Jobba privat– behövs facket då?
Med ägaren i rummet bredvid känns det kanske varken lockande eller nödvändigt att vara med i facket — förrän problemen dyker upp. Vi besökte en nystartad vårdcentral i Halmstad — där Vårdförbundet har medlemmar men inte något kollektivavtal.
På Amadeuskliniken i Halmstad råder det delade meningar om nyttan av att vara med i Vårdförbundet. Sjuksköterskan Susanne Ivarsson gick ur för några år sedan.´
– Det kom nyanställda som fick 3 000 kronor mer i månaden än vad jag hade, men Vårdförbundet tyckte ändå att jag skulle vara nöjd. När man hör sådant från sitt eget fack kände jag att det får vara nog. Jag kan inte motivera för mig själv varför jag ska vara med, säger hon.
Distriktssköterskan Jesper Ejresund har till och från varit med i facket. Tidigare har han varit med i Kommunal och i våras gick han åter med i Vårdförbundet för att stödja strejken.
– Då gick jag med av rent kollegiala skäl, men det som väger tyngst för mig är att kunna få tillgång till hjälp om det skulle hända något på jobbet. Då är det bra att det finns ett skyddsnät, säger han.
De två senaste åren, efter att vårdval infördes i Halland, har ökningen av privata vårdgivare varit kraftig. I dag är hälften av länets vårdcentraler privata. Det är inte ovanligt att de som går över till privat anställning lämnar facket.
På Amadeuskliniken har Vårdförbundet dock medlemmar – men inget kollektivavtal. I stället finns ett avtal mellan Ledarna och Svensk industriförening (Sinf).?– Jag har aldrig hört talas om att ett företag som sysslar med vård är med i en organisation för småindustrier, säger ombudsman Lars Svantesson på Vårdförbundets Hallandsavdelning.
– Visst kan man tycka att det är konstigt att vi som vårdbolag tillhör en organisation för småindustrier, men i allt väsentligt är avtalsvillkoren desamma, säger läkaren Geir Tangen, delägare och en av de tre grundarna av Amadeuskliniken.
Avtalet som slöts var mest en slump. Rådgivaren som anlitades i samband med att ett tjänstepensionsavtal skulle tecknas hade kontakter på Sinf och eftersom läkarna här tillhör Ledarna så valde man den avtalslösningen.
– Vårdförbundet har varit här och hört sig för om avtal, men vi tycker att vi har en bra lösning. Vårdföretagarna förefaller vara en stor och otymplig organisation och vi tycker att vi får bra personlig och snabb service från Sinf, säger Geir Tangen.
Det var Lars Svantesson som vände sig till Amadeuskliniken för att få ett avtal, men han fick alltså nobben.
– Eftersom de redan har ett kollektivavtal kan vi inget göra, säger han.
Sjuksköterskan Susanne Ivarsson och distriktssköterskan Jesper Ejresund är nöjda med att ha gått över till en privat arbetsgivare. Lönen var inte avgörande, säger båda två, men de tackade förstås inte nej till »några tusen« mer i månaden.
– Det jag uppskattar mest är att man får någonting tillbaka, man blir sedd på ett annat sätt och får uppskattning av chefen, säger Susanne Ivarsson.
– Och man erbjuds generös fortbildning. Jag får någon form av diabetesutbildning varje termin och alla har gått vaccinationskurser, tillägger Jesper Ejresund.
Dessutom var hela personalen på utvecklingsresa i Budapest tidigare i år.
Allting blir så mycket lättare på en liten mottagning, påpekar de. Beslutsvägarna är korta, man hjälper varandra och får bra patientkontakt.
De tycker att landstingen har en hel del att lära av hur det fungerar på mindre kliniker.
– På sjukhuset kändes det inte alltid som att personalen var till för patienterna, utan tvärtom, säger Susanne Ivarsson.
Fackliga frågor diskuteras inte mycket och någon kontakt med Vårdförbundet har man inte, eftersom Amadeus har valt ett annat kollektivavtal.
– Det känns märkligt, men det är inget som vi har kunnat påverka. Det har våra chefer bestämt. Men jag tror inte att villkoren skiljer sig så mycket åt i de olika avtalen, säger Jesper Ejresund.
Han vet inte hur många av klinikens 28 anställda som är fackligt anslutna, men han är ganska säker på att ett par av hans kolleger är med i Vårdförbundet. Att många har valt att stå utanför tror han beror på att de känner trygghet i jobbet och får bra betalt ändå.
Vad tycker du om att många inte är med?
– Det vill jag inte ha några synpunkter på. Själv ser jag ingen anledning att stå utanför. Det är ingen större avgift det handlar om och jag tycker att man ska vara med i facket.
För Geir Tangen är det inget mål i sig att vården ska vara privat.
– Jag tycker att det ska finnas valfrihet för aktörerna, men att uppdraget ska vara detsamma och att man ska verka på lika villkor. Jag har sett problem med hur landstingsvården är organiserad, därför är det lockande att själv kunna lägga upp arbetet, säger han.
Att det skulle vara »fult« att tjäna pengar på vården har han svårt att förstå.
– Jag anser att vården ska vara offentligt finansierad och styrd med tydligt formulerade uppdrag och mål, men så länge man uppfyller reglerna förstår jag inte varför det inte ska kunna ge avkastning. Om vi inte har en budget i balans går vi i konkurs. Och överskottet återinvesteras ju till en del i verksamheten.
Trots avkastningskravet har Amadeuskliniken råd att betala 10 till 15 procent högre löner än landstinget. Hur kommer det sig?
Geir Tangen anger flera skäl: personalen är lojal, kompetent och verkar trivas, frånvaron är nästan obefintlig, man har haft möjlighet att handplocka medarbetare och slipper mycket av tungrodd administration.
– Å andra sidan får vi göra allting själva, som vår egen personaladministration, ekonomi och så vidare. Det är ingen 40-timmarsvecka precis, säger han.
Från fackligt håll ser man flera svårigheter med den ökade privatiseringen av vården. Många medlemmar lämnar förbundet, det är vanligt att det inte finns förtroendevalda och det är svårt att hålla kontakt med enstaka medlemmar på en arbetsplats.
– Det skulle nästan behövas individuell medlemskontakt, men det har vi inte resurser till, säger Lars Svantesson.
Alla medlemmar som går ur blir dock kontaktade av förbundet.
– Vi försöker övertyga dem om medlemskapets värde, men många har redan bestämt sig.
Inom förbundet talas det mycket om att »något måste göras« för att facket ska bli attraktivt även för de privatanställda. Men diskussionen är än så länge lätt yrvaken. Lars Svantesson pekar på en förklaring:
– Den privata delen har alltid varit så liten. Det finns nästan aldrig några privatanställda med i avdelningsstyrelsen och då kommer inte de frågorna upp.