Sexuellt ofredad av patient – nu vill Marlene lyfta frågan

Sjuksköterskestudenten Marlene Juhl polisanmälde en patient som onanerade framför henne. Det ledde till en fällande dom. Hon tycker att vårdpersonal har en orimligt hög toleransnivå för patienter som går över gränsen. ”Vi måste prata mer om det”, säger hon.
Marlene Juhl studerar till sjuksköterska på Röda korsets högskola och sitter med i styrelsen för Vårdförbundet Student. Förra året, när hon jobbade som undersköterska på en vårdavdelning vid Danderyds sjukhus, var hon med om en händelse som satte djupa spår.
En patient som hon hade vårdat under flera dagar skulle göras klar för hemgång. När hon kom in på rummet var patienten naken på underkroppen. Hon försökte förklara att han skulle klä på sig, och lämnade därefter rummet en stund. När hon återvände hade patienten fortfarande bar underkropp.
— Eftersom det var stressigt på avdelningen tänkte jag snabbt ta bort elektroderna och infarten så att han kunde åka hem. Han hade varit lite närgången under hela vårdvistelsen, så när han denna gång började göra närmanden reagerade jag inte omedelbart, säger Marlene Juhl.
Men när han plötsligt började ta på hennes höft, och sa att han behövde ömhet, blev det riktigt obehagligt. Han tog tag i hennes arm och började kyssa på den. Hon tänkte för sig själv att ”det här händer inte”, försökte övertyga sig själv om att han bara hade ont och var rädd. Hon märkte att han hade fått stånd och börjat onanera. När han försökte dra hennes hand mot sitt kön sprang hon snabbt ut ur rummet.
Bra stöd och åtgärder
En kollega tog över patienten och uppmanade Marlene att genast skriva en avvikelserapport. Tiden efter händelsen fick hon bra stöd av kollegor, chefer och företagshälsovården. Frågan lyftes även på ett apt. Det blev ett bra samtal där fler kunde berätta om liknande upplevelser – allt ifrån patienter som kommenterat ens utseende till grova ord som ”jag ska våldta dig”. Cheferna satte även upp planscher med information om vilka skyldigheter patienterna har.
Händelsen fortsatte ändå gnaga i Marlene. Hon övervägde att göra en polisanmälan, men tänkte att det inte skulle leda någon vart. Hon ifrågasatte sig själv, hade händelsen verkligen varit så allvarlig? Hur långt sträcker sig hennes ansvar för patientens välmående? Efter flera veckors grubblande bestämde hon sig för att det behövs en markering för var gränsen går, både för sin egen och sina kollegors skull, och polisanmälde.
— Jag går till jobbet för att göra gott för andra. Därför känns det kränkande på flera plan att bli utsatt för något sådant här. Det gjorde mig ledsen. Men också arg, jag kände att nu får det vara nog, vi ska inte behöva ta det här beteendet längre.
”Dags att vi lyfter frågan”
Rättegången hölls i januari i år. Mannen nekade till alla anklagelser, och hans advokat ställde en del tuffa frågor. Men rätten ansåg att Marlene hade lämnat en detaljerad och tydlig berättelse som framstod som självupplevd. De satte stort värde på att hon lämnade samma uppgifter till sin chef och i den avvikelserapport som skrevs direkt efter händelsen. Mannen dömdes för sexuellt ofredande och fick betala 5 000 kronor i skadestånd.

— Jag blev både förvånad och väldigt glad över domen. Det var skönt att de lyssnade på mig. Samtidigt började jag fundera. Om tingsrätten tydligt säger att det här inte är okej, är det då inte dags att vi inom vården lyfter frågan?
Marlene menar att grova kommentarer och ofredanden ofta passerar obemärkt. Hon tycker att toleransnivån är orimligt hög. Hon tror att det grundar sig i skam och skuldkänslor. Det är inget man vill prata om och man har lärt sig att tolerera det – en slags uppoffring när patienten ständigt sätts i första rummet.
Det gränslösa ska inte normaliseras
Hon tycker att det börjar redan under utbildningen. Studenterna får lära sig allt om patienters rättigheter, men får sällan höra hur man bör agera i situationer som känns hotfulla och obehagliga. Det ansvaret läggs på arbetsgivarna, och ute på arbetsplatserna är många så luttrade att frågan sällan lyfts, menar Marlene.
— Efter en jobbig händelse är det vanligt med kommentarer som ”ja men du vet hur han är” eller ”den patienten är inte helt adekvat”. Oavsett eventuella bakomliggande orsaker är det viktig att prata om det, för att det gränslösa inte ska normaliseras. Annars är risken stor att ens känslor trycks undan och att man inte klarar av att markera när det verkligen behövs. Så var det för mig i början av händelsen. Jag blev chockad och visste inte hur jag skulle agera, jag frös fast, säger Marlene.
Handlar om arbetsmiljön
Hur ska man få upp frågan på agendan?
— Polisanmälan är en viktig markering. Men som målsägande måste man vara beredd på att det kan vara tufft med polisförhör och rättegång. Chefer har en viktig roll för medarbetarna. Stödet från min chef var avgörande för mig. Jag tycker att man åtminstone ska skriva en avvikelse. Då måste arbetsgivaren agera på något sätt. Vi behöver träna på hur vi ska bemöta patienter som gör så här.
— Jag tycker också det är viktigt att Vårdförbundet och Vårdförbundet Student lyfter frågan så ofta som möjligt och stärker vårdpersonalen att sätta gränser. Det handlar om vår arbetsmiljö, man ska kunna känna sig trygg och säker på jobbet.