Pia Antonsson: Patientarbetet är som en föreställning – låt sjuksköterskeshowen börja!
En vanlig dag på jobbet som sjuksköterska är inte helt olikt en konsert där man är en performer. Patientarbetet är en föreställning, det finns en spänning och ett förväntat manus. Kanske inte så konstigt att man ibland inte orkar prata med andra efter jobbet. Det skriver sjuksköterskan Pia Antonsson i sin senaste läsarkrönika.
Det är tidig höst, tidig torsdagskväll och jag har känt till konserten länge – Nick Cave skulle ha framträtt redan 2020, men det året gick ju så där. Nu är det dags igen. Jag trycker in mig i Hovets klaustrofobiskt trånga bänkrader, andas ut och väntar på att föreställningen ska börja. Ute i alldeles för god tid eftersom jag gått direkt från jobbet. Så jag tänker tillbaka på dagen på mottagningen.
Scenkläderna som vanligt blå bussarong och vita, förvånansvärt bekväma muddbyxor. Till det ett par ergonomiskt slitna jobbsandaler. Som accessoarer namnskylt och blå bricka, några pennor och ett nyckelband.
Uppvärmningen sker backstage, på expeditionen, där jag och kollegorna sitter framför våra datorer och läser på om patienten, formulerar frågor, kollar upp prover, remisser och vårdplaner, ser till att recept och väntelistor stämmer.
Jag går ut, med varje steg lite mer in i rollen som sjuksköterska och ropar namnet i väntrummet.
Jag försöker förekomma efterarbetet, förutsäga vilka vändningar besöket kan ta, vilka förväntningar patienten kan ha idag. Låter intuitionen jobba med erfarenhet och förvärvad kunskap.
”Ridern” – kravlistan på vad som ska finnas backstage – för en sjuksköterska är förstås enkel. Kaffe. Vilket också är det som regionen bjuder på. Man får helt enkelt ha med sig det man behöver.
Jag har redan träffat en patient idag, ringt några samtal och svarat på frågor via chatten. Suttit på ett teammöte med alla professioner närvarande. Energinivån efter lunchen är låg, så jag tar mer kaffe, vilket resulterar i finvågig tremor och ett lindrigt ångestpåslag.
Jag väntar på det lilla utropstecknet i tidboken, alltid med viss scenskräck, tills föreställningen börjar. Jag går ut, med varje steg lite mer in i rollen som sjuksköterska och ropar namnet i väntrummet. Jag presenterar mig som ”Pia, sjuksköterska”.
I dag ska vi sitta i ett rum med fönster, en ljus och luftig scen där patienten kan se ut och vila ögonen på annat än mig. Jag väljer bland beprövade uppvärmningsnummer, skojar lite och får patienten att småle, medan jackor och väskor ska organiseras på krokar och stolskarmar och en bekväm sittställning ska hittas.
Det är som att alla vårdstolar är obekväma, men kanske är det bara situationen. Patienten är spänd, så jag försöker tydligt leda situationen, informera om vad vi behöver prata om och öppnar för att det är ett samtal där vi båda deltar.
Patienten har uppenbart väntat på besöket, hasplar hastigt ur sig alla de saker som varit jobbiga och vad som inte har fungerat med behandlingen. Stackato alltså.
Nu gäller det att försöka hålla i taktpinnen. Bekräfta patientens upplevelse, bedöma vad som är effekter av behandlingen, vad som är rimligt att förvänta sig, och vad som just nu inte går att lösa. Jag är redan varm och tackar tyst Axe för den enda deodorant som klarar att dölja min människolukt.
Koreografin härifrån är inte helt enkelt, och till en början får patienten visa riktningen, medan jag följer stegen. Inte missa något väsentligt, men samtidigt leda föreställningen inom besökets syfte och tidsramar. Jag skriver anteckningar som jag till 70 procent inte kan uttyda efter besöket.
När patienten nämner sin katt, går jag i en kort paus ur sjuksköterskerollen och berättar om min egen katt, men inte på ett privat sätt, bara lite personligt bryter jag den fjärde väggen. Vi andas ut, jag öppnar för möjligheten att mötas som människor.
Sedan går jag tillbaka till manus, in i den professionella rollen, den som behövs för att patienten ska kunna lita på att jag tar ansvar för god och säker vård, och som jag behöver för att kunna urskilja vad som är mitt ansvar och vad som hör till någon annans.
Så fortsätter det, jag är lyssnare, uttolkare och improvisatör, vi dansar utifrån en osynlig koreografi som uppstår i vårdkultur och mänskligt samspel. Åtgärdskoden heter XV007, men det är ett performativt verk.
Och så går jag tillbaka backstage, till expeditionen, hämtar en ny kopp kaffe, försöker tyda mina krumelurer, återger besöket i journalen och sätter nya ord på det som blev sagt.
Några timmar senare äntrar Nick Cave scenen och publiken briserar i jubel. Han är dirigenten och vi följer med, deltar med närvaro och erfarenheter. Han står hela tiden på scenkanten och interagerar med folkmassan.
Bakom honom ett briljant band helt i synk med varandra, lika delar koreografi och inspiration, till synes outtröttliga. I bänkraderna sitter jag och övriga 40-plussare utmattat hänförda av den känslomässiga resan.
I nästan tre timmar pågår föreställningen. Jag är bedövad av trötthet och undrar hur de orkar? Sedan släpar jag mig genom ett midnattsmörkt Stockholm hemåt, för att om några timmar ta tåget till nya patientmöten.
//Pia Antonsson, specialistsjuksköterska