Sjuksköterskan Johanna trappade ut sina antidepressiva: ”Det blev ett rent helvete”

Mer än var tionde svensk står på antidepressiv medicin. Tabletterna kan vända mörker till ljus och förebygga suicid. Men det finns kritik mot att de skrivs ut för lättvindigt och att de kan vara svåra att trappa ut. För sjuksköterskan Johanna blev det tuffare än hon kunnat ana.

Första gången det hände trodde Johanna att hon skulle dö. Hon var 18 år och plötsligt från ingenstans fick hon hjärtklappning och svårt att andas. Illamåendet sköljde över henne och alla sinnesintryck förstärktes. Nästa gång det hände, mitt under en lektion i skolan, sökte Johanna upp sin lärare i psykologi. Läraren bekräftade hennes misstankar om att det var något psykiskt, troligtvis var det en panikångestattack.

Johanna började träffa en psykolog och fick hjälp att hantera sin ångest genom andningsövningar och kognitiv beteendeterapi, kbt. Det fungerade bra, men i samband med att hon flyttade till en större stad för att plugga till sjuksköterska kom panikångesten tillbaka.

– Jag slutade att åka buss och undvek att vara med på lektioner. Jag var rädd att jag inte skulle kunna ta mig därifrån om jag tappade luft eller blev illamående. Till slut gick jag till skolpsykologen som hänvisade mig till en läkare. Det var där jag fick rådet att ta antidepressiva mediciner, säger Johanna.

Ångesten försvann med antidepressiva

Johanna började med Sertralin, som tillhör gruppen selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI. För första gången på länge kände hon sig lugn och ångestattackerna försvann.

– Jag har alltid varit en ganska orolig person så det var ”mindblowing”. Jag tänkte att det här verkligen var en bra medicin för mig. Jag fortsatte med tabletterna, fast jag visste att man egentligen ska sluta efter ett år. Men det blev aldrig någon uppföljning, säger Johanna.

Jag ville veta vem jag var utan mediciner. Det var så dämpat allting, ledsenhet och glädje kom inte ut.

Sju år senare sitter hon med nytvättat hår och en avokadosmörgås framför sig på ett kafé i Stockholm. Förmiddagen har spenderats på gymmet och snart ska hon kliva på veckans femte kvällspass. Johanna arbetar i dag som psykiatrisjuksköterska och har hunnit fylla 29 år. Förrförra hösten bestämde hon sig för att trappa ut sertralinet. Som sjuksköterska är Johanna inte emot tabletter, men tyckte det kändes läskigt att medicinerna påverkade henne så mycket.

– Jag ville veta vem jag var utan mediciner. Det var så dämpat allting, ledsenhet och glädje kom inte ut. Jag ville känna mina känslor och lära mig att hantera dem. Det är skillnad mot när man är ung och inte har samma verktyg, säger Johanna.

Men att sluta med medicinen var svårare än hon kunnat ana.

Ökar mest bland unga

Johanna är en av 1,2 miljoner svenskar som står på antidepressiva mediciner. Förskrivningen har fördubblats de senaste tio åren och trenden pekar fortsatt uppåt.

Mest antidepressiva konsumerar personer över 75 år, men ökningen är störst bland yngre, framför allt hos flickor mellan 11 och 14 år. Behandlingstiderna blir också längre, mellan 2012 och 2022 ökade genomsnittstiden från 3,2 år till 4,3 år, men många har stått på det i över tio år.

En liknande utveckling ses i flera andra OECD-länder de senaste åren. Sverige sticker ut bland sina nordiska grannländer där endast Island har en högre förskrivning. Nu vill regeringen veta mer om vad som kan ligga bakom skillnaderna och har nyligen givit Läkemedelsverket och Socialstyrelsen i uppdrag att göra en jämförande analys mellan de olika nordiska länderna.

I uppdraget ingår också att se om det finns anledning att uppdatera behandlingsrekommendationerna eller stärka användningen av dem i vården.

Utökat användningsområde för antidepressiva läkemedel

Mikael Tiger, psykiatriker i Region Stockholm och docent vid Karolinska Institutet, tror att en förklaring till den ökade förskrivningen kan vara att läkemedlen i högre grad används för att förebygga återfall i grundsjukdomen.

– Vi informerar numera patienter med återkommande depressioner att de kan överväga att fortsätta med sin medicin för att minska risken att återinsjukna, om de inte har problem med biverkningar, säger Mikael Tiger.

En annan orsak kan också vara att antidepressiva läkemedel sätts in vid fler tillstånd än depression och ångest, till exempel för att behandla smärta eller sömnsvårigheter hos äldre.

65 procent av all förskrivning av antidepressiva läkemedel sker inom primärvården. Vid depression och ångest kan medicinen i regel sättas ut sex till tolv månader efter att patienten blivit symtomfri. Men ofta fortsätter patienterna att ta tabletterna längre än så, då uppföljningen brister.

– Det är viktigt att patienten vid insättning av läkemedelsbehandling mot depression får veta att det är en kur som pågår till och med sex till tolv månaders symtomfrihet. Men det är högt tryck på vårdcentralerna och det är inte alltid så lätt att få hjälp när man mår bra, säger Mikael Tiger.

Långsam nedtrappning viktigt

Nedtrappning bör göras i samråd med läkare och pågå under två till fyra veckor enligt riktlinjerna. För en del kan det ta betydligt längre tid, från flera månader upp till ett år eller två.

En alltför snabb nedtrappning kan ge ångest, oro, nedstämdhet, irritabilitet, emotionell labilitet och sömnstörningar. Symtomen påminner om grundsjukdomen och det kan vara svårt att veta vad som är vad. En del patienter vittnar även om svårare besvär, som blixtar i huvudet och yrsel.

Hur många patienter som får utsättningssymtom är inte helt klart. Tidigare studier har pekat på att det handlar om så många som hälften, men den forskningen har fått kritik för bristande underlag. Enligt en färsk metaanalys från 2024 drabbas omkring 15 procent av patienterna av symtom vid utsättning och tre procent får allvarligare besvär.

Även om medicinerna kan vara svåra att sluta med klassas de inte som beroendeframkallande. De skapar inte något sug, inget rus eller behov av att ständigt öka dosen för att må bra.

Behandlingstiden påverkar

Mikael Tigers kliniska erfarenhet från specialistpsykiatrin är att det går bra för de allra flesta att sluta med antidepressiva när de är färdigbehandlade.

– En del kan ha det svårare, speciellt om de har stått på läkemedlen en längre tid. Det får man inte bagatellisera, men man kan lyfta att utsättningsbesvären inte är farliga. Forskning visar att den viktigaste faktorn för att lyckas är alliansen med läkaren, säger Mikael Tiger.

När Johanna bestämde sig för att sluta hade hon inte haft någon fast läkarkontakt på flera år. Hon kände sig trygg med hur hon skulle göra eftersom hon läst på och hade sett patienter trappa ner. Hösten 2023 började hon dela sina 50 milligramstabletter i halvor, sedan i kvartar. Efter drygt tre månader var hon medicinfri och mådde bra. Men efter jul hände något.

– Panikångesten kom tillbaka, men på ett annat sätt. Ångesten kändes liksom kemisk och satt fast i bröstet. Den kom inte ut. Det blev ett rent helvete med mycket rädsla och obehag, berättar hon.

Johanna drog sig undan sociala sammanhang och var ljud- och ljudkänslig. Men att gå till jobbet kändes ofta bra och det var skönt att fokusera på andra än sig själv.

Debatt om ökad medikalisering

Johanna är inte ensam om sina upplevelser. Under de senaste åren har flera personer som står på antidepressiva delat sina berättelser i böcker, poddar och sociala medier. De beskriver hoptryckta känslor, obefintliga sexliv och existentiella funderingar om vem de egentligen är utan mediciner.

När de velat trappa ut har de inte vetat vart de ska vända sig. Även läkare och forskare, både i Sverige och utomlands, har lyft frågan om den ökade medikaliseringen av psykisk ohälsa och bristerna i uppföljning av patienterna.

Patienter söker för en kris
och får ett recept efter fem minuter, det säger sig självt att det kommer att misslyckas.

En av dem är psykiatrikern Behroz Dehdari. Han har arbetat länge inom Region Stockholm, men driver sedan ett drygt år en egen mottagning där han bland annat hjälper patienter som vill sluta med psykofarmaka.

– Jag stod inte ut med fokuset på mediciner och diagnoser. Det finns en uppfattning om att psykiatrin är en strikt medicinsk disciplin, att det går att förstå människan som ett objekt. Men det går inte att sätta en person i en röntgenapparat och säga vad det är för fel. Människan är inte bara sin hjärna, säger han.

Behroz Dehdari är, precis som Johanna, inte emot läkemedel. Han ordinerar antidepressiva till patienter som behöver det, men tycker att de ofta skrivs ut för slentrianmässigt.

– Patienter söker för en kris och får ett recept efter fem minuter, det säger sig självt att det kommer att misslyckas, säger Behroz Dehdari.

Han tycker att det är naivt att bortse från relationer och personens historia och menar att för att kunna hjälpa en lidande människa behöver man ha tid att sätta sig ner och lyssna.

Trappar ut milligram för milligram

Johanna blev tipsad om Behroz Dehdari via en bekant. När hon kom till mottagningen fick hon tre alternativ – fortsätta utan mediciner och börja i terapi, sätta in medicinerna igen på obestämd tid eller börja om med en lågdos Sertralin med sikte på att trappa ut dem betydligt långsammare denna gång.

– Jag valde det sista. Jag mådde för dåligt för att klara av terapi och sattes in på 12,5 mg Sertralin men det var för mycket. Jag fick biverkningar och fick gå ner till nio mg i stället, säger Johanna.

Nu har hon en plan för att trappa ut ungefär ett milligram i månaden. Så låga doser går inte att dela av vanliga tabletter, så hon har fått specialbeställda droppar och kapslar från apoteket. Johanna har också börjat i terapi.

– Min terapeut har sagt att jag nog aldrig kommer att bli lugn som en filbunke. Men jag kan nog lära mig att ha ångesten sittande på min axel utan att den påverkar mig för mycket, säger hon.

Målet är att vara medicinfri till hösten. Om det inte går, så går det inte. Då har hon i alla fall försökt.

Fotnot: Johanna heter egentligen något annat.