Maria Cronholm: Akuten var ett ställe jag hoppades att jag aldrig skulle hamna på för då är jag på väg att dö
När jag var barn var akuten något jag förknippade med en oerhörd laddning, ett adrenalinpåslag där allt står på sin spets. Ett ställe jag aldrig skulle hamna på för då är jag på väg att dö. Efter att ha jobbat inom akutsjukvården i sex år inser jag att det mer liknas vid en alltid öppen jourmottagning. Ordet akut har urvattnats då allt kan vara akut. Det skriver Maria Cronholm i sin senaste läsarkrönika.
Att jobba på akuten kan erbjuda den anställde en resa genom hela känsloregistret på en dag, en vecka, ett år eller ibland innan lunch. Man vet aldrig vad man ska få möta under sitt pass. Den mest frekventa känslan är förvåning. Förvåning över människorna man möter. Samt respektlösheten. När jag var barn var akuten något jag förknippade med en oerhörd laddning, ett adrenalinpåslag där allt står på sin spets. Akuten var ett ställe jag kunde se skylten till och hoppas att jag aldrig skulle hamna där för då är jag på väg att dö.
Men den bilden delar uppenbarligen inte alla i vår befolkning. Efter att ha jobbat inom akutsjukvården i sex år inser jag att det mer liknas vid en alltid öppen jourmottagning även om det också kommer in svårt skadade eller livshotande tillstånd. Ordet akut har även det urvattnats då allt kan vara akut, allt beroende på vem man är. Självklart finns en skillnad mellan olika människors förhållande till ordet akut även om jag personligen uppfattar det ganska klart, det är akut om det är akut! Det är ett skarpt läge där det krävs vård som inte kan vänta och som måste ske nu. Jag är ödmjuk inför att det finns olika uppfattningar om vad som är akut men det finns vissa tillstånd som inte handlar om min eller någon annans uppfattning.
Exempelvis att en vårta är inte akut och aldrig bli en fråga för kompetensen som befinner sig inne på en akutmottagning. Finnar är inte heller akuta. Inte heller skrapsår, fästingbett för tio minuter sedan, nageltrång, sömnbrist, en check up ”när vi ändå var i närheten”. Att man börjat hosta mer i sin förkylning då man åkt Balder på Liseberg, har en rodnad på axlarna efter en dag i solen eller att man blödde näsblod efter att ha petat ut en kråka ur näsan. Detta är inte och kan aldrig bli akut farligt eller livshotande. Det betyder att om något av ovanstående skulle ske och man bedömer att situationen kräver läkarkompetens får man söka till annan vårdinrättning än akuten. Problemet är att det ofta är orimligt långa väntetider till vårdcentralen. Men faktumet kvarstår att det inte är mer akut för att vårdcentralen är stängd. Men då är ju akuten alltid öppen och vi som jobbar där är skyldiga att på ett eller annat sätt bedöma patienten. Patienten får då sällan komma in men får ändå rådgivning och en bedömning i triagen. Men det kostar samhället orimliga pengar och gör att systemet urvattnas.
Att man börjat hosta mer i sin förkylning då man åkt Balder på Liseberg, har en rodnad på axlarna efter en dag i solen eller att man blödde näsblod efter att ha petat ut en kråka ur näsan. Detta är inte och kan aldrig bli akut farligt eller livshotande.
Vi måste som befolkning våga tänka själva. Är åkomman verkligen farlig? Behöver jag hjälp nu eller kan jag vänta eller tänka ut själv vad som behövs? Kan jag smörja in mitt barn med kylande gel och ta på en skjorta nästa dag för att inte förvärra brännan. Kan jag rengöra skrapsåret själv trots att mitt barn inte vill rengöra sitt svidande knä? Ja, det kan du!
Akutmottagningen för barn har cirka 60 000 besökare per år, ett snitt på nära 170 patienter per dag fördelat på sex sjuksköterskor, två undersköterskor och cirka fem läkare. Det innebär åtta minuter per patient. En patient som varit med i en trafikolycka tar betydligt längre tid än åtta minuter. De flesta patienter, för att inte säga alla patienter som är i behov av akutsjukvård, tar långt över åtta minuter att handlägga och stabilisera. Så snälla tänk ett varv innan ni åker till akuten.