TROLLHÄTTAN: »Till slut förstod ledningen allvaret«
När nödropen inte hjälpte tog facket till andra vapen för att mildra kaoset på sjukhuset i Trollhättan. Från att larma myndigheterna, liera sig med läkarna till att få ut högste chefen på golvet. Nu har kampen gett resultat och arbetsgivaren har tagit fram en handlingsplan.?
Patienten vacklar fram blödande på golvet. Armarna är uppskurna, jeansen sönderrivna och han stirrar rakt fram. Genast tar akutpersonalen hand om honom och drar fram en brits.
Det är traumaövning på Näl, Norra Älvsborgs läns sjukhus i Trollhättan, och patienten är egentligen en undersköterska. Han har ett hårt extrajobb, tidigare i förmiddags dog han.
Samtidigt pågår ett verkligt trauma här som startade när verksamheter på sjukhusen i Uddevalla och Trollhättan flyttades om. Akuten och medicinkliniken på Näl har drabbats värst av överbeläggningar och underbemanning och det senaste året har sjukhuset varit en följetong i lokaltidningarna. Näl har snarare kommit att betyda Nödrop från personalen, Ängslan att gå till jobbet och Livsfara för patienterna.
– Just nu gäller det bara att överleva dagen, säger Åsa Thomsen, sjuksköterska på akuten.
Varken hon eller hennes kolleger känner igen sin gamla arbetsplats som »ju var bra en gång«.
Facken kopplade in Arbetsmiljöverket och när detta skrivs överväger Socialstyrelsen att gripa in. Situationen beskrivs som exceptionell och för Vårdförbundet på sjukhuset gäller det att hålla emot när åskan går. Taktiken är på kirurgspråk damage control – att välja det minst dåliga. Trots allt är det arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet.
– Jag önskar att vi hade en stav att svänga med som gör allting bra, säger Haide Gårdlind Mellgren, förtroendevald med samordningsuppdrag i nu-sjukvården.
Nyligen vanns i alla fall en viktig seger. Med hjälp av Arbetsmiljöverket kunde en handlingsplan pressas fram från arbetsgivaren. Och en tillfällig medicinavdelning, så kallad dragspelsavdelning, som skulle stängas i mars får vara kvar tills vidare. En lång kamp ligger bakom. Fem gånger förra året lämnade facken på Näl in en så kallad arbetsmiljöframställan och krävde ökad bemanning och fler vårdplatser. När arbetsgivarens åtgärder inte räckte gick facken till Arbetsmiljöverket som i mitten av februari begärde in en handlingsplan. Den innebär bland annat att planerade neddragningar av vårdplatser skjuts på framtiden.
Vårdförbundet har också arbetat på fler sätt för att förbättra läget på sjukhuset generellt:
- Risk- och konsekvensanalyser. Tidigare lämnade arbetsgivaren sina analyser när förändringen redan var gjord. Facken viftade med arbetsmiljölagen och nu görs analyserna i förväg.
- Ut på golvet. De fackliga företrädarna pejlar läget med personalen. I höstas stängdes till exempel en avdelning som höll på att renoveras efter att skyddsombuden hade larmat räddningstjänsten. Patienterna låg bakom ett skynke medan hantverkare borrade på andra sidan. Efter påtryckningar från facken har chefer på olika nivåer, upp till sjukhusdirektören, gått runt och tittat.
- Kämpa tillsammans. Vårdförbundet och Kommunal har länge samarbetat. På sistone har Läkarförbundet lierat sig i frågor som rör alla, exempelvis överbeläggningar. Alla tre sade nej till ett nytt flextidsavtal och just nu pågår förhandlingar.
- Statistik. Antalet avvikelserapporter, överbeläggningar, vårdskador, sjukskrivningar bland personalen, besök hos företagshälsovården och hur många som säger upp sig sammanställs eftersom de talar sitt eget tydliga språk.
– Jag tror att det var detta sammantaget med verkligheten som gjorde att ledningen till slut förstod allvaret, säger Haide Gårdlind Mellgren.
Ett annat konkret resultat är att bemanningen på akutmottagningen ökade vid några tillfällen förra året när det strömmade in patienter genom dörren. Annars är det ont om tydliga segrar, utan det gäller att ligga på hela tiden. Som iglar.
På akuten träffar vi fem sjuksköterskor som har fullt upp och inte märker någon facklig kamp.
– Kanske läser man något om det i tidningen, men vi skulle vilja veta vad de gör, säger Carina Andreasson.
De frågar sig också hur de skulle få tid att engagera sig och hur mycket makt facket egentligen har.
– Vår chef är på vår sida. Hon kämpar också för att få hit mer personal men problemen på akuten är komplexa. Lösningen måste omfatta hela sjukhuset och det tar tid, säger Åsa Thomsen.
Stämningen beskrivs som uppgiven och många funderar på att sluta.
– När det är som värst funderar jag på Ikea eller Ica Maxi men sedan minns man varför man blev sjuksköterska. Till exempel att få göra de där små sakerna som kan betyda så mycket för patienten, säger Åsa Thomsen.
Gör ni i Vårdförbundet tillräckligt?
– Många tycker att vi är osynliga. Det får vi nog alla ta på oss. Så kanske många har upplevt det men nu är vi mycket ute i verksamheterna. Problemet är inte att vi gör för lite, utan är för dåliga på att berätta vad vi gör, säger Christina Samstrand, samordnare i nu-sjukvården.
Haide Gårdlind Mellgren menar att det också gäller att ha rimliga förväntningar.
– Ibland kanske man tror att bara facket kommer blir det bra. Vi måste vara tydliga med vad vi kan göra och på vilka arenor, säger hon.
När det är som värst försöker facket åtminstone vara ett mänskligt stöd, även om det inte ändrar något i sak.
– Jag har sagt till medlemmarna att behöver ni skrika eller gråta är det bara att komma upp. Några har gjort det, andra tar det på telefon. Jag försöker också peka på ljuspunkterna mitt i eländet, säger Haide Gårdlind Mellgren.