Distriktsköterskorna som lotsar vid livskriser

En majoritet av patienterna med psykisk ohälsa söker sig till primärvården. Men det är inte alltid tabletter eller terapi som är lösningen. På Gustavsbergs vårdcentral har distriktssköterskorna en särskild roll i det psykosociala teamet.

Med utsikt över båthamnen och granne med de gamla porslinsfabrikerna ligger Gustavsbergs vårdcentral. Nu ligger isen, men det är lätt att föreställa sig myllret av båtar och museibesökare nedanför entrén om sommaren. Vårdcentralen, som är en av Stockholms största, har ett upptagningsområde som sträcker sig från småöar i skärgården till tätorten Gustavsberg.

Distriktssköterskorna Janina Hettman och Nathalie Broman har både examen för fartygsbefäl klass 8 och vana av att köra läkarbåten till sjöss. Men det är på land de tillbringar den största delen av sin arbetstid.

Särskild roll för sjuksköterskor

Just i dag ska de bland annat hålla en digital fortbildning för sjuksköterskor som, precis som de själva, ingår i psykosociala team på sina respektive vårdcentraler.

Rollen kallas för sjuksköterska psykisk hälsa och målet är att den ska finnas på alla vårdcentraler i Region Stockholm. 30 procent av primärvårdens patienter söker för psykisk ohälsa. Med sjuksköterskor i teamet breddas kompetensen och vården kan anpassas efter patientens behov.

– Vi har stor vana av att träffa patienter och hålla olika typer av samtal. När man mår dåligt är det viktigt att hålla sina rutiner kring sömn, fysisk aktivitet, måltidsordning och återhämtning. Vi hjälper patienten att skapa och bibehålla de rutinerna, säger Nathalie Broman.

Del av psykosociala teamet

När patienten kontaktar vårdcentralen gör mottagningssköterskan en första bedömning, så kallad triagering, och bokar ett besök till lämplig yrkeskategori. Läkaren ansvarar för utredning, medicinering och sjukskrivning och psykologerna för diagnostik och psykologisk behandling.

Till sjuksköterskorna kommer patienter som till exempel befinner sig i en kris, upplever stress eller sorg. Ofta handlar det om tillstånd som på fackspråk kallas anpassningsstörning – det vill säga en försvårad, eller fördröjd, anpassning till ändrade omständigheter i livet eller en belastande livssituation. Prognosen är ofta god utan att patienten behöver ta mediciner.

– Men det finns så klart gränsfall och då måste våra varningsklockor fungera. Om någon börjar må sämre så har vi alltid teamet bakom oss och hänvisar till läkare eller psykolog, säger Janina Hettman.

Det är särskilt viktigt om patienten visar tecken på suicidtankar. Finns en minsta förhöjd risk så ska de alltid ta kontakt med bakjouren.

Fokus på problemlösning

Sjuksköterskorna gör en fördjupad bedömning och kartläggning av stressorer och livsstil. I samtalen använder de sig av en särskild problemlösningsmodell som består av olika steg. Patienten får börja med att lista sina symtom och problem, och tillsammans går man igenom hur de hänger ihop. Syftet är att skapa en acceptans och normalisera symtom och problem.

Som sjuksköterskor är vi vana vid att lyssna och spegla.

Nästa steg är att prioritera vilket problem de ska fokusera på, utifrån patientens önskemål och vad sjuksköterskan bedömer är rimligt. Efter det får patienten tänka ut möjliga lösningar utan att sjuksköterskan värderar dem.

– Vi sitter inte med färdiga lösningar utan är duktiga på att fiska fram vad patienterna själva ser som lösning. Som sjuksköterskor är vi vana vid att lyssna och spegla, säger Nathalie Broman.

Delmål underlättar

Patienterna får sedan genomföra lösningen, gärna uppdelad i delmål som känns rimliga att klara av. Sista delen handlar om att utvärdera hur det har gått. Det brukar bli ungefär fyra, fem samtal och patienterna får välja om de vill ha fysiska eller digitala besök.

– Det är inga långbänkar, tanken är att patienterna hittar lösningen på sitt problem under den tiden. Men visst finns det undantag. Jag har till exempel en 96-årig kvinna som hör av sig med jämna mellanrum för att hon behöver lite stöd och känner mig. Så kan det också vara, säger Nathalie Broman.

Alla patienter får ett direktnummer till sjuksköterskan och kan nå dem under kontorstid. – Det var jätteläskigt i början. Vi trodde att vi skulle bli nedringda, men så har det verkligen inte blivit. För patienterna är det en trygghet att bara veta att de kan nå oss och att vi ringer upp när vi kan, säger Janina Hettman.

Läkarens förlängda arm

De två sjuksköterskorna har också fått delegering på att följa upp patienter som sätts in på antidepressiv behandling. En vecka efter att patienten fått recept utskrivet ringer de och stämmer av hur det går.

– Vi fungerar som läkarens förlängda arm och erbjuder fortsatt samtalsstöd under insättningen. Vi kan prata om eventuella biverkningar, funktionsnivå och gör suicidriskbedömning, alltid i ett nära samarbete med läkaren, säger Nathalie Broman.

Det händer att de träffar patienter i samband med nedtrappning, även om det är mer sällan än vid insättning. – Vår uppfattning är att det går bra för de flesta att avsluta behandlingen, då det oftast finns en uttrappningsplan från den ordinerande läkaren här hos oss.

Fyra år in i arbetet med rollen som sjuksköterska psykisk hälsa kan Janina Hettman och Nathalie Broman se att deras arbete gör skillnad. Läkarna och psykologerna har avlastats och det har ökat tillgängligheten. De har också varit med och skapat digitala utbildningar för kollegor på andra vård centraler och fungerar som bollplank när nya sjuksköterskor ska axla rollen.

Men framför allt gläds de åt responsen från patienterna. – De är ofta väldigt tacksamma för att vi har tid att lyssna. De kan säga att de har berättat saker för mig som de aldrig sagt till någon annan, säger Janina Hettman.