Återträffen – tre år efter löneupproret mot regionerna

För tre år sedan tog de examen från sjuksköterskeprogrammet vid Göteborgs universitet – med löfte om att inte jobba i en region som betalade under 30 000 kronor i månadslön. Vårdfokus har spårat upp den stridbara årskullen för att få reda på var de befinner sig i dag, och hur de första åren i yrket har varit.

Medicinareberget, Göteborgs universitet

Glasgången vid Biomedicinska biblioteket är ett landmärke för vårdstudenter vid Göteborgs universitet. Här porträtterades sjuksköterskorna Jesper Johansson, Amanda Rydstern och Simon Renner för både tidningar och tv när deras kravbrev till politiker och regionledningar orsakade mediauppståndelse våren 2022.

– Det konkurrerade inte med andra nyheter i början. Men samma dag som jag skulle vara med i Studio Ett i P1 bröt kriget i Ukraina ut och intervjun ställdes in, säger Simon Renner nu, tre år senare.

I brevet, som publicerades offentligt, ställdes två krav: En förstalön på 30 000 kronor och minst fyra veckors introduktion. Om det inte infriades skulle inga nyutexaminerade sjuksköterskor skriva på några anställningsavtal.

– Det var ju sommar och regionen räknade med att vi skulle börja jobba hos dem för att täcka semestrar. Då kändes det extra gött att sätta sig på tvären, säger Jesper Johansson.

Men kraven mottogs med tysthet från politiker och arbetsgivare.

– Det mest högljudda motståndet kom från yrkesverksamma sjuksköterskor som tyckte att vi kom och krävde högre löner än dem, säger Simon Renner.

Den kollektiva styrkan ökade när totalt 930 personer anslöt sig.

– Det blev mycket större än vi kunnat drömma om. Förutom vår klass var det studenter från utbildningar runt omkring – i Trollhättan, Skövde, Borås och Varberg, säger Simon Renner.

Idén till protestaktionen kom efter en föreläsning om utmattning och stress termin sex.

– Vi skulle lära oss att känna igen symptomen på utbrändhet eftersom det är så vanligt bland sjuksköterskor. Det kändes helt sjukt att vi skulle förbereda oss på det redan under utbildningen, säger Jesper Johansson.

Reaktionerna i klassen var dels oro, dels spirande kampvilja. Framåt sommaren startades ett instragramkonto där studenterna gjorde inlägg när de tackade nej till jobb för att lönen var för låg.

– Jag minns min första anställningsintervju. När jag sade 30 000 så skrattade de nästan: ”Det kommer du aldrig att få igenom”. Men några månader senare gick det, säger Amanda Rydstern.

Alla tre fick jobb i Region Västra Götaland. Amanda Rydstern på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Jesper Johansson och Simon Renner på Östra sjukhuset.

– Jag tackade till och med nej till 29 800. Till slut lyckades chefen övertyga HR-avdelningen och det är jag glad för. En fördel var förstås att de redan kände mig och visste vad jag gick för eftersom jag sommarjobbat och gjort praktik där, säger Jesper Johansson.

Amanda Rydstern har bytt jobb en gång, från kirurgavdelning till hudmottagning, men är kvar hos samma arbetsgivare.

Simon Renner, däremot, kommer i höst att ha haft fyra arbetsgivare på drygt tre år. Efter ett och ett halvt år på sjukhuset bytte han till hemsjukvården i Göteborgs stad.

– Jag kom till en punkt då jag var akut less, bland annat på vårdtyngden. Arbetsmiljön, tempot och lönen är mycket bättre i kommunen. Samtidigt känns det som ett helt annat yrke eftersom jag tillhör ett annat led i vårdkedjan nu, och träffar patienterna i deras hem, deras trygga sfär. Det har varit en nyttig erfarenhet.

I sommar kommer han att vikariera i samma roll i Norrbotten och därefter återvänder han till Region Västra Götaland och en tjänst på ambulansen.

– Det är jag väldigt taggad på. Men jag är också lite chockad över att jag haft så många arbetsgivare. Det trodde jag inte när jag började. Tvärtom såg jag med onda ögat på de som bytte arbetsplats hela tiden i syfte att få upp lönen, jag tyckte inte att det var rätt väg att gå.

Uddevalla sjukhus, Uddevalla

Karin Samstrand bodde i Stenungsund under studietiden i Göteborg, men har i dag flyttat tillbaka till sin uppväxtstad Uddevalla. Här jobbar hon på ortopedavdelning 4.

– Jag tycker att vi ger en härlig typ av vård. Vi lagar människor. Många kommer hit med smärta i axlar och höfter som de kanske dragits med i många år. De opereras och rehabiliteras och lämnar oss i mycket bättre skick, och är så tacksamma!

Hon minns sin första sommar på NÄL, Norra Älvsborgs länssjukhus, som extremt tuff.

– Man blev inslängd och förväntades lösa saker. Det var roligt men jag kämpade mig verkligen igenom det.

När patienterna ställde frågor om vårdförlopp hade hon sällan några svar.

– De undrade till exempel vad läkaren gör under operation och hur anestesin fungerar. Jag hade inte varit med om alla situationer och visste inte.

Men efter exakt ett år vände det.

– Det var jättemärkligt. Nästan på dagen ett år efter att jag började hade jag hittat rollen. Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så.

Då hörde hon också till de mest erfarna sjuksköterskorna.

– Plötsligt var vi fler nya än gamla. Redan första året hade jag studenter som gick bredvid mig. Jag hade ju precis pluggat klart så vi kunde prata tentor.

Första löneförhandlingen minns hon som en chock.

– Jag fick ett riktigt skambud: 26 000. Då sade jag att de får hitta någon annan.

Hon kände en trygghet i klassens gemensamma krav.

– Det var skönt att ha en siffra att förhålla sig till. Som ny är det svårt att veta vad som är en rimlig lön, men vi sa allihop att nu går vi för detta!

Sedan ett par år jobbar hon enbart natt. Hon uppskattar det lugnare tempot och den längre återhämtningen. Det är också något hon behöver på grund av en period av utbrändhet som inföll redan under första året i yrket.

– Jag stod i läkemedelsrummet och upptäckte att jag inte kunde räkna. Sedan mindes jag inte min kod till läkemedelsförrådet. Då gick jag hem.

Efter en veckas sjukskrivning kom hon stegvis tillbaka.

– Arbetsgivaren tog mina symptom på allvar. Jag träffade psykolog och handledare. I samtal reflekterade jag över att jag alltid ställt höga krav på mig själv. Jag fick vägledning i hur jag kan prioritera och delegera, och förståelse för att allt inte måste vara klart när jag går hem. I dygnet-runt-vården kommer det ju alltid någon och avlöser.

Bilradiogatan, Västra Frölunda

Den vita bilen står kaxigt parkerad intill trottoarkanten mitt i bostadsområdet. Tack vare nyttotillståndet kan sjuksköterskan Paulina Blanksvärd stanna där det passar i förhållande till patientens bostad.

– En sådan här dag är det jättehärligt att jobba. På ett sjukhus får man aldrig sol i ansiktet, säger hon.

Hemsjukvården i sydvästra Göteborg omfattar stadsdelarna Frölunda, Högsbo och Askim. Paulina Blanksvärd tjänstgör i området kring Järnbrott. Normalt hinner hon besöka tre till sex patienter under att arbetspass, beroende på hur omfattande insatsen är.

– Jag tycker om att få lära känna patienterna och skapa en relation. 

Detta är hennes tredje jobb sedan examen 2022. Det första var på en kirurgavdelning på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

– Jag hade min slutpraktik där och tyckte att det var roligt och lärorikt. Man kan väl säga att jag prioriterade en trygg start. Dessutom ville jag börja på ett sjukhus eftersom det anses bra.

Tillsammans med andra nyutexaminerade erbjöds hon ett basår med föreläsningar, handledning och reflektion.

– De var måna om att vi skulle trivas och inte få för stort ansvar. Men det var ändå tufft och lite läskigt, det är högt tempo och mycket att hålla reda på.

Hon stannade på Sahlgrenska i exakt ett år.

– Det var svårt att få ihop vardagen när jag jobbade dag, kväll och helg. Vi var schemalagda två av fem helger, och i längden kändes det som varannan.

Så hon sade upp sig och kontaktade ett bemanningsföretag som informerat om sin verksamhet på universitetet. Där fick hon ett uppdrag inom hemsjukvården i Mo i Rana i norra Norge.

– Jag tjänade dubbelt så mycket som i regionen och fick bostad och transport betalt.

Sedan ett och ett halvt år är hon tillbaka i Göteborg. Hon både bor och arbetar i kvarteren runt Frölunda torg där hon växte upp i början av 2000-talet.

– När jag pluggade såg jag kanske inte en framtid i hemsjukvården. Men jag kände till det eftersom min mamma jobbade som sjuksköterska i precis det här området.

Änggårdens hospice, Hovås

Mellan golfbanan och småbåtshamnen i natursköna Hovås ligger Änggårdens hospice. Här är Martina Stolt-Eriksson och Elin Rikkinen, som tog examen samtidigt 2022, numera kollegor.

Som före detta kursare delar de båda sjuksköterskorna en unik erfarenhet och gemenskap, konstaterar de.

– När du kom hit kände jag: ”Yes! Nu är jag inte ensam ny på jobbet”, säger Elin Rikkinen.

De sitter i solen intill sin nybyggda, stiftelseägda arbetsplats där målet är att skapa livskvalitet i livets slutskede. Den genomsnittliga vårdtiden är 2-3 veckor. Varje år avlider cirka 150 gäster, som patienterna kallas, vilket också är syftet med vistelsen.

Verksamhetens bygger på ”De sex S:en”, en modell för personcentrerad och strukturerad palliativ vård. Självbild, självbestämmande, sociala relationer, symtomlindring, sammanhang samt strategier är ledorden.

– Vi lyssnar på vad gästen vill och försöker sätta guldkant på tillvaron utifrån vad som är viktigt för individen. Det kan vara allt från att få sitt morgonkaffe på balkongen till att doppa fötterna i havet, säger Martina Stolt-Eriksson.

Änggården har elva platser och det finns inga särskilda besökstider.

– Vissa gäster har husdjur med sig, eller anhöriga som bor här hela tiden. En del inreder rummet med sin favoritfåtölj och fotografier på släktingar, andra vill inte ens packa upp väskan för att de anser att de är på väg, säger Elin Rikkinen.

En central arbetsuppgift för sjuksköterskorna är att konstatera att de livsuppehållande funktionerna upphört hos en gäst.

– Det är ett speciellt moment. Man förväntar sig att ett hjärta ska slå, därför lyssnar man ofta en extra gång, säger Martina Stolt-Eriksson.

Två dagar i veckan erbjuds gruppsamtal ledda av en kollega som är diakon. På onsdagar håller Elin Rikkinen i meditationsövningar för personalen.

– Det är hjälpsamt att ”tömma sig” på tankar och känslor som uppstått under dagen innan man går hem, säger Elin Rikkinen.

I höst kommer hon att gå specialistutbildningen i palliativ vård vid Högskolan Väst. Hon har jobbat 60 procent ända sedan examen och tror att hon kommer fortsätta med det.

– Vården på hospice är utmanande rent medicinskt men även emotionellt. Jag tycker att jag värdesätter livet på ett nytt sätt tack vare det här jobbet.

Östra sjukhuset, Göteborg

Av de 93 sjuksköterskorna i årskullen har flera specialiserat sig och många planerar att göra det, visar Vårdfokus kartläggning. En som har pluggat vidare är Yasmin Saberian som i dag arbetar som operationssjuksköterska på Östra sjukhuset.

– Det är ett roligt jobb med stort ansvar. Jag tycker att det är skönt att få fokusera på en sak. Det är inga telefoner som ringer. Men det kräver stort tålamod. Ofta står jag på sal en hel dag i steril miljö, och det passar nog inte alla.

Bäst trivs hon vid stora, öppna operationer.

– Kejsarsnitt, till exempel. Det är alltid fint när det kommer ut en bebis och föräldrarna är glada. Men vi har stor variation av ingrepp som gör jobbet lärorikt.

Som operationssjuksköterska förbereder Yasmin Saberian bland annat utrustningen och patienten. Under själva ingreppen instrumenterar och assisterar hon kirurgen.

Hennes första jobb var på en kirurgisk vårdavdelning, där hon både sommarjobbat som undersköterska och gjort vfu. Men som sjuksköterska trivdes hon inte alls.

– Jag fick en väldigt dålig introduktion och det följde med mig resten av tiden. Jag började mitt i sommaren och gick bredvid 8-9 olika personer. Jag kände mig mer som en börda än någon som gjorde nytta.

Yasmin Saberian vantrivdes men kämpade på. Chefen hjälpte henne att komma i kontakt med operationsavdelningen som erbjöd betald specialistutbildning. Det blev en utväg och en nystart.

– Det var fint gjort. Hon förstod väl att jag ändå skulle slutat.

Ett år efter examen satt hon alltså i skolbänken igen.

– Det var jätteroligt eftersom det var nischat mot något jag var väldigt intresserad av. Jag tyckte att det var för lite anatomi på grundutbildningen och det fick vi mer av på specialistutbildningen.

När hon var klar fick hon en lång och gedigen introduktion.

– Det var många operationssjuksköterskor som hade slutat så de lyssnade verkligen på oss. Vi gick bredvid ett halvår, kanske ett år.

Förutom bättre arbetsmiljö fick hon upp lönen med 4 000 kronor i månaden, och bättre påslag i den årliga lönerevisionen jämfört med tiden på vårdavdelningen.

– Jag känner mig uppskattad på jobbet. Vi ger viktig vård som hjälper många.