Wilja Ivarsson Tengner, sjuksköterska: ”Jag valde det här yrket med hjärtat. Men hur mycket hjärta jag än ger, så räcker det inte till.”
En egenskap jag verkligen fick öva på som nykläckt sjuksköterska var att vara fullständigt otillräcklig. Nu, ett år in i yrket, måste jag säga att det är något jag verkligen har blivit proffs på. Att inte hinna allt och att alltid kunna göra lite mer. Det skriver Vårdfokus nya krönikör Wilja Ivarsson Tengner som jobbat i knappt ett år.
Jag knackar lätt på dörren till sal 13 och klär på mig ett stort leende när jag kliver in. Mannen framför mig har blodsprängda ögon, röd näsa och en liten pappersservett som han torkar tårarna med. Jag drar till mig den skrikorangea pallen och slår mig ner. Sitter med honom, lyssnar på honom.
Tills telefonen ringer.
Det är jouren. Jag har väntat på att de skulle återkomma angående en patient som fått hög feber. Min blick flackar mellan mannen och den surrande telefonen innan jag lyfter upp luren mot örat, ”Förlåt mig, jag kommer tillbaka, det är läkaren.”
Jag reser mig upp och smyger ut ur rummet medan skuldkänslorna rinner över kroppen som en varm dusch.
En egenskap jag verkligen fick öva på som nykläckt sjuksköterska var att vara fullständigt otillräcklig. Nu, ett år in i yrket, måste jag säga att det är något jag verkligen har blivit proffs på. Att inte hinna allt och att alltid kunna göra lite mer, vara mer.
Nu kliver jag in hos ännu en patient.
Jag skriver mitt och undersköterskans namn på den vita tavlan mittemot patientsängen. Whiteboard- pennans bläck håller på att ta slut så jag måste verkligen ta i för att få bokstäverna att synas. I mitt huvud adderas ytterligare saker till att-göra listan: antibiotika, omläggningen på sal 11, ringa anhöriga till sal 15… Får inte glömma en ny penna också.
Jag sliter ögonen från klockan, men de smyger sig snart tillbaka. Det är inte mitt fel. Jag vill vara kvar här och finnas för patienten framför mig. Men tiden finns inte till.
Jag hoppas att patienten inte ser hur jag tittar diskret mot klockan. Varje gång blicken landar på minutvisaren hör jag min lärare från sjuksköterskeutbildningen; Patienten märker allt, de känner att du är stressad. Jag sliter ögonen från klockan, men de smyger sig snart tillbaka. Det är inte mitt fel. Jag vill vara kvar här och finnas för patienten framför mig. Men tiden finns inte till.
Klockan är redan nio.
Bara ett år in i min karriär måste jag ändå säga att jag har valt helt rätt yrke. Jag älskar att komma till jobbet, det är meningsfullt och framför allt roligt. Jag valde det här yrket med hjärtat. Men det har blivit allt tydligare: hur mycket hjärta jag än ger, så räcker det inte till.
Det finns pass då jag ser en kollega kämpa och jag inte ens hinner fråga hur hen mår. Jag kan se en patient med smärtgenombrott men måste gå vidare för en annan larmar akut. Det känns som att jag släcker bränder i stället för att kunna förebygga och ge den omvårdnad patienterna behöver. Jag har blivit van vid att prioritera bland det som inte ska behöva prioriteras: ska jag dela ut medicinerna eller sitta med patienten som gråter?
Vi har fått ett ”omöjligt” jobb eftersom det ständigt kommer att finnas mer att göra. Sjuksköterskans jobb är att se, höra och hjälpa människan, hela människan och det tar aldrig slut. Den ständiga strävan efter att vara tillräcklig är i slutändan en del av vår undergång. Kommer det någonsin finnas en stund då vi kan stå framför en cancersjuk patient som genomgått otaliga re-operationer och tänka, ”Nu har jag gjort tillräckligt”?
I dag har jag insett att jag aldrig kommer att vara tillräcklig, och det är okej.
Vi får göra det vi kan i dag, vi får lita på att någon tar över.
Det är konsten att vara otillräcklig, att acceptera att otillräckligheten är ett faktum, men också att det är alldeles tillräckligt.