Michelle Wahrolén: Konsten att få schemat och livspusslet att gå ihop
Att få ihop arbetslivet med sitt övriga liv är en konst som ständigt utmanas när man går på schema och jobbar i vården. Om vården ska behålla sin kompetens, måste det gå att kombinera arbete och privatliv, skriver Vårdfokus chefredaktör Michelle Wahrolén i sin senaste krönika.
Det senaste året har arbetstidsförkortning stått i fokus som en möjlig lösning för bättre balans i livet. Men det har, som vi vet, suttit långt inne hos arbetsgivarna SKR och Sobona.
Efter Vårdförbundets sex veckor långa strejk och långdragna förhandlingar blev det till slut ett avtal där den som arbetar minst tio procent natt ska få en viss arbetstidsförkortning – åtta till tio procent av de anställda inom regioner och kommuner berörs. Ett steg framåt, absolut, men inte tillräckligt, tycker de som berörs.
Arbetstiden är inte heller hela lösningen på hur man får ihop tillvaron. Hur ens arbetsschema är uppbyggt har stor påverkan.
För många är möjligheten att jobba mer intensivt under kortare perioder, för att sedan få längre sammanhängande ledigheter, varit en uppskattad lösning – särskilt för de som arbetar natt.
Men i Gävle har man valt en helt annan väg. I oktober infördes ett nytt nattschema som raderade de tidigare långledigheterna på fem till nio dagar. I stället arbetar nattsjuksköterskorna nu två till tre nätter i rad, följt av lika många dagar ledigt. Det innebär också arbete varannan helg, något som många upplever som en kraftig försämring.
”Jag har orkat jobba natt i 20 år, men med det här schemat kommer jag inte klara det längre,” säger Angelica Rasmusson till Vårdfokus. Det är ett talande exempel på hur ett illa genomtänkt schema kan försvåra, snarare än underlätta, livspusslet.
Schemaläggning kan inte bara handla om vad som fungerar på papperet – det måste också lira med folks verklighet
Varför fungerar inte det som tidigare har fungerat? En anledning är den pressade ekonomin i många regioner och kommuner med följder som nedskärningar, hårdare schemaläggningar och minskad användning av hyrsjuksköterskor.
Men det är också en fråga om prioriteringar. Är det rimligt att arbetsgivare ska kompromissa med anställdas hälsa och långsiktiga hållbarhet för att lösa akuta budgetproblem?
Det finns ingen enkel lösning, men en sak är säker. Om vården ska behålla sin kompetens, måste det gå att kombinera arbete och privatliv. Schemaläggning kan inte bara handla om vad som fungerar på papperet – det måste också fungera i verkligheten.
Forskning visar att den som kan påverka sin arbetstid, till exempel genom så kallad önskeschema, upplever mindre stress och bättre balans mellan arbete och fritid.
Arbetsgivarna måste lyssna på dem som arbetar i vården. Det handlar om respekt för att sjuksköterskor är människor och inte kuggar i en maskin.
Kanske man kan önska sig det i jul?