Tar tillbaka sitt liv från smärtan
Det går att få ett meningsfullt liv även med smärta, som att fortsätta bjuda vänner på middag eller busa med barnbarnen. En metod för smärtbehandling går ut på att leva och acceptera.
Psykologen Rikard Wicksell började arbeta på Karolinska universitetssjukhuset för 15 år sedan. Då var det svårt att föreställa sig att metoden han och den erfarne smärtläkaren Gunnar Olsson började vidareutveckla skulle få så stor betydelse, och att han själv skulle bli en förgrundsgestalt för den.
Metoden bygger på ACT, Acceptance and commitment therapy, som är en vidareutveckling av kognitiv beteendeterapi, kbt, vars mål är att öka förmågan att leva aktivt och rikt, också med smärta som inte går att ta bort. I dag har den vetenskapligt stöd som behandling av långvarig smärta och har visat sig kunna bidra till ökad funktion och livskvalitet.
— Vi hade förstås gärna utvecklat en metod för att ta bort smärtan, om vi kunnat. Men den kommer att vara kvar hos de flesta av våra patienter. Vårt mål är att höra patienter säga: ”Jag har tagit tillbaka mitt liv!”
Smärta är en varningssignal som uppmanar oss att undvika det som gör ont. Men bakom en långvarig smärta finns ofta ett smärtsystem som hakat upp sig och varnar i tid och otid.
— Det finns inte längre något verkligt att varna för. Det signalerar att man ska vara försiktig. Systemet får oss att reagera som om ofarliga saker vore farliga, säger Rickard Wicksell.
Personen börjar undvika många aktiviteter. Det kan börja med att inte våga motionera eller orka träffa vänner.
— Livet krymper, men smärtan minskar inte. Vi vill hjälpa patienten att ta tillbaka kontrollen över sina beteenden. Första steget kan vara att bli medveten om allt man undviker.
Under behandlingen definierar patienten sina egna livsvärden genom att svara på frågor som: ”Vad gör livet värt att leva? Vem vill jag vara i förhållande till mina nära? Hur vill jag utvecklas?” Sedan börjar den hårda träningen för att förändra sina beteenden, gå emot instinkten att vara försiktig.
Forskningen visar att modellen fungerar. Patienterna får tillbaka ett aktivt, meningsfullt liv. Intressant nog är det sällan någon skillnad vad gäller smärtan. Men de låter inte den hindra dem från att leva.