Forskaren som klev ut i verkligheten

Våldsutsatta kvinnor i hemlöshet drar sig in i det längsta för att söka vård och riskerar att dö i vanliga, behandlingsbara sjukdomar. Det vill professor Elisabet Mattsson ändra på i ett unikt forskningsprojekt. Till sin hjälp har hon anställt en grupp med spets­kompetens — kvinnorna själva.

En gång i veckan träffas en brokig skara kvinnor på en hemlig ort i Stockholm. En professor, en projektkoordinator och sex hemlösa kvinnor. På bordet har det dukats upp med Coca-cola, kaffe, varm choklad, kakor och frukt. Deltagarna förser sig med fika och slår upp sina anteckningsböcker, redo att sätta i gång med dagens första uppgift.

Tillsammans bedriver de så kallad samverkansforskning som är en relativt ny företeelse inom den akademiska världen. I stället för att forskaren sitter på sin kammare och skriver vetenskapliga artiklar involveras de som står i fokus för resultaten under hela forskningsprocessen. Från planering och genomförande av studierna till bearbetning och analys av materialet.

Till projektet Jämlik vård för kvinnor i hemlöshet har professor Elisabet Mattsson rekryterat de som är direkt berörda som timanställda forskningsassistenter.

— De är absolut inte forskningsobjekt — de är sakkunniga. Om vi inte lyssnar på deras erfarenheter — hur ska vi veta att vi ställer rätt frågor? säger hon.

En grupp har arbetat tillsammans på ett skyddat boende och en annan har fått anmäla sig via stödföreningen Convictus. Intresset har varit så stort att de i sin tur fått dela upp sig i två mindre grupper och det är en av dem som samlas här i dag.

En av kvinnorna har spenderat natten på ett härbärge, en annan i ett andrahandsboende och en tredje i en så kallad utslussningslägenhet. Ingen av dem bor på gatan, men utan en fast adress och trygga bostadsförhållanden betraktas de som hemlösa både av sig själva och av samhället. Det gör dem till en extra utsatt grupp som riskerar att drabbas av sjukdomar och till och med dö av sådant som i vanliga fall är behandlingsbart eftersom de ofta undviker att söka vård.

Ständigt ifrågasatta

Socialtjänstlagens kapitel 2 paragraf 8 står överst på dagens agenda. Enligt den har alla på grund av funktionsnedsättningar eller våld rätt att söka boende i en annan kommun om de behöver det. Men genom kvinnornas berättelser har det visat sig att det ofta inte fungerar i praktiken.

Anette, som har en fått en tillfällig bostad via socialtjänsten efter att ha bott på skyddat boende, säger att hon skickade ansökningar till 18 olika kommuner. I timslånga intervjuer fick hon ingående berätta för okända socialsekreterare om våldet och de sexuella övergreppen hon utsatts för av sin före detta man. Sedan fick hon åtta avslag, resterande tio kommuner hörde aldrig av sig.

Engagemanget bubblar i gruppen. Händer räcks upp i luften, någon talar fritt ut i rummet. De vittnar om vilka dumma svar de fått från socialtjänsten, trots att den är skyldig att hantera ansökningarna skyndsamt.

— Vi blir ständigt ifrågasatta och måste kämpa för att behålla vårt värde, samtidigt som vi själva känner att vi inte har något, säger Jenny.

Spånar uppslag

Nu vill de ta reda på hur många andra som inte får återkoppling på sina anmälningar. Hur ser det ut i andra delar av landet? Elisabet Mattsson ställer sig vid vita tavlan och kastar ut frågan hur de ska gå till väga för att få svar på sina frågeställningar.

— Vi måste höra vad de har för rutiner när de får en ansökan, säger Margareta.

En av kvinnorna vill veta hur många som beviljats boende i en annan kommun under 2021. Samtidigt som det spånas uppslag till studien fylls tavlan på. Elisabet Mattsson undrar om de ska fråga alla 290 kommuner — är det görbart?

— Vi kan också begära in statistik från socialtjänsten, men det kan bli svårt att samköra register. Kan vi kolla på JO-anmälningar? säger Josefine Agius som är projektkoordinator och för protokoll.

En av kvinnorna tvivlar på om det finns JO-anmälningar. För att göra en sådan krävs en hel del och det är kanske inte det första våldsutsatta tänker på när de befinner sig mitt upp i kaoset, menar hon. En annan erbjuder sig att wallraffa, alltså att skicka in en ansökan om boende till samtliga kommuner och se vad hon får för svar. Josefine Agius påminner om att de då behöver göra en etikprövning eftersom det skulle krävas en arbetsinsats av personal inom socialtjänsten.

Få sjuksköterskor känner nog till hur ojämlik vården är för den här gruppen.

Elisabet Mattsson, professor

Att kvinnorna inte får den hjälp de behöver av socialtjänsten går igen i vården. Alla här bär med sig minnen som skaver om hur de behandlats av vårdpersonal. Hur de suttit sönderslagna i timmar i överfulla väntrum — ibland med sin förövare sida vid sida — utan möjlighet att skyla sig. Jenny hörde en gång en medpatient viska att hon såg ut som en dalmatiner för att hon hade så mycket blåmärken i ansiktet.

Många undviker att söka vård på grund av tidigare erfarenheter. Alexandra, till exempel, hon halkade på en isfläck för flera veckor sedan och har fortfarande inte åkt till akuten trots att hon har ont och inte riktigt kan stödja på ena benet. ”Det är nog bara en spricka”, konstaterar hon.

Okunskap i vården

Elisabet Mattsson, som själv är sjuksköterska och barnmorska, tror att det handlar mycket om okunskap från vårdens sida. Kvinnorna går under radarn, säger hon. Samtidigt är de mer utsatta för våld och övergrepp. Våldet kan också vara den utlösande faktorn till att de blir hemlösa.

— Få sjuksköterskor känner nog till hur ojämlik vården är för den här gruppen. Män i hemlöshet klarar sig ofta bättre och upplever inte samma stigma och diskriminering. De bryr sig inte på samma sätt om hur de uppfattas, om de är skitiga eller låter mycket. Kvinnornas skam hänger också ihop med att de knarkat eller supit bort sina barn, säger hon.

Nu är hon fast besluten att det måste bli en ändring för den här gruppen. Ett av delmålen i projektet är att komma med konkreta förslag på hur vården kan förbättras.
Projektet har redan kommit en bit på väg. Utöver kunskapsspridning i form av debattartiklar i bland annat Dagens Medicin och Expressen och medverkan i paneldebatter har Tidningen Skolhälsan bett dem skriva en artikel om vilka behov barn med skyddad identitet har inom elevhälsan.

— Det finns ett stort engagemang inom den frågan här, men barnen är också det som är svårast att prata om i gruppen. Det väcker mycket känslor av sorg och vi har fått ta många pauser. Vi får gå långsamt fram bland de smärtsamma upplevelserna, berättar Josefine Agius.

Tidigare har man sett mig som en pundare, en missbrukare. Här är jag Margareta, en kvinna.

Margareta, hemlös och forskningsassistent i projektet

Det håller kvinnorna med om. Även om det är svåra ämnen som avhandlas så är öppenheten påtaglig. Det finns en stark samhörighet bland deltagarna som vuxit fram som en bonuseffekt av forskningsarbetet. Här varvas tunga vittnesmål och tårar med flams och skratt.

— Vi hjälper varandra, lyssnar och frågar. Här finns inga klyftor. Tidigare har man sett mig som en pundare, en missbrukare. De har varit rädda för mig. Här är jag Margareta, en kvinna. Jag känner mig fullständigt trygg här, även om frågorna kan väcka ångest och jag kan känna mig ledsen när vi pratar om svåra saker. Det här är det bästa jag har gjort, säger Margareta och beskriver arbetet som forskningsassistent som veckans höjdpunkt.

Hon tycker också att hon har blivit mycket ödmjukare och vågar öppna sig mer för andra.

— Kan jag bidra med något genom att berätta min historia så vill jag göra det, om jag så bara kan hjälpa en enda kvinna.

Anette slogs av hur prestigelöst det är i gruppen och att hon slipper hålla uppe en social fasad.

— Att få komma hit har varit läkande — vi älskar att bli sedda, hörda och lyssnade på. Det betyder mycket att få vara expert på något — även om det är inom ett förjävligt område.

Jenny som sitter mittemot håller med. Hon uppskattar nyfikenheten hos projektledarna och att arbetet är helt befriat från hierarkier.

— Vi är inte de sista kvinnorna som kommer att utsättas för våld och om det kan underlätta för några som söker vård i framtiden vill vi göra det, säger hon.
Jenny skulle till exempel önska att personal på akuten hade mer tålamod med att hon inte klarar att sitta still. Även om det som kommer ut från henne bara är kaos, så finns det en anledning till att hon sökt vård, menar hon.

Instagramkonto

Efter en stund bryter Elisabet Mattsson arbetet för en paus. Det är viktigt, många har svårt att hålla koncentrationen längre stunder. Under pausen vill flera gå ut och ta några bloss, men Margareta väljer att stanna kvar inne. Stolt räknar hon upp hur länge hon klarat sig utan att röka. Hela 18 dagar, visar det sig, och hon får hejarop av hela gänget.

Lite senare, när de filat ytterligare en stund på kartläggningen, är det dags att avrunda dagens arbete. Josefine Agius sammanfattar de punkter som står på tavlan och stämmer av vad som blir nästa steg.

Hon läser också upp några citat som gruppen formulerat och som ska publiceras på projektets Instagramkonto Dolda kvinnor. Här delar de med sig av sina tankar kring vad hemlöshet är, självmedicinering, ekonomiskt våld med mera.

Nästa gång ska de prata om hur man kan bryta tystnadskulturen kring våld. Och så ska de jobba vidare på artikeln om barn med skyddad identitet.

Fotnot: Flera av kvinnorna i reportaget har skyddad identitet. Därför använder vi bara förnamn eller citerar dem som anonyma. Det är också anledningen till att platsen där de träffas inte får avslöjas.