…och så här tror experterna:

Privata sjukvårdsförsäkringar verkar göra sitt inträde på allvar i svensk vård. Blir det mindre »sexigt« att betala skatt då? Läs vad experter tror om utvecklingen.

4 januari 2008

Det här är början på en trend

Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam:
»I dagens kommersialiserade samhälle visar människor sin grupptillhörighet genom konsumtion mer än genom yrkesval. Även den vård man konsumerar ska passa ens individuella smak. Dagens unga särskiljer sig genom att välja rätt bostad, rätt nätverk, rätt fritidsintresse – och rätt vård.
Jag är helt övertygad om att de privata alternativen inom vården blir allt fler och tror att många kommer att vara beredda att betala höga premier för att få den sjukvård som passar dem. Men att bjuda in försäkringsbolagen som aktörer i sjukvården innebär också att man ger dem fullmakt att ta del av ens journaler. Som ett försäljningsargument säger de ibland att de inte gör någon hälsoprövning, men en sjukvårdsförsäkring är en försäkring med mycket undantag.

Försäkringsbolag sorterar bort människor med defekter. Än så länge ser vi premier som kostar 3 000 till 4 000 kronor per år, och det kanske många har råd med. Men om det här utvecklas så kommer det att ta resurser från den offentliga vården och då blir missnöjet med den ännu större.
Det är ett dilemma att en ökande privatvård innebär att viljan att betala skatt för en offentlig vård kommer att minska. Frågan är var den brytpunkten ligger.
Jag tror att vi ser en början på en trend. Trots att vi har en offentligt betald sjukvård betalar vi redan i dag för ingrepp eller vård som inte inryms inom den, exempelvis plastikkirurgi. Människor kommer att vilja betala extra – inte bara för högkvalitativ medicinsk vård utan också för gott omhändertagande eller för en inramning som passar deras personliga smak. Det enda sättet att möta viljan att gå till privata vårdgivare är att även i den offentliga vården försöka tillfredsställa individuella behov. Gör man inte det blir det ofrånkomligt en a-vård och en b-vård.«

Privata aktörer är utvecklande för vården

Jörgen Lindell, analytiker vid vård och omsorg på Nutek:
»I Sverige ser vi skattefinansiering som en garanti för att det är behovet och inte betalningsförmågan som styr vem som får vård. Men frågan är om skattebetalarna får valuta för pengarna i den offentliga vården. Det finns mycket gott i det skattefinansierade systemet, men det finns också symtom på att det inte klarar att tillgodose allas behov av vård. Det är sjukvårdsköerna ett tecken på.
Åldrande befolkning och medicinteknisk utveckling gör att behovet av vård ökar. Vi räknar med att kostnaden för vården kan komma att fördubblas under 25 år och ska vi ha råd med det behövs produktivitetsförbättringar. En del kan så kallad vardagsrationalisering stå för; människor är kreativa och kommer ständig på små eller stora förbättringar. Med sådana rationaliseringar och med den vinst som medicinteknisk utveckling innebär, kan den ökade kostnaden stanna vid 50 procent. Bara omkring 16 procent räknar vi med kan täckas av skatter och patientavgifter.

Privata sjukhus är ett tecken på att individer är mer beredda att betala vård privat, men också på att offentliga sjukhus får svårare att erbjuda den vård som medborgarna vill ha. Den utveckling vi börjar se är jämförbar med när pensionssparandet tog fart i mitten av 1980-talet. När den offentliga bilden av pensionssystemet blev att det inte var gynnsamt så köpte allt fler privata pensionsförsäkringar.
Om gapet mellan vad folk vill ha och vad den offentliga vården kan erbjuda blir större kommer de med god ekonomi att se till att de får vård på annat håll. Men privata aktörer är bra. Konkurrensen sätter tryck på förändringar. Hotet mot den offentliga vården är inte privat vård – det är stagnation. Om medborgare känner oro för att de inte ska få den vård de behöver kommer de att söka andra lösningar. Därför måste den offentliga vården göras så effektiv som möjligt.«

 

Andra länder har bättre tillgänglighet

Ingrid Tollgerdt-Andersson, ledarskapsforskare:
»Jag har studerat skillnaderna i kvalitet mellan svensk sjukvård och sjukvård i Italien, Frankrike och Österrike och min uppfattning är att det som är dåligt i Sverige är tillgängligheten. Det är den svenska vårdens svaga länk.

En jämförelse mellan oecd-länderna visar att läkare i andra länder i genomsnitt tar emot 2200 patienter per år. Svenska läkare tar emot 900 patienter under samma period. Det beror inte på lathet utan det finns andra orsaker till att det ser ut som det gör. En förklaring är att sjuksköterskor har ett självständigare arbetet i Sverige än i andra länder. Men det är också en organisationsfråga.
Enligt boken Den sjuka vården går bara omkring 40 procent av arbetstiden till direkt patientarbete. Resten går till administration, väntan och möten.
Journalskrivande tar också något mer tid i Sverige eftersom både läkare,  sjukskötersk­or, och ibland även undersköterskor, dokumenterar.
I de andra länderna har de en bassjukvård och ett husläkarsystem som innebär att patienterna kommer till läkare samma dag – och ibland samma timme som de söker vård. Det är lätt att ta sig till doktorn och man behöver inte åka till sjukhus för att få vård.

Svagheten i det svenska systemet är bristen på tillgänglighet inom primärvården. I Italien till exempel är husläkaren en sorts koordinator som har tillgång till patientens journal – som är gemensam för alla vårdgivare. Att vi inte har ett liknade system här är obegripligt. Kanske kan systemet med individuella löner också vara en orsak till att så mycket tid går till annat än till vårdande? I de övriga länderna har de inte individuella utvecklingssamtal eller lönesamtal. Inte heller diskuteras från vilken pengapåse vården ska betalas. Det finns en helhetssyn och en samverkan mellan stat, regioner och sjukhus som vi inte har i Sverige.

Fotnot: oecd är en sammanslutning kring ekonomisk utveckling med ett 30-tal medlemsländer.

Mer om ämnet

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida