Så planerar högskolorna att utöka vfu-veckorna: ”Blir en utmaning”

30 procent. Så mycket planerar svenska lärosäten att utöka den verksamhetsförlagda utbildningen de närmaste åren. Syftet är att anpassa sig till EU:s yrkeskvalifikationsdirektiv. ”Min bild är att det är en stor utmaning för många”, säger Hans Wiklund, nationell vfu-samordnare.

Det råder brist på vfu-platser och handledare i stora delar av landet, något Vårdfokus rapporterat flitigt om de senaste åren. Nya siffror från Universitetskanslerämbetet (UKÄ), som tagits fram inom en pågående utredning, visar att majoriteten av utbildningarna ändå planerar en kraftig ökning av antalet vfu-veckor i framtiden.

Vid Högskolan i Halmstad ska man gå från 24 till 43, vid Högskolan i Borås från 25 till 42 och vid Linnéuniversitetet från 31 till 49. Totalt handlar det om 1 025 veckor mot tidigare 786, en ökning med 30 procent.

Syftet är att leva upp till EU:s yrkeskvalifikationsdirektiv, som är till för att underlätta för vissa professioner – bland annat sjuksköterskor – att verka i hela unionen. En förutsättning är då att utbildningarna är likvärdiga.

Oklarheter kring högskolepoäng

I Sverige räknas omfattningen på högre utbildning i högskolepoäng och inte i timmar, som många andra länders utbildningssystem tillämpar. För att klargöra om de svenska barnmorske- och sjuksköterskeprogrammen matchar EU:s minimikrav på antal utbildningstimmar tillsattes en utredning, som slutredovisades förra sommaren. Där slogs fast att ingen av utbildningarna behövde förlängas och att ett tillägg i högskoleförordningen skulle redogöra för förhållandet mellan högskolepoäng och antal klocktimmar undervisning. Mängden vfu bedömdes också som tillräcklig på de flesta håll.

– Däremot finns det en del universitet och högskolor som behöver utveckla de praktiska delarna, men det är lärosäten som redan innan hade ögonen på sig i det avseendet, konstaterade särskilda utredaren Agneta Karlsson.

EU-direktivet innehåller krav på att hälften av utbildningen ska utgöras av ”klinisk praktik”, ett begrepp som inte är helt lätt att tolka. Som en vägledning har Sveriges universitets- och högskoleförbunds arbetsgrupp för vårdkompetensfrågor, SUHF, rekommenderat 1 725 timmars vfu på sjuksköterskeprogrammet, vilket motsvarar 43 veckors heltidsstudier. I dag skiftar det mellan 22 i Jönköping och 45 vid Blekinge tekniska högskola. Tidigare i år sökte 23 av 25 lärosäten dispens till läsåret 2024–2025 för att analysera, planera och förbereda en eventuell utökning.

Ökat behov härleds till EU-krav

Inom ramen för en pågående utredning, som leds av Hans Wiklund från Umeå universitet, presenterades under sommaren siffrorna som avslöjar hur mycket lärosätena preliminärt uppskattar att vfu:n behöver förlängas, något Dagens Medicin var först att rapportera om. Statistiken bygger på en enkätundersökning som genomförts av UKÄ, en av de myndigheter som bistår utredningen.

– Det ökade behovet av vfu kan härledas till att uppfylla yrkeskvalifikationsdirektivets krav. En effekt blir att de planer som funnits att, i linje med politiska ambitioner, bygga ut och därmed skapa fler platser på utbildningarna med några få undantag lagts på is, säger Hans Wiklund, som också är nationell vfu-samordnare.

Den tidigare utredningen bedömde att detta inte skulle behövas. Hur är det möjligt?

– Det är naturligtvis en besvärande omständighet, men min uppfattning är att vi i min utredning haft möjlighet att ställa mer detaljerade frågor den här gången och att det på enskilda lärosäten blivit tydligare vad yrkeskvalifikationsdirektivet innebär.

Det kommer uppenbarligen att behövas fler vfu-platser. Vilka möjligheter ser du till det?

– I dag är det främst regionerna som erbjuder vfu-platser, och så kommer det att vara även i framtiden. Men det finns en stor potential och vilja även hos kommuner och privata vårdgivare att medverka i sjuksköterskeutbildningen. I utredningen tittar vi på möjligheten att förtydliga privata vårdgivares ansvar i den här frågan och huruvida dagens avtalsmodell för samarbete mellan lärosäten och sjukvårdshuvudmän om hälso- och sjukvårdsutbildning är ändamålsenlig.

– I rollen som samordnare har jag också tagit del av berättelser från vårdgivare som vill erbjuda fler vfu-platser men där lärosätena de har avtal med inte har behovet. Det har också framkommit att det finns geografiska inlåsningseffekter, det vill säga att det finns tillgängliga platser nationellt, men att de lärosäten som skulle kunna utnyttja dem inte får information om det. Här skulle redan befintliga vfu-resurser kunna användas mer effektivt, men då krävs bättre samarbete över hela landet, så att de här platserna blir synliga.

Innebär det att studenter kan behöva göra vfu långt ifrån studieorten?

– Det finns en huvudlogik i närhetsprincipen, men när det finns ett överskott på ett ställe och brist på ett annat kan det vara en lösning. Då kan vi behöva riva hinder, som till exempel kostnader för resor och boende. Borde de studenterna i så fall bli kompenserade? Det är en fråga som studentkåren drivit länge.

Kan klinisk undervisning innebära andra aktiviteter än vfu?

– Jag tycker att yrkeskvalifikationsdirektivet är detaljerat när det gäller vad som ingår i klinisk praktik. Men det behövs en diskussion kring vad en modern definition av begreppet kan innebära utifrån aktuell kunskap. En konkret sak är simulering, det vill säga att öva vissa praktiska moment på exempelvis ett kliniskt träningscenter, som man sedan kan använda i verkligheten. Men enligt direktivet, som det ser ut i dag, får simulering inte räknas som klinisk praktik.

Varför?

– En anledning kan vara att det finns en traditionell idé om att öva på det konkreta patientmötet. I exempelvis Tyskland har sjuksköterskeutbildningen mer yrkeshögskolekaraktär och då är mycket praktik en naturlig del. I de nordiska länderna har utbildningarna utvecklats i en akademisk riktning och min bild är att det finns en stark övertygelse om att är det något vi ska fortsätta med eftersom det höjer sjuksköterskans kompetens och ger yrket större attraktionskraft.

Kan EU-direktivet ändras på den här punkten?

– Ja, det är möjligt men min bedömning är att det kan ta lång tid.

Finns det en stress hos lärosätena över den här förändringen?

– Ja, jag uppfattar att man på flera ställen ser det som en stor utmaning att ordna tillräcklig mängd vfu av hög kvalitet. Att de allra flesta har sökt dispens är ett tecken på det.

Vill att utbildningen ska bli längre

Inom akademin finns farhågor om att sjuksköterskeprogrammet kan förlora kvalitet. Om mer vfu ska in måste teoretiska moment plockas bort, såvida utbildningen inte blir längre än nuvarande tre år.

Åsa Mörner, universitetsadjunkt vid Örebro universitet och ledamot i Vårdförbundets styrelse, tycker att mer vfu är välkommet, men att även de teoretiska inslagen ska behållas och utvecklas.

– Jag tänker att det är en märklig utveckling att bara trycka in mer och ta bort annat i stället för att faktiskt inse att det krävs en längre grundutbildning i dag för att möta nutidens komplexitet i vården och för att ge rätt förutsättningar till den avancerade yrkesrollen som legitimerad sjuksköterska innebär, säger hon till Vårdfokus.

Ett argument för förlängd utbildning anser hon är att allt fler sjuksköterskor förlorar sin legitimation och att de vanligaste orsakerna är grov oskicklighet och uppenbar olämplighet.

– Det är väldigt oroande.

Men hon tror att det skulle möta motstånd.

– Det har ju kommit förslag om förkortad utbildning lite då och då från politiskt håll. Allt för att låta bli att åtgärda de verkliga problemen, nämligen villkoren. Man har ignorerat det faktum att arbetsmiljö och villkor varit alltför oattraktiva i decennier.

Hans Wiklunds utredning slutredovisas 15 december och förväntas komma med konkreta förslag på hur den verksamhetsförlagda utbildningen kan organiseras, förbättras och effektiviseras.

Vårdfokus har sökt utvalda lärosäten för en kommentar.