Johanna Rosenqvist, ivasjuksköterska: Ingen ska behöva dö som min mormor – dags att prata om dödshjälp

Vi måste våga ta debatten om aktiv dödshjälp. Ingen ska behöva dö som min mormor gjorde. Det skriver Johanna Rosenqvist, ivasjuksköterska och doktorand, i en insändare till Vårdfokus.

Jag sitter vid min mormors säng. Hon har varit i det terminala skedet i fjorton dagar. Fjorton dagar utan mat, utan dryck, med en kropp som långsamt bryts ner. Vi har vakat dygnet runt och bara väntat på att hon ska få somna in. Det är ett lidande som inte går att beskriva – och som ingen människa borde behöva genomgå.

Jag har arbetat som sjuksköterska i 16 år. Jag har sett många människor dö, men inget har kunnat förbereda mig på detta. Min mormor ligger som ett skal av den person hon en gång var. Huden är tunn som papper, kinderna insjunkna, händer och fötter blåmarmorerade när cirkulationen sakta börjar stängas av.

Ögonen är öppna och stirrar tomt rakt fram. De går inte att stänga för ögongloberna har torkat. Munnen är stel och vidöppen, tungan och gommen helt uttorkade. Hur mycket vi än smörjer och fuktar bildas torra krustor som inte går att få bort.

Vi måste våga ta debatten

Den första veckan skrek hon vid varje vändning, för allt gjorde ont. Morfin och stesolid hjälpte – men inte tillräckligt. Nu är hon för svag för att protestera. Hennes kropp är stel, fastlåst i samma position, och det är som att vända någon som redan är död. Men hjärtat fortsätter slå. Livet har lämnat henne, men döden dröjer.

Det var inte så här hon ville dö. Hon har sagt det i många år: ”Jag vill inte ligga och tyna bort. Jag vill få hjälp att avsluta när det är dags.” Hon bad mig om hjälp. Men jag kunde inte. För i Sverige är det olagligt att ge en människa den värdighet vi ger våra djur. Ett djur får vi avliva när det lider – för att det är det mest humana. Varför får vi inte göra samma sak för människor?

Vi måste våga ta debatten om aktiv dödshjälp. Ingen ska behöva dö som min mormor gjorde. Ingen ska behöva ligga i två veckor och kämpa för att hjärtat ska stanna. Det handlar om värdighet, om medmänsklighet och om rätten att bestämma över sitt eget liv – och sin egen död.

Jag kunde inte hjälpa min mormor. Men jag hoppas att vi kan hjälpa andra. Låt oss prata om dödshjälp. Nu.

// Johanna Rosenqvist, ivasjuksköterska och doktorand

Säg vad du tycker i Vårdfokus!

Lönerna, arbetsmiljön, utbildningen — vad får dig att tända till?

På Vårdfokus Debatt vill vi höra vad du tycker om sådant som rör din jobbvardag. Texter publiceras på vardfokus.se och i tidningen.

• Skriv kort och kärnfullt.
• Redaktionen väljer bland de texter som kommer in — vi kan alltså inte lova att alla publiceras.
• Vi vill att din text inte har publicerats någon annanstans tidigare.
• Skicka med ett foto på dig.
• Mejla texten till debatt@vardfokus.se.