Världen behöver fler Sybil Fourie
Hiv/aids skördar många offer, inte minst sjuksköterskor. Trots svåra förhållanden och dålig lön kämpar många på. En av dem är Sybil Fourie i Sydafrika. Läs om henne i vårt reportage. Vid den internationella sjuksköterskeorganisationen ICN:s kongress i Japan i slutet av maj diskuterades hur sjuksköterskors villkor ska kunna bli bättre. Men i Sybil Fouries Sydafrika är steget till goda villkor långt. När sjuksköterskor där strejkade för högre löner i början av sommaren sades flera tusen upp.
Sybil Fourie gråter. Tårarna rinner stilla nedför hennes kinder. Hon vårdar aidspatienter på S:t Luke’s hospice i utkanten av Kapstaden. Varje vecka upplever hon att patienter dör. Ändå kommer tårarna när hon berättar om en ung flicka.
Det värsta Sybil Fourie vet i sitt arbete som sjuksköterska i Mitchell’s Plain, en kåkstad utanför Kapstaden, är när barn och unga dör.
– Vi hade en döende flicka här på 24 år. Hon var sin mors enda barn, och modern förstod inte hur illa det var. Jag fick ta henne åt sidan och berätta.
I Sydafrika är hiv/aids inte någon anmälningspliktig sjukdom, så varken anhöriga eller vårdpersonal vet alltid vad den sjuka lider av.
Sybil Fourie är själv mor till ett barn, och säger att hon nog känner extra starkt med de föräldrar som förlorar sitt enda barn.
– Vi hade en annan mamma här vars öde grep mig djupt. Det var hennes femte barn som dog, hennes sista. En hel syskonskara utraderad i aids. Det är svårt att ta.
S:t Luke’s hospice har 30 vårdplatser, varav fem sängar brukar gå till cancerpatienter, resten används till patienter med aids. Oftast lider aidspatienterna också av tuberkulos.
Naturligtvis är vi rädda för att bli smittade, säger Sybil Fourie. Risken för blodsmitta utsätts de för dagligen.
– Vi hanterar nålar och blod varje dag och det är så lätt att sticka sig.
Om en anställd sticker sig måste hon eller han hivtestas. Väntan på svar kan dra ut över flera veckor och är mycket traumatisk, berättar Sybil Fourie.
Det är vanligt att vårdpersonal blir smittad, men på S:t Luke’s hospice har hittills ingen smittats vad Sybil Fourie vet, varken av hiv eller tbc. Det enda som ständigt drabbar dem är skabb.
– Det är omöjligt att undvika. Skabb finns i patienternas sängkläder, som vi kommer i kontakt med varje dag.
Sybil Fouries arbetskamrat Bongiswa Hlalukana har en teori om varför de klarar sig så bra.
– Var du än jobbar i dag så arbetar du mest med aidspatienter, fastän du kanske inte vet om det. Infektionsrisken finns överallt. Då är det bättre att vara här, där vi vet vad vi jobbar med och är medvetna om riskerna.
Hon sökte sig till hospicet för ett par år sedan för att hon ville lära sig mer om aids och om bromsmedicinering.
– Alla gillar inte att jobba med aids. Men någon måste göra det. Behovet är så stort, och växer hela tiden.
Sybil Fourie berättar att hon senast samma morgon har haft ännu en lektion för vårdbiträdena om vikten av att tvätta händerna. Dagen innan dog en patient.
– Det var en typ av diarré som vi aldrig har sett förut. Den här sjukdomen förändrar sitt uppträdande hela tiden. Just när vi tror att vi har förstått hur den fungerar, så visar den sig på ett nytt sätt. Det är en oerhört utmanande sjukdom.
Vårdpersonalens jobb innehåller trots allt många glädjeämnen. De flesta patienterna dör inte, utan lämnar hospicet i bättre skick än när de kom.
– Jag har sett det hända många gånger. Med medicinering och mat, kärlek och omsorg så blir de bättre, säger Sybil Fourie.
Hon berättar om en flicka vars immunsystem var helt utslaget när hon kom in, men som nu har tagit en universitetsexamen.
Vårdtiden är oftast ett par veckor. Dagligen skrivs tre, fyra nya in. Vi får följa med Sybil Fourie in till en patient som ska tvättas. I sängen ligger en helt avmagrad kvinna med stora ögon fyllda av plåga. Hon ser mycket gammal ut, men är född 1960. De har inte kunnat väga henne, hon är för svag.
– Hon väger nog högst 30 kilo, berättar Sybil Fourie tyst. Hon har varit här i drygt två veckor nu och jag tror inte att hon har långt kvar.
Sybil är inte särskilt optimistisk inför framtiden. Det kommer att ta lång tid innan aids är under kontroll.
– Allra sorgligaste är att den dödar de unga generationerna.
Personalen har tillgång till handledning av en psykolog, enskilt så ofta de vill eller i grupp en gång i månaden. De har också möjlighet att träffa en präst i stort sett varje dag. För Sybil Fourie betyder religionen mycket.
– Jag kan inte börja en dag utan att be. Jag tackar Gud varje dag som ingen av oss anställda har blivit smittad.