Så här mycket har lönerna i vården ökat på tio år: ”Inte tillräckligt”

Hur stor blir löneökningen de kommande åren? Det är den stora frågan när Vårdförbundet förhandlar om nytt kollektivavtal med SKR och Sobona. Den senaste tioårsperioden har varit gynnsam för sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Ändå är det fortfarande bristyrken. ”På en marknad med en dominant arbetsgivare kan lönerna hållas på en artificiellt låg nivå”, säger professor Per Skedinger vars analys är att ökningen inte varit tillräcklig för att locka arbetskraft.

6,4 procent på två år. Det är nuvarande riktmärket för lönekostnaden på hela arbetsmarknaden sedan industrins arbetsgivarorganisationer och fackförbund härom natten kom överens om ett nytt kollektivavtal.

Exakt vad det kommer att innebära för Vårdförbundets medlemmar är ännu oklart när detta skrivs. Men säkert är att sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker haft en större löneökning räknat i kronor än genomsnittet av de svenska arbetstagarna de senaste tio åren.

Det visar siffror som Vårdfokus inför årets avtalsrörelse tagit fram med hjälp av Vårdförbundets statistiker, utifrån Statistiska centralbyråns (SCB:s) uppgifter.

Mellan 2014 och 2023 var den genomsnittliga löneökningen för samtliga yrken i SCB:s statistik 8 200 kronor. Biomedicinska analytiker ökade i genomsnitt sin lön med 9 400 kronor, grundutbildade sjuksköterskor med 10 800 kronor, röntgensjuksköterskor med 11 000 kronor och barnmorskor med 11 200 kronor.

Fortsatt brist trots stora lönepåslag

Per Skedinger är professor på Institutionen för nationalekonomi och statistik vid Linnéuniversitetet och knuten till Institutet för näringslivsforskning. Han konstaterar att Vårdförbundets kollektiv haft en betydligt bättre löneutveckling de aktuella åren än gruppen ”samtliga yrken”.

– En förklaring kan vara sifferlösa avtal. I studier har vi sett att timlönen legat två procent högre inom avtalsområden där man gått från siffersatt till sifferlöst.

Samtidigt tycker han att det är anmärkningsvärt att lönerna gått upp så kraftigt utan att bristen på arbetskraft minskat.

– Tydligen är ökningen inte tillräcklig eftersom arbetsgivarna rapporterar en fortsatt brist, säger Per Skedinger.

Han beskriver arbetsmarknaden som monopson, vilket innebär att det finns en dominerande arbetsköpare, i det här fallet regionerna.

– Det skapar en tröghet på marknaden med artificiellt låga löner, en situation som även kan uppstå i privat sektor.

Större konkurrens och därmed ökad mobilitet av arbetskraften är något som kan sätta fart på löneutvecklingen, enligt Per Skedinger. Under perioden 2014 till 2023 etablerade sig fler privata aktörer i vårdsektorn samtidigt som kommunerna anställde ett större antal sjuksköterskor, vilket torde få en sådan effekt.

– Men regionernas dominans kvarstår. Frågan är då om politikerna prioriterat låga skatter på bekostnad av vårdpersonalens löner. Det är en möjlighet.

Röntgensjuksköterskor har haft störst ökning

Störst relativlöneökning, det vill säga ökning i förhållande till andra grupper, har röntgensjuksköterskorna haft. De har gått från 29 800 till 40 800 kronor i månaden på tio år. 2022 och 2023 var ökningen 5,9 respektive 9,1 procent enligt SCB:s statistik. Vårdförbundets egna siffror visar att yrkesgruppen tjänar allra bäst i Stockholm, Blekinge och Kronoberg.

Camilla Perland, Vårdförbundets avdelningsordförande i Blekinge, säger att det kan finnas flera orsaker – men hon vill inte ta åt sig äran.

– Jag hade gärna sett att jag kunde ge ett enkelt svar, men vi har inte haft någon särskild strategi för just röntgensjuksköterska. Jag tror att det bland annat handlar om att Vårdförbundet, medarbetare och chefer under lång tid och återkommande framhållit röntgensjuksköterskan som egen profession och deras unika kunskap. Det har gjort att man pratar mycket om röntgen i regionen och till och med politikerna har förstått att röntgensjuksköterskor verkligen har saknats här. Blekinge är inget län med stor inflyttning, tvärtom. Därför har man behövt ta vara på de som redan finns, till exempel genom strukturella löneinsatser. Så det handlar nog om en förståelse i många led.

Totalt finns ett fyrtiotal röntgensjuksköterskor i regionen. De tillhör samma klinik och är uppdelade mellan Karlskrona och Karlshamn.

– Där har man arbetat med att exempelvis utse sektionsansvariga, något som ska generera en viss löneökning. Då blir det några som drar ifrån. Just inom den här gruppen har vi sett att lönedifferentieringen fungerar.

Camilla Perland tror att det är en fördel att cheferna på röntgenkliniken själva kommer från professionen.

– Då har de större möjlighet att se den specifika kunskapen och vem som kan göra vad. Det ger både en förståelse internt och styrka gentemot politiken.

”Diagnostiken värderas för lågt”

Biomedicinska analytiker, däremot, både börjar och slutar lägst i diagrammet. Förbundsstyrelseledamoten Sophia Godau tycker att det är ”bekymmersamt”.

– Diagnostiken är en avgörande del i vårdkedjan. Många medicinska beslut fattas utifrån analyser och diagnostik som biomedicinska analytiker utför. Ändå återspeglas det inte i lönen, konstaterar hon.

En förklaring är att det patientnära arbetet värderas högst inom vården, menar hon.

– Det är ett strukturellt problem. Vi kan se att de biomedicinska analytiker som arbetar inom klinisk fysiologi, och som har patientkontakter, får bättre löner än övriga. Men inte heller de ligger där de borde lönemässigt.

I Vårdförbundets aktuella framtidsvision för biomedicinska analytiker lyfts yrkets betydande roll kopplat till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen fram.

– Diagnostiken kommer att bli allt viktigare i den individanpassade vården med förebyggande åtgärder inom exempelvis precisionsmedicin. Det pratas också om att bygga ett resilient samhälle som är starkt i händelse av krig och konflikter. Då måste det finnas akutsjukvård, iva-platser och ambulans, men också en robust provtagning och diagnostik. Om det inte uppvärderas riskerar hela systemet att försvagas. Det blev tydligt under pandemin.

När Sophia Godau besöker gymnasieklasser för att informera om yrket frågar eleverna alltid hur mycket man tjänar.

– Det är inget konstigt, självklart vill man kunna försörja sig efter en treårig utbildning. Som det ser ut nu är risken att många väljer bort yrket även om de är intresserade av ämnena och tycker att det verkar spännande. Biomedicinska analytiker är viktiga och efterfrågade men det är ändå inte tillräckligt attraktivt att bli det eftersom lönen avskräcker.

Andra professioner är billigare att anställa

För att få fler att söka och slutföra utbildningen behövs också karriärmöjligheter, poängterar hon.

– Av Vårdförbundets yrkesgrupper är det i dag enbart sjuksköterskor som har en reglerad specialistutbildning. Utan en sådan är det svårt att komma upp i lön både för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Men det räcker inte med specialistutbildning, det behövs ännu fler karriärvägar.

I väntan på fler anställs andra yrkesgrupper för att utföra biomedicinska analytikers arbetsuppgifter.

– Lyckas man inte rekrytera så anställer man andra professioner som gör samma typ av arbete eller skapar egna snabbutbildningar. Jag tror att det kommer öka eftersom det är ett smidigt format att säkra medarbetare, och dessutom billigare än att anställa biomedicinska analytiker. Men gör man det inte på ett bra sätt riskeras kvaliteten på diagnostiken.

Individuell lönesättning prioriteras framför avtalade ingångslöner

Professor Per Skedinger föreslår ett radikalt sätt för att öka snittinkomsten för Vårdförbundets medlemsgrupper – att införa avtalade ingångslöner.

– Jag brukar vara emot det eftersom jag tycker att de ofta hamnar för högt, men då gäller det så kallade ”enkla jobb”. I akademikeryrken där det råder arbetskraftsbrist är det en annan sak. Men då ska de avtalade ingångslönerna ligga på en hög nivå, men inte så hög att sysselsättningen minskar.

Det är något som i dagsläget motsäger Vårdförbundets lönepolitik, som strävar efter individuella och differentierade löner.

Stina Svensson, lönecoach på Vårdförbundet, ser både risker och hinder för avtalade ingångslöner.

– Jag har svårt att se hur summan på en avtalad ingångslön skulle förhandlas och hur ofta den skulle behöva justeras. Varje halvår? Vore det ens möjligt?

Som lönecoach uppmuntrar hon både nyanställda och medlemmar som jobbat länge på en arbetsplats att framhäva vad just de bidrar med i verksamheten.

– Arbetsgivaren ska ta hänsyn till och värdesätta just din unika expertis, yrkesskicklighet, erfarenhet och utbildning. Många medlemmar tänker för mycket på arbetsgivarens ekonomi när de går in i förhandling, säger Stina Svensson.

Det är något som arbetsgivaren utnyttjar, vet hon.

– Det finns fortfarande en föreställning om att de som söker sig till vården gör det för att de tycker att det är en så viktig livsuppgift, ett kall, inte för lönen. Det är en härskarteknik som jag vill göra folk uppmärksamma på.

Inför en löneförhandling uppmuntrar hon medlemmar att göra en omvärldsanalys. Då kan genomsnittslöner av det slag som syns i SCB:s statistik vara intressanta, men bara en del i helheten. Även Vårdförbundet har lönestatistik som medlemmar kan logga in och ta del av på hemsidan och som kan skilja sig från SCB.