Ministern: ”Psykiatrin behöver uppvärderas”

Efter ett decennium av misslyckanden skruvar regeringen upp takten och ambitionen i det nationella suicidpreventiva arbetet. Socialminister Jakob Forssmed vill bland annat se en haverikommission vid suicid.

För tre år sedan släppte Riksrevisionen en kritisk rapport om statens suicidpreventiva arbete under 2000-talet. I den radas flera satsningar och strategier upp, men de konkreta resultaten uteblev. Det märks inte minst på att suicidtalen stannat upp, eller rent av börjat öka svagt bland de yngre.

Socialminister Jakob Forssmed (KD) tycker att det är en allvarlig och tydlig signal. Det går inte att luta sig tillbaka en enda sekund, det är dags att kavla upp ärmarna och på bred front jobba för en förändring.

– Det är för många som hamnar i en situation där man inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv. Så ska ingen behöva ha det. Därför ta vi nu en mängd initiativ på det här området, på ett sätt som inte har skett tidigare.

Bredare samarbete framöver

­­­Det handlar bland annat om tillsättningen av en nationell samordnare som ska ta ett samlat ansvar för det suicidpreventiva arbetet. Ett nationellt forskningsprogram ska inrättas för att öka kunskapen om hur suicid kan förebyggas och motverkas. En utredning har tillsatts om haverikommissioner vid suicid. Och snart presenteras en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention.

Den förra strategin från 2008 ledde till få konkreta åtgärder. Vad talar för att det blir annorlunda denna gång?

– Historiskt sett har psykisk ohälsa och suicid betraktats som en fråga för hälso- och sjukvården. Vården är en viktig aktör, men för att komma åt de här problemen krävs ett långt bredare arbete där hela samhället mobiliseras. Det tar den nya strategin fasta på, den bygger på underlag från 26 myndigheter. Till skillnad från förra strategin kommer den nya att innehålla mål och indikatorer som vi kan följa upp och mäta mot. Det är väldigt viktigt för att kunna se om vi går åt rätt håll.

Det är fler som dör i suicid än på svenska vägar. Ändå har nollvisionen för trafiken fått mycket mer pengar. Varför då?

– Det kan man förstås fundera på. Jag tycker att frågan i första hand får ställas till tidigare regeringar av olika kulör, men vi gör en ambitionsökning här som är rätt betydande.

Vill se en haverikommission

Vilka insatser ser du som viktigast för att suicidtalen ska börja minska igen?

– Jag ska inte föregripa utredningen om haverikommissioner vid suicid som presenteras i oktober, men jag tror att det är viktigt att vi får till breda samhällsanalyser som hjälper myndigheter och organisationer att bli bättre. Det system vi har i dag fungerar inte särskilt väl. Sedan 2017 är det inte heller en plikt att lex Maria-anmäla suicid som skett efter en vårdkontakt, vilket jag tror skapar en kunskapslucka. Forskningen visar att suicidrisken är förhöjd efter ett vårdtillfälle, då är det viktigt att man följer upp på rätt sätt, men vi kan se att rutinerna spretar.

Vården är dålig på att lära av sina misstag, varför skulle en haverikommission lyckas bättre?

– Förhoppningsvis kommer utredningen svara på det. Men jag tror att det blir skillnad om man går in i det med ett nationellt mandat, ett utifrånperspektiv, och tittar brett på sjukvård, socialtjänst, skola, polis, räddningstjänst med flera. När brister identifierats ska det finnas en plattform för att återföra detta ut i verksamheterna och sedan följas upp. Det är inte tal om att peka finger eller att enskilda ska bära hundhuvud, det handlar om att försöka åstadkomma något som hittills inte fungerat tillräckligt väl. Jag tror att den typen av kontinuerlig granskning och förbättringsarbete är avgörande för att vi ska kunna vända suicidtalen.

Behövs mer resurser i psykiatrin

Det är också en resursfråga. Patienter tar livet av sig i väntan på vård och antalet vårdplatser i psykiatrin har minskat. Vad säger du om det?

– Att det är allvarligt. Vi behöver fler vårdplatser i alla delar av vården i Sverige. Jag upplever att psykiatrin både behöver och kan uppvärderas på olika sätt. Ett sätt är att vi nu satsar rekordhöga belopp på barn- och ungdomspsykiatrin. Vi har nyligen presenterat nationella utvecklingsteam som ska kunna hjälpa verksamheter att öka sin kapacitet att ta emot fler som behöver hjälp, inte minst inom den specialiserade psykiatrin. Det är en fråga om resurser i form av pengar och personal, men det handlar också till stor del om arbetssätt, att rätt personer gör rätt saker.

Den mest effektiva suicidpreventiva metoden är att minska tillgången till dödliga metoder, exempelvis bygga barriärer på broar. Vad tänker du om det?

– Där kan nog mer göras, men det kommer att krävas insatser i många sammanhang och på många nivåer. Jag tror att haverikommissioner kan vara till hjälp där, att rikta ljus på vad det var som brast och vad som behöver göras för att motverka det i framtiden. Det är också viktigt med forskningen, att vi inrättar ett nationellt forskningsprogram gör att vi kan styra åtgärderna dit de har störst effekt.

Måste lära av misstagen

Den psykiska hälsan påverkas av sådant som samhällsklyftor, utanförskap och fattigdom. Vad kan göras där?

– Ja det är många faktorer som påverkar. Vi vet också att risken för suicidtankar ökar vid sömnbrist, vilket vi vet att allt fler unga lider av. Samma med överskuldsättning som ökar och som innebär en förhöjd suicidrisk. Allt det här visar att vi behöver mobilisera brett kring psykisk hälsa. Det är viktigt att myndigheterna samverkar nu kring den nationella strategin som snart kommer, för att både gemensamt och enskilt fundera kring vad som kan göras för att lindra lidande och förbättra tillvaron för utsatta personer.

Hur långt tror du man kan nå med nollvisionen för suicid?

– Just nu är vi alldeles för långt ifrån noll, men jag har svårt att se att man skulle sträva efter något annat än noll. Jag tycker att det är en allmän skyldighet vi har mot varandra att försöka åstadkomma det. Men då måste vi förändra våra arbetssätt, göra mer, lyssna till forskningen och lära av våra misstag.