Linus Törneberg, specialistsjuksköterska: Är jag verkligen kvalificerad att göra det jag gör?
Jag har alltid haft som mål att samla på mig så mycket erfarenhet som möjligt - men ibland drabbas jag ändå av imposter syndrome. Bristen på återkoppling i ambulansvården kan ligga bakom, skriver Linus Törneberg, specialistsjuksköterska, i en läsarkrönika.
Min bana in i ambulanssjukvården har inte varit spikrak och självklar. Den första kontakten med ambulanssjukvård var genom SOS Alarm där jag bland annat satt som ambulansdirigent och hade direktkontakt med ambulansbesättningarna i Stockholm.
Det var oerhört lärorikt och lade en bra grund för kommande vägval men jag kände också en nyfikenhet i att få se mer av det jag bara fick höra på SOS. Det var på den vägen jag började på transport av avlidna i Stockholm som då utgick från ambulansstationen vid Sabbatsbergs sjukhus.
Jag fick då träffa de jag pratade med i telefon och efter en tid började jag hoppa in som bärhjälp på ambulansen. Bärhjälp innebar att åka med som tredje person när specialistsjuksköterskan av olika anledningar inte kunde bära. Här hade jag mina första vacklande steg inom ambulanssjukvården.
Från att förstöra en påse dropp till specialistsjuksköterska
Jag kommer ihåg när vi var hos en patient som skulle få dropp och jag skickades ner till ambulansen för att hämta droppet. Det var 5-6 våningar och hissen var trasig. Jag fick bilnyckeln och knatade alla våningar och lyckades till slut hitta Ringer och droppaggregat.
Därefter traskade jag upp igen och specialistsjuksköterskan instruerade mig att bara öppna påsen. Jag gjorde som jag blev tillsagd och rev bort hela “munstycket” från påsen och droppet började läcka som ett såll.
Det var bara att ta trapporna ner igen och hämta en ny påse. Gör om och gör rätt.
Eller den där gången när sjuksköterskan bad om en revivator och jag inte förstod vad det var så jag slängde åt hen hela syrgasväskan så personen fick plocka vad hen behövde. Mitt jobb då var att bära och inte ha koll på det medicinska.
Trots min erfarenhet drabbas jag av imposter syndrome
Ibland tänker jag på resan jag har gjort från att riva upp och förstöra en påse Ringer till att vara specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård. Det har runnit mycket Ringer under broarna sen dess.
Jag har alltid haft som mål att samla på mig så mycket erfarenhet som möjligt och därmed tagit olika extrajobb och läst extrakurser.
Jag har jobbat på psykiatrisk akutmottagning, IVA, jourläkarbil och med vaccinering som skötare/undersköterska. Jag har läst kurser i akutmedicin innan specialistutbildningen för att lära mig mer.
Trots det drabbas jag ibland av imposter syndrome, eller bluffsyndrom på svenska. Är jag verkligen kvalificerad för att göra det jag gör? Det finns säkert flera som känner igen sig. Att vara eller icke vara – det är frågan som Hamlet ställde sig och som även jag ställer mig ibland. Hur kan jag veta att jag verkligen är när jag inte får återkoppling?
Återkopplingen behöver utvecklas i ambulansvården
Något som behöver utvecklas inom ambulanssjukvården är just återkoppling på ens arbete. Ofta får man bara återkoppling om det kommer en avvikelse eller om en kollega råkat läsa ens journal när de träffar samma patient igen.
När jag jobbar extra i Region Uppsala finns möjligheten att gå in och läsa patientens journal i efterhand vilket är givande och utvecklande. Tänkte jag rätt och gjorde jag rätt bedömning? Flera regioner har denna möjlighet vilken är oerhört viktigt!
När jag jobbar i Stockholm får jag hoppas på att jag gör rätt eller försöka hitta personen på sjukhus som tog emot patienten som kan berätta mer. Hur kan vi annars bli bättre i vår profession utan återkoppling?
// Linus Törneberg, specialistsjuksköterska med inriktning ambulanssjukvård