Pia Antonsson: Känslan av att ha ett jobb där man aldrig kan fucka upp, fast man möjligen precis har gjort det

Hur finner man nåd i ett jobb där ett felaktigt mikrogram av något potent kan innebär skada eller förlängd vårdtid? Vårdfokus läsarkrönikör Pia Antonsson skriver om det speciella i att arbeta med människor på ett sätt där minsta tankspriddhet kan vara avgörande.

Dunsen. Patienten ramlade på toaletten medan vi stod utanför och väntade. Ljudet man inte vill höra, mjuk vävnad mot hårt ytskikt. Vi rusade in och påbörjade den påbjudna processen, inget särskilt med det egentligen, allt enligt protokoll, avvikelser skrevs och patienten mådde bra.

Men i det där utrymmet, efter att något hänt och innan utfallet är utrett, finns en liten evighet av inre kaos för en sjuksköterska. Känslan av att ha fuckat upp. Man har ett arbete där man ansvarar för människors liv, patienters, kollegors, sitt eget. Ett jobb där en milliliter hit eller dit kan vara skillnaden på liv och död, ett felaktigt mikrogram av något potent kan innebär skada eller förlängd vårdtid. En stunds tankspriddhet och man missar en vital parameter, frågar inte om en allergi, förväxlar burkar eller patienter. Ringer för sent, ringer för tidigt. Lägger inte märke till något som patienten sa, bedömer något viktigt som oviktigt. Observerar inte en förändring, dokumenterar slarvigt eller inte alls. Möjligheterna att fucka upp är oändliga.

Det var där i ångestens öga jag befann mig när jag ringde bakjouren som anlände en stund senare. Jag hasplade ur mig en ganska osammanhängande harang om vad som hänt och vad vi gjort och inte gjort än. Hen lyssnade, såg nyfiket och kanske lite otåligt på mig, och uttalade sedan med tyngden av sina specialiseringar och decennier av erfarenhet:

– Här var det hög ångestnivå!

Det finns ingen nåd i att skada en annan människa, eller utsätta hen för risk.

Så var det förstås. För det var också en sån där dag när man är några steg efter sig själv och inte riktigt hinner ikapp. Inte stressad av en särskilt hög arbetsbelastning men bara av själva erfarenheten av att vara en människa en tidig helgmorgon på jobbet innan semestern. Hur hänger allt ihop? Har jag tagit rätt livsbeslut? Om jag är en fri och självständig människa, varför kan jag då inte råda över mitt autonoma nervsystem? Lägg till det känslan av att ha ett jobb där man aldrig kan fucka upp, fast man möjligen precis har gjort det. Det finns ingen nåd i att skada en annan människa, eller utsätta hen för risk. Inte i vården, och inte på grund av något simpelt som trötthet och en halvkeff dag.

Men så tog jag några djupa andetag. Började om rapporteringen om den ramlade patienten, som alltså mådde bra under omständigheterna. Debriefade med en kollega och drack ytterligare en kopp kaffe, åt lunch med bakjouren och hade inte ihjäl en enda patient.

Det löser sig ju – oftast. Vilket inte är en tröst i stunden, när man kanske eller kanske inte har fuckat upp och ser rubrikerna i tidningen om Ivo-anmälningarna om ”en sjuksköterska”.

Det är speciellt att arbeta i vården, konsekvenserna av ett misstag eller en försummelse kan bli katastrofala. Ansvaret är tungt och ofta är förutsättningarna inte optimala, man behöver inte vara en högpresterare eller perfektionist för att få hjärtklappning. Det löser sig ju – oftast. Vilket inte är en tröst i stunden, när man kanske eller kanske inte har fuckat upp och ser rubrikerna i tidningen om Ivo-anmälningarna om ”en sjuksköterska”. Men med tanke på hur många rätta tabletter som varje dag delas ut, korrekta mängder infusioner infunderas, hur många rätta observationer och bedömningar och parametermätningar som faktiskt blir till hjälp för rätt patient, varje dag, varje pass, så är det ändå trösterikt. Nåd är ett gammalt, religiöst präglat ord som många i dag inte har en relation till. Men egentligen är det bara ett enda ”det är lugnt!” från universum, att oavsett hur uppfuckad man ibland är, så kan man ta ett andetag och landa i lugnet – du är inte ensam.

// Pia Antonsson, specialistsjuksköterska i psykiatrisk vård i Stockholm och teolog