Forskare: Så kan klimakteriebesvären lindras

Byta blöta lakan två gånger varje natt är kämpigt. Likaså att gäspande försöka jobba trots hjärndimma och stresskänslighet. Hjälp finns att få, oavsett om du väljer träningsskorna eller hormonplåstren.

Hälften av alla människor går igenom klimakteriet. Till skillnad från puberteten blåser livets andra hormonstorm baklänges. Till att börja med kommer symtomen ofta ryckvis, kan vara diffusa och det kan bli en förvirrande tid.

– Jag förstod ingenting, jag kände mig låg, trött och seg. Jag rusade till hälsokosten och bad om något som skulle fixa så jag blev mig själv igen. Jag var van att klara full fart på jobbet, träningen och resorna. Först senare, när första vallningen kom, blev det tydligt, säger Åsa Melin, som för sex år sedan förstod att hon var i klimakteriet.

Klimakteriet brukar kallas förändringens tid, inte bara rent kroppsligt, utan som en milstolpe, med mycket ”hur vill jag leva resten av livet?”-tankar. Det kan Åsa Melin skriva under på, men i stället för att skilja sig eller bli yogainstruktör är hon nu uppe i 255 avsnitt av den populära Klimakteriepodden.

– Det får vara nog av hysch-hysch och generade fniss. Klimakteriet är inget att skämmas över, utan bara naturligt för kvinnor, säger hon.

I genomsnitt är kvinnan 51–52 år när hon har sista mensen och menopaus fastställs efter ett år utan blödningar. Men klimakteriet har ofta kommit smygande i flera år, med de vanligaste symtomen som kallas vasomotoriska – värmevallningar och svettningar – ofta tillsammans med sömnproblem. Andra symtom kan vara nedstämdhet, stresskänslighet, torra slemhinnor och ont i lederna.

Många vill att jag berättar om de normala fysiologiska förändringarna. Livsstilen är ett viktigt område vi pratar om.

Pernilla Ny, barnmorska och universitetsadjunkt som undervisar om klimakteriet

Klimakteriet är en naturlig, biologisk process, och ingen sjukdom eller diagnos. Men hur naturligt det än må vara vill de flesta lindra sina symtom på något sätt.

Nummer ett är att få komma på ett rådgivande samtal, bli tagen på allvar och lyssnad på, menar Pernilla Ny, som är disputerad universitetsadjunkt i Lund där hon undervisar på en vidareutbildning om klimakteriet. Hon är också barnmorska på en klimakteriemottagning.

– Många vill att jag berättar om de normala fysiologiska förändringarna. Livsstilen är ett viktigt område vi pratar om. Vi vet att kvinnor som röker kommer tidigare in i klimakteriet, och att motion minskar symtomen, säger hon.

Träning kan hjälpa

Just motion ligger Mats Hammar varmt om hjärtat. Som professor i gynekologi och obstetrik vid Linköpings universitet leder han en forskargrupp som kunnat visa att kvinnor som styrketränar halverade sina klimakteriesymtom jämfört med kontrollgruppen.

Styrketräning frigör mycket endorfiner när stora muskelgrupper tar i – och endorfiner verkar vara vänner i nöden.

När det svallas och svettas i klimakteriet beror det på att hjärnans temperaturcentrum i hypotalamus börjat reagera lynnigt. Här behövs endorfiner och liknande ämnen, som östrogen och testosteron tidigare stimulerat fram.

– När de sjunker blir termostaten ”knäpp”. Men när endorfinerna ökar igen med träning verkar de kunna stabilisera termostaten. Vi tror, men vet inte säkert, att annan typ av träning kan ha samma effekter, säger Mats Hammar.

Kvinnorna i studien kämpade på gymmet i drygt tre månader, skrev dagbok och fick ta blodprover – och de kände större välbefinnande, mer styrka och fick förbättrade blodfetter, samtidigt som den ohälsosamma bukhöjden minskade, jämfört med kontrollgruppen.

Endorfiner kan frigöras vid akupunktur också, som vissa kvinnor upplever lindrar klimakteriesymtom, även om evidensen är skakig. Åtminstone en tredjedel av kvinnorna önskar mer hjälp mot sina besvär. Behandling med hormoner är effektiv, både lokalt i slidan och systemiskt, som påverkar hela kroppen.

För den vars torra slemhinnor i slidan är huvudproblemet, med sveda, skav, klåda, smärta vid sex eller urinvägsinfektioner, kommer här goda nyheter. För att sätta fart på flödena behövs östrogen, men bara just där. Det bedöms vara en riskfri behandling för de flesta. Det finns kräm, vagitorium eller ring att välja på.

Hormoner som lösning

Men klimakteriet kan upplevas riktigt besvärligt. Då kan östrogen, med progesteron som parhäst, i form av plåster, gel eller tabletter – och ibland med spiral som komplement – vara lösningen. Den systemiska behandlingen med hormonerna kommer med något förhöjd risk för bröstcancer. I tablettform ger den även en något ökad risk för blodpropp, vilket kan undvikas med plåster.

– Sammantaget kan man säga att det är en något förhöjd risk för bröstcancer, som ökar successivt med behandlingstiden. Man brukar säga att den blir signifikant efter fem år, säger Angelica Lindén Hirschberg, professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet i Solna.

Hormonmotståndare vänder sig emot att det naturliga klimakteriet behandlas med läkemedel som innebär risker. Men Angelica Lindén Hirschberg tycker att diskussionen ofta får slagsida.

– Hormonbehandlingen hamnar ofta i fokus som riskfaktor för bröstcancer. Men riskökningen är ungefär lika stor vid fetma, bmi över 30, vilket också är vanligt bland kvinnor i medelåldern och sällan nämns. Riskbilden är komplex, och påverkas av många faktorer, som barnafödande, amning, p-piller, brösttäthet och alkoholdrickande, säger hon.

Kvinnans upplevelse ska styra

Angelica Lindén Hirschberg menar att det är kvinnans upplevelse av hur symtomen påverkar livskvaliteten som ska styra i valet mellan hormonbehandling eller ej.

– Vi måste ha respekt för att klimakteriet upplevs olika, för vissa räcker det med att öppna fönstret, andra har stora problem att klara arbete och relationer. Det är upprörande och olyckligt när kvinnor som inte haft besvär raljerar över andra som behöver behandling. De gör sina medsystrar en björntjänst.

Förr, på 1970–1990-talen, blev östrogen allt populärare bland kvinnor i övergångsåldern. Hormonet ansågs som rena föryngringskuren. Det fanns till och med östrogen som framställdes av urin från dräktiga ston. Mycket har förändrats sedan dess, inte bara tillverkningen.

Skrällen kom med en gigantisk studie som väckte uppmärksamhet världen över år 2002 – Women’s Health Initiative, WHI-studien. Forskarna följde mer än 20 000 amerikanska kvinnor i olika under- och placebogrupper. Plötsligt var de tvungna att avbryta studien eftersom fler kvinnor drabbades av hjärt-kärlsjukdom och bröstcancer vid klimakteriebehandlingen med hormoner än med placebo.

Larmet fick stora konsekvenser. Läkare och kvinnor världen över skrämdes. I Sverige rasade andelen kvinnor i klimakterieåldern som använde hormonbehandling på några år från över 40 procent till nedåt 6 procent (siffrorna varierar i olika studier, beroende på vilka åldrar som inkluderats).

Svagheter i omtalad studie

WHI-studien kom senare att få kritik. Kvinnornas genomsnittsålder var en bit över 60, vilket innebär att många var betydligt äldre än så när behandlingen startade. Deltagarna var också ”typiskt” amerikanska kvinnor, som led av övervikt, diabetes och högt blodtryck.

– I dag vet vi att kvinnorna i studien drabbades av hjärtsjukdom i högre grad för att de började behandlingen när de var äldre och hade andra riskfaktorer. Det vanliga är att sätta in hormonbehandling tio år tidigare, runt tiden för sista mens, då kvinnan brukar ha som mest klimakteriesymtom. Då har behandlingen i stället skyddande effekt mot hjärt-kärlsjukdom, säger Angelica Lindén Hirschberg.

Svagheterna visade sig först 2007 då WHI-forskarna publicerade en uppföljande studie, där det framkom att kvinnorna i själva verket hade lägre risk för hjärtinfarkt och även lägre total dödlighet – förutsatt att hormonbehandlingen startat i lämplig ålder (före 60 års ålder eller senast 10 år efter sista mens).

Mats Hammar förklarar fysiologin bakom:

– Östrogen har en skyddande effekt på blodkärlen. Därför har kvinnor före klimakteriet lägre risk för åderförkalkning och hjärt- och kärlsjukdom än män. Just efter sista menstruationen har kvinnan ofta släta, fina kärlväggar som får fortsatt skydd av östrogen om det sätts in då. De som däremot hunnit bli äldre än 60 år har redan börjat få trängre, skrovligare, åderförkalkade kärl, där risken är större att en blodpropp bildas eller att så kallade plack lossnar och orsakar en infarkt, säger han.

Senare kunde en metastudie från Cochrane bekräfta skyddseffekten för kvinnor i rätt åldersspann.

Mats Hammar och Angelica Lindén Hirschberg är överens om att WHI-studien avskräckte onödigt mycket för hormonbehandling.

– Ja, jag ser det som en helt förlorad generation, det är sorgligt att många fått lida. Framför allt sömnbrist kan bryta ner vem som helst, och minnesproblem kan upplevas skrämmande. Har man så uttalade symtom behöver man hjälp. Vi ser att många kvinnor i den åldern inte mår bra, och blir utbrända, säger Angelica Lindén Hirschberg.

Hon påminner om att debatten om klimakteriebehandling också har andra orsaker än rena hälsorisker.

– Det är laddat med könshormoner. Det handlar om synen på kvinnan, sexualitet och femininitet. Det är intressant, men kan ibland slå hårt.