Så tycker de inför barnmorskornas val
Annika Berglund och Åsa Hermansson kommer att rösta på Barnmorskeförbundets förbundsstämma nästa vecka. Den ena är övertygad om ett eget fack är rätt väg att gå. Den andra anser att för många frågor är obesvarade.
Annika Berglund är med i Barnmorskeförbundets lokalförening i Västernorrland. Hon har varit barnmorska i 30 år, men sa upp sig från primärvården i hemorten och flyttade till Norrköping i mars.
Det här är hennes mening:
”Vi barnmorskor har en egen utbildning, en egen legitimation och vi har lämnat sjuksköterskerollen. Medvetenheten om det är för låg – både inom Vårdförbundet och i samhället. Vi måste få större möjlighet att driva våra egna professions- och villkorsfrågor och dessutom påverka organisationen av vården. Jag är övertygad om att ett eget fackförbund är helt rätt väg.
I 20 års tid har jag varit positiv till att vi ska ha ett eget fackförbund. Jag tror att det är en framgångsfaktor att vara en liten grupp när man driver sina villkorsfrågor. Att höja lönen för en yrkeskår på 6?000 personer är inte lika kostsamt för arbetsgivarna som att höja den för 100?000. Vår löneutveckling hålls tillbaka av det stora sjuksköterskekollektivet och jag tycker att vi alltför länge har fört en tynande tillvaro i det stora Vårdförbundet.
Jag håller inte med dem som tror att det blir svårt att bygga upp en facklig verksamhet i en så liten organisation. Dessutom känner jag mig trygg med att förhandlarna inom SRAT är behjälpliga när det kommer till villkorsfrågorna. Min största oro gäller att kollegerna ska fega ur och inte våga ta steget mot ett eget fackförbund. En del säger att man vet vad man har, men inte vad man får. Jag vill att alla ska våga satsa på vår förmåga att påverka både professions- och villkorsfrågorna.”
För många frågor obesvarade
Åsa Hermansson är ordförande för Barnmorskeförbundets lokalförening i Östergötland och barnmorska på förlossningen vid Universitetssjukhuset i Linköping. Hon kommer att rösta nej till en egen medlemsförening inom SRAT:
”För mig är det viktigt att få ställa frågorna. Det känns trist att allt har blivit så känsligt för vi behöver verkligen gå till botten med vad som är poängen med att gå ur Vårdförbundet. Jag tycker ju inte att barnmorskor är särskilt osynliga – varken inom förbundet eller i samhällsdebatten.
Jag vet att frågan om en direktutbildning till barnmorska är en anledning till att det finns en konflikt mellan Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet. Åtminstone mellan styrelserna. Jag tycker det är synd – det är en fråga som inte drivs av oss på golvet.
Jag funderar också över hur Barnmorskeförbundet ska lyckas bygga upp lokala organisationer som kan driva både professionsfrågor och villkorsfrågor. Här i Östergötland – som inte är en av de minsta föreningarna – finns omkring 200 barnmorskor. Är det ett tillräckligt underlag för att hitta dem som vill gå ner i tid för att arbeta fackligt och dem som vill vara fackligt förtroendevalda på arbetsplatsen?
Jag tror att barnmorskor som är missnöjda är det för att de inte har några kolleger som är fackligt förtroendevalda. Problemet är att barnmorskor generellt sett inte är engagerade i fackliga frågor. De som är det är ju engagerade i Vårdförbundet och kommer därför troligen inte att lämna förbundet.
Så är jag orolig för att vi, i de centrala förhandlingarna med Sveriges kommuner och landsting, ska försvinna bland Akademikeralliansens 55 000 akademiker. Fysioterapeuterna, med en stark professionsprofil, lämnade Akademikeralliansen för att de hade mer att vinna på att förhandla tillsammans med Vårdförbundet. Hur är det tänkt att fungera i lokal, regional och central samverkan? Jag tror att många av oss är okunniga om det.”