Visste du detta om feber?

Var på kroppen är det bäst att mäta? Hur undviker man frossa? Finns det egentligen evidens för nedkylning? Läs vad forskningen och våra experter säger.

Feber är inte en sjukdom i sig som man trodde förr i tiden, utan ett tecken på att något inte står rätt till i kroppen. Kroppstemperaturen kan visserligen höjas av flera orsaker, till exempel på grund av fysisk ansträngning, värme, vad vi äter och dricker eller hormonella förändringar. Feber kallar vi det när kroppstemperaturen höjs som ett immunsvar, en reaktion på att vi till exempel fått in en främmande mikrob i kroppen.

Ämnen som framkallar feber i kroppen kallas för pyrogener. De produceras av bakterier som kommer utifrån, men även kroppens egna makrofager, som är en del av vårt immunförsvar, frisätter pyrogener när de aktiveras.

Feber hjälper kroppen att försvara sig mot bakterier och virus på flera olika sätt. Den förhöjda kroppstemperaturen gör att blodkärlen vidgas och blodet pumpas runt i kroppen snabbare. Det gör det lättare för våra immunceller att transportera sig dit där de behövs och börja bekämpa de främmande ämnena. Bakterier och virus trivs inte heller när temperaturen blir för hög och får svårare att reproducera sig.

Nedkylning har låg evidens

På 1700-talet kom nya teorier som förespråkade nedkylning av patienter med feber. Än i dag kyls febriga ner med hjälp av fläktar, ispåsar, kylmadrasser, kylfiltar och kall vätska. Nedkylning av patienter finns i nationella riktlinjer och rekommendationer för feberbehandling på sjukhus.

Forskarna Ewa Grodzinsky och Märta Sund Levander påpekar dock att evidensen för nedkylning av febriga patienter är låg. Det kan till och med vara så att det får motsatt effekt. Hela tanken med feber är ju att du får ett ökat värmeflöde för att kroppen ska kunna ta hand om främmande mikrober — om du kyler ner kroppen i stället motarbetar du det.

I en genomgång i BMJ, British Medical Journal, konstaterades nyligen att det fortfarande tycks oklart om febern i sig är en fiende eller om febersvaret i stället är viktigt för att hjälpa kroppen bekämpa en infektion. Dessutom saknas evidens för om åtgärder som febersänkande läkemedel och fysisk nedkylning är bra eller dåligt.

Så kan du förebygga frossa

Frossa är det fysiologiska akutsvaret när temperaturskillnaden mellan kroppens kärntemperatur och hudens yta blir för stor. Frossa är mycket ansträngande för kroppen eftersom metabolismen ökar upp till 600 procent, vilket leder till höjd syrekonsumtion och ökad påfrestning för hjärtat och cirkulationen. Frossa är dessutom obehagligt och smärtsamt.

Att kyla ner patienten ökar risken för frossa. Om nedkylning ska användas på kritiskt sjuka och intensivvårdade patienter bör man förebygga med febersänkande läkemedel för att minska risken för frossa, enligt forskaren Märta Sund Levander.

Ytterligare ett sätt att förebygga frossa är att täcka patientens händer, underarmar, fötter och underben med filtar eller varma handdukar. Genom att värma de köldkänsliga delarna minskar skillnaden mellan kroppens inre och yttre temperatur och frossan triggas inte igång.

Ta tabletter eller inte?

— Feber är ett väldigt basalt försvar i kroppen och febersvaret är i grunden något positivt. Med det följer att det inte heller är självklart att ta bort febern med läkemedel om du inte har obehag och smärta, säger sjuksköterskan och forskaren Märta Sund Levander.

Hon tror att det hos många finns en rädsla för hög kroppstemperatur som gör att man automatiskt tar febernedsättande. Det är inte nödvändigt om inte allmäntillståndet är så dåligt att man behöver det för att kunna sova, vila och få i sig vätska.

— Tyvärr är det så att vårdpersonal ibland rekommenderar både paracetamol och ibuprofen och det är väldigt riskfyllt. De här läkemedlen, som ofta tas så lättvindigt, har stor leverpåverkan och man ska vara oerhört försiktig, särskilt när det gäller barn. Men självklart är det fullt rimligt att ta något på kvällen för att kunna sova eller om man har ont och känner obehag.

Var på kroppen är bäst att mäta?

Pannan: Än så länge en osäker metod. Fler studier behövs för att klargöra hur tillförlitlig den är, men sannolikt påverkas mätningen av termometerns placering, fuktighet i huden, mängden underhudsfett, fysisk aktivitet och omgivningens temperatur.

Örat: Örontermometer uppskattar temperaturen genom att uppfånga värme från trumhinnan och hörselgången. Mät i samma öra varje gång för att få en rätt­visande jämförelse.

Munnen: Kan påverkas av mat, dryck, rökning och hur termometern placeras.

Armhålan: Metoden är inte lämplig för att bedöma kärntemperatur, eftersom den mäter hudens temperatur. Mätningen påverkas av termometerns placering, armhålans fukt, mängden underhudsfett och omgivningens temperatur.

Rektalt: Metoden kan orsaka obehag för patienten. Temperaturen i rektum ändras långsammare än i örat och lungartären samt visar generellt en högre temperatur än andra ställen.

Jämför inte! Mest tillförlitligt är att mäta så nära hypotalamus som möjligt, det är där kroppstemperaturen regleras. Kärntemperaturen kan mätas i hörselgången, i rektum, oralt, i urinblåsan, i lungartären eller i matstrupen. Mät på samma ställe och jämför inte olika mätställen med varandra. En termometer som används i vården ska kalibreras regelbundet. Vid kritiska tillstånd kan en permanent termometer, placerad i till exempel lungartären eller matstrupen, vara ett alternativ.

Källor:

• Understanding fever and body temperature, a cross-disciplinary approach to clinical practice.
• Vårdhandboken.
• Omvårdnadens grunder.
• British Medical Journal.
• Märta Sund Levander. Ewa Grodzinsky.