0 poäng efter 30år

Statliga universitet och högskolor har krav på sig att låta sökande få sin reella kompetens bedömd. Men det betyder inte att det fungerar. Inte en enda poäng kunde Ingela Matsdotter tillgodoräkna sig efter 30 år i äldrevården.

Vi träffas inne på Omtanken, en palliativ vårdavdelning för äldre på Kronparksgården utanför Uppsala. Det är en arbetsmiljö som Ingela Matsdotter är väl förtrogen med. Sedan sjuksköterskeexamen från Skaraborgs vårdhögskola 1979 är det just vård av äldre som varit hennes huvudsakliga arbetsområde och som gett henne en gedigen kompetens. ?

Under många år var Ingela nöjd med att huvudsakligen arbeta och läste baranågra enstaka kurser i vårdvetenskap. Men i samband med att hon för några år sedan blev huvudhandledare för studenter började hon fundera på att söka en specialistutbildning. Eftersomsjuksköterskeutbildningen förändrats ett antal gånger sedan hon fick sin legitimation, kollade Ingela först med examensenheten på Uppsala universitet hur hennes gamla examen bedömdes poängmässigt. 30 högskolepoäng blev beskedet. För att uppfylla det totala poängkravet för en kandidatexamen skulle hon först behöva komplettera med ett examensarbete på c-nivå i ämnet vårdvetenskap och därefter ytterligare kurser, enligt examensenheten »vad som helst«, omfattande 60 högskolepoäng.?

– Jag blev glad och tänkte att »vad som helst« skulle kunna vara den utbildning som jag längtade efter att gå, nämligen Specialistsjuksköterskeprogram­met med inriktning mot vård av äldre på 60 högskolepoäng. Eftersom den kursen just då inte fanns i Uppsala bestämde jag mig för att söka till Sophiahemmets högskola, berättar Ingela. ??

Men där blev det tvärstopp. Specialistprogrammet kräver absolut en kandidatexamen. För att få den återstod 60 högskolepoäng. Ingela kontaktade Sophia­hemmet för att höra om hon kunde tillgodoräkna sig något av sin yrkeserfarenhet. Svaret blev blankt nej. Som icke statlig högskola behöver Sophiahemmet inte räkna in sökandes reella kompetens.?

Beskedet gjorde henne både besviken och en aning matt. Eftersom hon av ekonomiska skäl inte har möjlighet att studera på heltid, skulle kompletteringen ta mellan 2,5 och 3 år. ?

– Jag började kalkylera kring min ålder och insåg vilken tur jag haft som insett allt detta nu, vid 52. Tänk om jag hade varit ännu äldre! ??

Sedan ett år tillbaka avverkar hon olika kurser för att få ihop högskole­poängen. Det går bra, men tar mycket tid i anspråk. ?

– Ibland har det känts som om det vore enklare att gå hela utbildningen och få en ny sjuksköterskeexamen i stället för att harva på så här. Men det gäller att vara uthållig. Sedan blir det dags att ta itu med specialistutbildningen.

Självklart måste den som studerar vidare ha en acceptabel grundnivå, resonerar Ingela. Men det känns ändå snålt att lärosätena inte ger en viss dispens till någon som har jobbat yrkesmässigt så länge inom det område där hon vill specialisera sig.?

– I dag har även många mindre kurser höga akademiska krav. Högskolorna slår vakt om den vetenskapliga metoden, bland annat för att vi ska kunna forska. Men alla är inte intresserade av att forska. Och ingen patient här på Omtanken får bättre omvårdnad bara för att jag har gått uppsatskursen.?

Även om det känns ensamt är Ingela övertygad om att många fler befinner sig i samma situation. ?

– Tyvärr tror jag att många ger upp på grund av bristande stöd från universitet och högskolor. Det är synd för det drabbar inte bara den som vill vidare­utbilda sig. Det kan också drabba en hel avdelning eller klinik som skulle kunna höja kompetensen om en av medarbetarna fick ökad chans att studera.?

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida