Sanna Björkman: Dags att lyfta sjuksköterskornas perspektiv kring frågan om dödshjälp

Varför skriver vi om dödshjälp när det är förbjudet i Sverige? Den frågan har följt mig de senaste månaderna när jag har arbetet med det här temat.

Första gången jag började fundera på att skriva om ämnet var för tio år sedan. Jag hade lyssnat på radiodokumentären Den sista resan – om assisterat självmord av Alexandra Svedberg. Den handlar om Ingvor som hade ms och Erkki som hade progressiv muskeldystrofi. I stället för att vänta ut sjukdomarna som sakta bröt ner dem hade paret bestämt sig för att de skulle åka till Schweiz för att få dödshjälp.

Tankarna aktualiserades när föreläsaren och den före detta buddistiska munken Björn Natthiko Lindblad 2020 berättade om sina planer på att få dödshjälp i sitt Sommarprat. Natthiko hade sjukdomen als och valde senare att avsluta sitt liv vid 60 års ålder genom att dricka en smoothie med en dödlig dos läkemedel.

Hur är det att möta patienter som ser döden som enda utväg att få slut på sitt lidande? I debatten om dödshjälp är det sällan sjuksköterskor kommer till tals. Samtidigt visar forskning att sjuksköterskor kan få frågan från patienter. Här finns erfarenhet och kompetens som är viktig för att bredda diskussionen.

Flera länder har de senaste åren legaliserat dödshjälp. I Sverige finns inga beslut om att göra någon utredning eller eventuella lagändringar, men debatten blossar upp då och då.

Jag hoppas att temat kan bidra till att synliggöra sjuksköterskornas perspektiv kring dödshjälp. Det handlar inte om att ta ställning för eller emot, utan att belysa en komplex fråga som flera av er kan ha stött på i ert arbete. Kanske kan artiklarna öppna upp för samtal med dina kollegor om hur ni hanterar frågan från patienter?