Hon vill lösa gåtan om törst
Att ge dropp eller inte är en laddad fråga inom den palliativa vården. Maria Friedrichsen ville veta hur patienter upplever törst i livets slut, men tidigare forskning gav henne motstridiga besked.
Muntorrhet och nariga läppar är vanligt hos döende patienter, som ofta andas med öppen mun. Dessutom är det en vanlig läkemedelsbiverkning. När patienterna inte kan dricka själva längre önskar ofta närstående att dropp ska sättas in för att de ska slippa plågas av törst.
Vården är å sin sida restriktiv med intravenös vätska i livets slutskede. Risken finns att patienten samlar på sig vätska i form av lungödem eftersom vätskan inte kan tas upp av kroppen — ett tillstånd som kan bli mycket plågsamt och påskynda döden.
Men evidensen kring törst i livets slut är svag.
— Dropp till någon som är döende är en av de mest laddade frågorna inom palliativ vård. Den rymmer så många aspekter — fysiologiska, psykologiska, existentiella och sociala, och kan leda till oro hos både närstående och personal, säger Maria Friedrichsen, docent vid Palliativt kompetenscentrum på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.
Nyligen fick hon tre miljoner kronor i forskningsmedel för att försöka förstå mer om vad patienterna egentligen upplever och hur man kan hjälpa dem.
— När jag arbetade som sjuksköterska inom cancervården kunde jag ibland märka att patienterna sög på den fuktiga tussen som användes i samband med munvård. Betydde det att de var törstiga? Eller var det som vissa sa en sugreflex? Eftersom patienterna inte kunde svara själva vände jag mig till läkarna som gav lugnande besked — det var inte troligt att patienterna kände törst eftersom de befann sig i ett vegetativt tillstånd.
Tänk på det här vid munvård
- Munnen är ett intimt område — var noga med att alltid berätta för patienten vad du ska göra.
- Utför munvården med vatten — tandkräm kan vara för starkt. Om munnen är mycket torr kan slemhinnan smörjas med vanlig matolja blandat med vatten.
- Om patienten suger på tandborsten eller tussen går det att prova att ge lite dryck. Men var försiktig om patienten inte är vid medvetande då vatten lätt kan hamna i luftstrupen. Det kan räcka att droppa lite vatten i munnen för att minska upplevelsen av törst. Om patienten fortsätter att vara törstig trots munvård kan dropp provas.
- Törstiga patienter kan bli oroliga. En del kan bli lugnade av att få dropp. Om dropp ges subkutant är dropptakten mycket långsam och det tar lite längre tid för kroppen att ta upp vätskan än vid ett intravenöst dropp.
Källa: Maria Friedrichsen
Nu har Maria Friedrichsen själv börjat undersöka vad man egentligen vet om patienternas upplevelser av törst och märker att forskningsresultaten ofta är motstridiga. Sugreflexen kunde hon snabbt avfärda — den försvinner vid nio månaders ålder. Andra resultat var svårare att tolka, till exempel att en del patienter mådde bra av att få dropp, andra sämre. Ju mer hon grävde, desto mer förvirrad blev Maria Friedrichsen.
Här regleras törsten
Upplevelsen av törst styrs från törstcentrum i hypotalamus i hjärnan. Om cellerna i kroppen innehåller för lite vätska — eller när särskilda receptorer i mun, matstrupe och magsäck reagerar på torrhet — sänds törstförnimmelser ut som ska påminna oss om att dricka.
Tillsammans med sin forskargrupp ska hon intervjua patienter, närstående och vårdpersonal inom specialiserad palliativ vård. Forskarna kommer också att studera den fysiologiska processen genom provtagningar och testa vad som släcker törsten bäst. Är det ljummet vatten, kallt vatten eller bubbelvatten? Och hur lång tid tar det innan törsten kommer tillbaka efter att den släckts?
Forskningen är tänkt att inkludera 200 patienter från specialiserade palliativa enheter i landet. De första resultaten väntas inom ett år.