Barnmorskan: ”Vi trollar med knäna och springer allt fortare”

Allt fler barnmorskor lämnar förlossningen för jobb inom primärvården. Utvecklingen har pågått de senaste tio åren och ökar arbetsbelastningen och pressen på dem som är kvar inom förlossningsvården. "Jag ger det ett år till", säger barnmorskan Tove Broheden.

Krisen inom förlossningsvården i Region Stockholm blir allt mer akut. På Södersjukhuset har fyra chefer lämnat sina uppdrag efter att först ha returnerat arbetsmiljöansvaret till arbetsgivaren och nyligen sade 26 barnmorskor på Danderyds sjukhus upp sig – på samma dag. Totalt har 141 barnmorskor slutat i regionen bara i år. En av dem är Tove Broheden, som tillsammans med kollegan Hannah Dahlbäck tagit initiativ till Facebookgruppen ”Barnmorskeflykten”.

– Personalflykten blir förstås synlig när många säger upp sig samtidigt. Men det här är något som pågått länge, och det är framför allt de erfarna som lämnar, säger Tove Broheden.

Medan förlossningsvården förlorar personal har nya arbetstillfällen uppstått inom primärvården. Enligt nationell statistik som Vårdfokus sammanställt från Sveriges kommuner och regioner (SKR) har antalet barnmorskor inom primärvården ökat med 34 procent sedan 2010. Under samma period minskade antalet barnmorskor i slutenvården.

När färre väljer att jobba inom förlossningen ökar pressen på dem som finns kvar.

– Många som slutar går till mödravården, ivf-kliniker eller fertilitetsmottagningar för att få ett fungerande familjeliv. I Stockholm finns många privata alternativ. En del väljer även att jobba som sjuksköterskor eftersom de får bättre betalt, säger Tove Broheden.

”Som ny är man livrädd”

Hon arbetade i nio år på Södersjukhusets förlossning och tycker att arbetsmiljön var ”bedrövlig” redan när hon började.

– Som ny är man livrädd hela tiden. Men då hade jag fler seniora kollegor att luta mig emot.

Tove Broheden upplever att sparkraven kommit allt närmare medarbetarna de senaste åren. Det handlar inte bara om den i media omdiskuterade paprikan som försvunnit från patienternas smörgåsar.

– Till exempel skulle vi använda ett underlägg istället för två i sängarna för att spara pengar. Effekten blev att vi fick vi byta lakan oftare.

Prislistor på utrustning har även satts upp inne på avdelningarna och man har dragit ner på vissa inköp.

– Det kan vara viktigt ur miljöperspektiv, men det känns inte bra att behöva fundera på om man ska ”unna” sig en skalpelektrod när man behöver en.

Två av tre avdelningsassistenter försvann också utan de ersattes. Det innebar att barnmorskorna tilldelades nya arbetsuppgifter, som att fylla på förråd, städa salar och servera fika.

– Jag är absolut inte för fin för att städa, men jag ser att min kompetens kan användas bättre, säger Tove Broheden.

Lojaliteten med kollegorna gör att många tar extra- och dubbelpass för att klara bemanningen, vilket sliter hårt.

Hinner inte gå på toaletten

– Vi som jobbar på förlossningen har ofta en dragning till akutsjukvården. Vi tror på kvinnans kraft att föda i en rogivande miljö, samtidigt som det snabbt kan vända och uppstå allvarliga situationer. Men för att orka i längden måste det finnas lugnare perioder. Nu känns det som att man behöver vara på flera platser samtidigt. Vi har ständigt hög puls på grund av stresspåslag och hinner inte ta rast eller gå på toaletten. Under tiden har vi ansvar för mammors och barns liv, vilket är psykiskt påfrestande.

Tove Broheden menar att vårdpersonalens kreativitet i längden motverkar deras egna intressen.

– Vi trollar med knäna och springer allt fortare. Därför syns det inte i statistiken hur illa läget är. Nio av tio kvinnor i Stockholm får föda där de har önskat. Men den enskilda kvinnan ser inte på vilket sätt vi löser situationen. Det sker till priset av att vi skickar hem någon som är nyförlöst eller låter dem föda i en skrubb. Efter nattpassen på Sös kunde vi sitta på morgonen och titta förundrat på varandra: ”Vi klarade det! Ingen dog den här gången heller”.

För att fler barnmorskor ska söka sig tillbaka till förlossningsvården måste arbetsmiljön bli bättre, anser hon. Det räcker inte med att arbetsgivaren lockar med lönepåslag eller bättre ersättning för extrapass.

– Självklart ska man få den lön man förtjänar utifrån sin utbildning, erfarenhet och kompetens. Men vi ska inte låta oss mutas med några tusenlappar för att lösa det här. Politikerna måste erkänna att det finns för få förlossningsplatser i regionen.

Kan tänka sig att komma tillbaka

Hon minns att arbetsbelastningen minskade kännbart under den period 2014-2016 då BB Sophia fanns och menar att regionen bör starta den planerade förlossningsavdelningen på S:t Görans sjukhus senast 2022.

– Politikerna tror inte att det är möjligt att rekrytera personal dit, men enligt våra sonderingar i Facebook-gruppen är det många barnmorskor som kan tänka sig att komma tillbaka om arbetsvillkoren förbättras.

Men det krävs också mer resurser för att möta vårdbehovet hos de allt äldre kvinnorna som föder barn i Stockholmsområdet, poängterar hon.

I december börjar Tove Broheden en ny anställning på förlossningen vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. De 42 innestående semesterdagarna kommer hon inte kunna ta ut innan hon slutar.

– De betalas ut i pengar i stället och då försvinner mycket i skatt. Enda sättet att få ut semester och övertid är att sluta, säger hon.

På det nya jobbet får Tove Broheden förutom lite högre lön mer ansvar och löften om utbildningsmöjligheter.

– Jag var less och behövde förnyelse. Men jag har sagt till mig själv och min partner att jag ger det här ett år till. Blir det inte bättre måste jag göra något annat. Just nu känns det hoppfullt, som att det kommer att hända något. Men det är bråttom.