Sanna Björkman: ”Jag duckade för den svåraste frågan”
Ibland kan en påse mediciner vara det sista hopp en döende patient har kvar. Men är det vad han behöver mest?
Apotekaren tittar frågande på mig. Stämmer det verkligen att patienten ska ta ut mediciner för tre månader? Jag nickar, fast vi alla inser att det egentligen är meningslöst.
Det kan inte vara långt tid kvar nu. Min patient är döende i cancer, men han har inte velat avboka sitt rutinbesök hos oss på infektionsmottagningen. I stället ligger han i en sjukhussäng utanför vår lilla apoteksfilial och väntar på sina mediciner innan han ska tillbaka till kirurgavdelningen.
Håret som brukar vara välkammat är rufsigt och patientskjortan alldeles för stor. Han som aldrig har missat en dos av sina bromsmediciner är mån om att allt ska vara som vanligt. Recepten ska förnyas och behandlingen ska skötas. Men de trötta ögonen, insjunkna kinderna och de tunna armarna skvallrar om att inget är sig likt.
Vaktmästaren som ska köra honom till avdelningen visar rastlöst att det är dags att åka. Andra transporter väntar och hans sökare piper konstant från bröstfickan. Jag ber om fem minuter.
Medan apotekaren plockar ihop den ena burken efter den andra håller jag samtalet igång. Jag frågar patienten om vem som tar hand om katten när han är på sjukhus och om brodern varit på besök. Jag har varit hans patientansvariga sjuksköterska i flera år och känner honom väl. Ändå klarar jag inte av att ställa den mest uppenbara frågan. Den som handlar om att han snart ska dö.
Det känns fel att ta upp något så personligt i korridoren – och tänk om han skulle bli ledsen?
Det känns fel att ta upp något så personligt här ute i korridoren – och tänk om han skulle bli ledsen? Bäst att låta bli, resonerar jag med mig själv. När medicinerna är klara tar min patient den välfyllda apotekspåsen och kramar den hårt. Han sluter ögonen och vaktmästaren kör ut sängen mot hisshallen. Jag följer efter och innan dörren går igen lägger jag min hand på hans och säger hej då. Det är oklart om han märker det.
Tillbaka på expeditionen maler tankarna. Jag känner mig som en svikare för att jag duckade för den svåraste frågan. Varför spelade jag bara med? Jag borde ha varit modigare och visat att jag såg att han hade det svårt.
Några dagar senare ringer en sjuksköterska på avdelningen och berättar att patienten somnat in under natten. Vill vi ha tillbaka de orörda burkarna som står på hans nattygsbord?
Sanna Björkman är reporter på Vårdfokus och arbetade tidigare som sjuksköterska på en hiv-mottagning.