jag mig till journalist.
I tio år jobbade Jenny Narvesjö på en tv-kanal som drevs av tre lokaltidningar i Norrbotten. Hon reste långa sträckor för att filma, intervjua och därefter redigera sina inslag.
När medieföretagen gjorde besparingar drogs tjänster in. Jenny Narvesjö kunde ha stannat kvar, men ville satsa på en mer framtidssäker bransch.
– Jag var strax över 30 och kände att jag kunde göra något helt annat, säger hon.
Praktiserade för att hitta rätt
Lärare var en möjlighet. I kurskatalogen från Luleå tekniska universitet läste hon också om ett vårdyrke som kombinerade teknik och bild: röntgensjuksköterska.
– Jag har aldrig brutit något eller varit sjuk på så vis att jag behövt röntgas, så jag visste ingenting om det.
Jenny Narvesjö
Yrke: Röntgensjuksköterska.
Arbetsplats: Piteå sjukhus. ”Det är ett litet sjukhus med bland annat en ortopedavdelning som specialiserat sig på att operera höfter och knän. Efteråt kommer patienterna till oss för se att proteserna sitter rätt.”
År i yrket: 5,5.
Ålder: 42 år.
Bor: I Piteå.
Drömyrke som barn: ”Delfinsskötare på Kolmården eller något inom biologi. Jag har alltid varit intresserad av människokroppen.”
Förebild: ”Astrid Lindgren har alltid varit en stor idol. Inspireras även av mina duktiga kollegor och strävar efter att bli bättre på det jag gör.”
Bakgrund: Tio år som tv-journalist på en kanal som drevs av tre lokaltidningar i Norrbotten.
Hon kontaktade en mellanstadieskola och röntgenavdelningen på Piteå sjukhus och bad att få praktisera på båda ställena under en dag.
– Jag blev överraskad av både tekniken och omhändertagandet. Få vet att vi sätter så mycket nålar och jobbar med kontrastvätska som ges intravenöst. Och jag hade ingen aning om hur många modaliteter en röntgenavdelning använder.
Efteråt sökte hon till utbildningen och återvände under flera vfu-perioder till Piteå sjukhus, där hon nu varit anställd i drygt fem år.
– I vår arbetsgrupp är en före detta svetsare, en har jobbat på bank och några har gått naturbruksgymnasium. Alla har olika erfarenheter att bidra med. Vi har väldigt kul ihop.
Bättre balans på sjukhus än tv
Nu vill hon vara en ambassadör för yrket och tar själv emot studiebesök från skolor. Hon har också en ambition att visa upp sin arbetsplats på exempelvis instagram i framtiden.
– Om jag övertygades om att jobba med det här på en dag så tror jag att andra också kan det. Själv hade jag en felaktig bild av vården – att det är tufft och att alla är utarbetade för att det är underbemannat. Men så är det inte här.
Även om vissa dagar är stressiga tycker hon att balansen mellan arbete och fritid är bättre nu än på tv-tiden.
– Då fick jag hålla på tills jag var klar. Nu går jag hem när jag slutar och kan släppa jobbet på ett annat sätt.
Men hon har nytta av sina erfarenheter från journalistiken.
– Jag träffade väldigt många människor korta stunder och behövde övertyga dem om att ställa upp framför kameran. Situationen är liknande nu. Patienter kan vara osäkra eller rädda och då är det min uppgift att lugna dem. Jag har bra känsla för vilka man kan skämta med och vilka som behöver en pedagogisk förklaring om vad som ska hända.
Känslan för bildkomposition och vinklar får hon också användning för.
– Ja, särskilt när det gäller skelett. Jag ser den optimala bilden i huvudet, men den är inte så lätt att förverkliga eftersom patienten kanske inte kan sitta i just den ställningen jag vill. Att vara röntgensjuksköterska är ofta ett kreativt hantverk!