Ny som sjuksköterska – och förtroendevald: ”Jag växer som människa av alla möten”

Daniel Soos har haft en spikrak inlärningskurva sitt första år som sjuksköterska. Eller knappt ens en kurva utan mer en y-axel som pekar brant uppåt. Som poolsjuksköterska i Halmstads kommun täcker han luckor och träffar många olika patienter.

På lite vingliga ben stegade Daniel Soos ut i vårdverkligheten som nybakad legitimerad sjuksköterska i januari förra året. Då trodde han inte att han skulle kunna lära sig så mycket som han gjort på bara ett år.

I början låg de teoretiska kunskaperna på lagring i olika fack i huvudet. Ibland kändes vissa av dörrarna dit stängda när han behövde dem, andra stod på glänt för användning.

– Det är stundvis övermäktigt att börja på sitt första jobb i vårt yrke. Det är spännande, men man är rädd för att något ska gå fel. Det är ju människors liv vi har hand om. Det var jag hela tiden medveten om och är fortfarande, säger han.

Ny som sjuksköterska i kommunen

Daniel Soos arbetar sedan dess som poolsjuksköterska inom Halmstad kommun. Det är varierat och ena dagen arbetar han i hemsjukvården, för att nästa täcka en vakans på ett särskilt boende.

Där har han också arbetat som undersköterska under studierna. Han trivdes med att träffa patienterna i deras egna hem. På sjukhuspraktiker under sjuksköterskeutbildningen märkte han skillnaden.

– Patienterna är mer trygga och sig själva i sina egna hem. På sjukhus, där patienterna alla har likadana vita kläder, hamnar fokus lätt helt på sjukdom och behandling. I hemmet har vi bättre chans att möta hela människan. Det passar mig, säger han.

Kollegor som vill att han utvecklas

Han sitter han i ett mörklagt rum i hemsjukvårdens lokaler som kallas kvällsrummet. Det är lättare att se på datorskärmen i dunklet för utomhus bländar den starka majsolen och Halmstad visar stolt upp sig i klorofyllstinn vårskrud. Han vill gärna dela med sig till nya sjuksköterskor om hur han vuxit in i ansvaret.

– Jag har kollegor som bryr sig genuint om att jag utvecklas. Jag har haft en enorm tur. Här har jag verkligen haft chansen att få vara ny. Mina kollegor bryr sig genuint och delar alltid med sig av sin erfarenhet. Jag är en produkt av mina kollegor, kan man säga. På många ställen i vården är arbetsmiljön pressad och det är svårt att få stöd.

Han berättar om hur det stärkte honom när en arbetskamrat delade med sig av ett sätt att försiktigt och inlyssnande bemöta en ung patient med cancer. I hemmet fanns också barn. Daniel kände sig ung och oerfaren, men hoppas att han gav gott stöd utifrån råden han fått med i sin ryggsäck, blandat näringsdropp och kompresser.

– Det är alltid svårt att vara allvarligt sjuk. Men det kräver ett annat förhållningssätt när vi kommer hem till någon ung. Vi arbetar personcentrerat och jag försöker vara följsam inför att alla människor är olika. Jag växer som människa och sjuksköterska av alla möten och hoppas att jag kan ge mer och mer.

Vill att alla ska känna sig sedda

Respekt är ett nyckelord för Daniel Soos. Det går att vara oerfaren och ge ett gott bemötande. Hans ambition är att patienten ska få allt som är möjligt i den utsatta situation de hamnat i. Han tar alltid av sig skorna i hallen.

– Jag frågar om lov om enkla saker så att min attityd blir tydlig och lågmäld till att börja med. Det kan vara ”kan jag slänga mina plasthandskar i er papperskorg eller ska jag ta med dem”. Hemsjukvård kan vara en stor omställning. Många är vana att klara sig själva och plötsligt kommer sjuksköterskor varje dag, kanske även kväll och natt.

Han vill att alla ska känna sig sedda.

– Respekt är också att inkludera alla. Jag skakar hand och pratar med alla i rummet, både patient och anhöriga. Attityden ska vara att vi finns där för dem. Jag försöker också anpassa tiden. Ibland behövs en stund extra för samtal, men ibland är respekt att sköta sin uppgift snabbt och effektivt för att störa så lite som möjligt.

Svarar vant i telefonen på frågor

För dagen är han samordnare i hemsjukvården. Han svarar vant i telefonen på frågor från patienter, anhöriga, sjuksköterskor och chefer på kommunens andra enheter. Hemsjukvården är också både vårdcentralernas och sjukhusens förlängda arm.

Han är varm i kläderna nu. Kunskapen har lämnat facken och flödar fritt.

– Jag är långt ifrån fullärd. Jag arbetar i poolen så jag träffar många olika patienter, med olika sjukdomar och tillstånd. De har patientansvariga sjuksköterskor som jag ersätter för dagen. Jag får ny kunskap av alla deras sätt att ge omvårdnad.

Sätta nya nålar var svårt

Medicinteknik kan vara en utmaning för nyexaminerade beroende på om man fått chansen att öva. Daniel Soos hade en ”hang-up” på att sticka in nya nålar i subkutana venportar.

– Jag tyckte att det var obehagligt och oroade mig för att patienten skulle tycka det också. Då speglar man den känslan till patienten. Nu har jag ett lugn och självförtroende när jag sticker och det tror jag att patienten märker.

Även där har han fina minnen av kollegor som omtänksamt frågade honom hur det gått de första gångerna.

– Vi har en tillåtande atmosfär. Det är skönt att ingen tycker att man är dålig utan vet att sådant här händer oss alla. Jag känner mig aldrig ensam utan kan ringa och fråga en kollega eller jourläkaren.

Tatuering med ett skepp

Han gestikulerar och den stora tatueringen av ett skepp på underarmen viftar förbi. Den symboliserar en annan del av hans liv. När han som 20-åring hade modet att flytta tre år till Australien.

Väl tillbaka i kändes hemstaden Halmstad som ny. Han uppskattade den halländska metropolen och valde därför att stanna och läsa till sjuksköterska på högskolan.

– Jag har fått vänner för livet från skolan. Flera av dem jobbar jag med och vi har stöttat och peppat varandra det här första året.

Redan förtroendevald

Kollegor och kamratskap är viktigt. Då är steget inte långt till fackligt engagemang. Nu, redan under sitt första år, har Daniel Soos ställt upp som förtroendevald i Vårdförbundet. Han och kollegan Emelie ersätter en trotjänare så ”det är stora skor att fylla”.

Han är just hemkommen från sin fackliga grundkurs där arbetsrätt förklarades. Rättigheter och skyldigheter snurrade runt i luften, tillsammans med det sprillans nya löneavtalet, HÖK25. Allt för att kunna komma hem och svara på kollegornas frågor.

– Det är som med yrket. Jag är precis i starten och kommer att växa in det. Det är självklart att vara med i facket – det har mamma alltid pushat. Vårdyrkena förändras hela tiden. Vi behöver arbeta tillsammans för att få bästa villkor. Då tror jag att Vårdförbundet är det bästa sättet.

Det fackliga intresset väcktes redan under sjuksköterskeutbildningens sista termin. Alla i klassen gick ihop och ställde lönekrav på arbetsgivarna. Lönerörelsen för de nyutexaminerade vintern 2024 kallades ”Inte under 32 000 kronor i månaden”.

Han hörde till de drivande och de kontaktade lokaltidningen Hallandsposten och förde fram sina argument. Vårdförbundet fanns som bollplank.

– Jag såg vad vi i klassen kunde skapa  tillsammans med ett gemensamt driv. Den perioden var både spännande och rolig. Jag hade känslan av att göra något nyttigt både för mig själv och kollegorna.

Själv höll han sig orubbligt till lönekravet. Det blev kalla handen hos regionen, men i kommunen sa ja.

– Jag var mer intresserad av kommunens vård också. Men det som gjorde att jag faktiskt tog jobbet här var att arbetstider, scheman och lön var bättre. Inget talade emot.