Pia Antonsson: Titlar är viktiga – men det gäller att veta när man ska våga vara en ”syster”

Utmaningen är egentligen inte vad vi ska presentera oss som utan när vi ska använda vilken titel. Det blev tydligt för mig när jag själv hade en väldigt liten och väldigt skör nyföding på barnintensiven, skriver Vårdfokus läsarkrönikör Pia Antonsson.

Första dagen på specialistsjuksköterskeprogrammet blev det tydligt redan under första föreläsningen. Titlar är viktiga. Här var inte tal om ”syrror” eller ”systrar”, knappt ens ”sköterskor”. Vi var legitimerade sjuksköterskor på väg att bli specialistsjuksköterskor i psykiatrisk vård. Inte psykiatrisjuksköterskor eftersom psykiatri är en medicinsk riktning och vi sysslar ju med vård inom psykiatrin. Det handlade inte om prestige eller hierarkiskt tänkande utan om respekt för den professionella kompetensen, i förlängningen om hela professionens status i samhället, i akademin, och, mer konkret, i lönesamtalen. 

Det är ju gott och väl. Det egentliga problemet uppstod på vfu:erna. Försök att säga ”specialistsjuksköterskestudent” snabbt. Det var svårt redan under grundutbildningen när man som det ständiga extrahjulet, den objudna gästen, ändå behövde uppmärksammas och presenteras vid ronder, möten, telefonsamtal och i patientkontakter. Att tydligt men diskret identifiera sig som ”sjuksköterskestudent” – det går inte. Tur då att jag har ett kort och kärnfullt tilltalsnamn. 

För patienter är det i allmänhet svårt att hålla reda på all personal de träffar under en sjukhusvistelse, än mer på namn, titlar och professioner. Likväl är det viktigt att informationen finns. Det handlar om att patienten ska vara trygg i att få den vård hen ska ha, av personal med rätt kompetens, även om man för patienten ter sig som en bussarongklädd massa, vars namn hen aldrig minns. 

Men för oss sjuksköterskor, grundutbildade som specialister, handlar det också om en annan trygghet. Tryggheten i att veta vilka vi är oavsett om patienten vet hur många högskolepoäng vi har. Kompetenta inom vårt område, färdigutbildade, men inte färdigutvecklade. Med mer eller mindre erfarenhet men redo att anpassa det vi kan efter situation och person. Kunniga, men alltid beredda att lära oss mer. Utmaningen är egentligen inte vad vi ska presentera oss som utan när vi ska använda vilken titel.

Vi kunde äntligen minnas ett namn och vara trygga i den trygghet syster Petter utstrålade genom att våga vara en ”syster” i en kaotisk situation.  

Det blev tydligt för mig när jag själv hade en väldigt liten och väldigt skör nyföding på barnintensiven. Allt var kaos. Ett extra tillväxtultraljud togs i vecka 35 och några timmar senare var bebisen utplockad och inkopplad till en chockerande mängd sladdar och apparater. Hon var enorm med sina tre kilon jämfört med pyttebebisarna på neonatalavdelningen, men hon var ynkligt liten som patient. Att personalen överhuvudtaget fick in några infarter i henne var både magiskt och brutalt. Jag och min man gick in i en evighetslång chock och kunde inte hålla koll på den oändliga mängden personal under de där veckorna. Men jag minns sjuksköterskan Petter, för han kom in med sina gigantiska kastrullocksstora händer, presenterade sig som ”syster Petter” och satte in pyttesmå infarter i den pyttelilla människan. Han gjorde det med en ömhet och skicklighet som även vi traumatiserade föräldrar kunde uppfatta och fortfarande komma ihåg. Vi var trygga. Vi kunde äntligen minnas ett namn och vara trygga i den trygghet syster Petter utstrålade genom att våga vara en ”syster” i en kaotisk situation. 

Vår lilla dotter klarade sig inte. Jag bytte bana och skrev in mig på sjuksköterskeprogrammet. Jag är numera en stolt legitimerad sjuksköterska och specialistsjuksköterska i psykiatrisk vård. Men jag är också syster Pia. För det gäller att veta vem man är och när man är det. 

// Pia Antonsson, specialistsjuksköterska i psykiatrisk vård i Stockholm och teolog