Michelle Wahrolén: Chockvågor med högt pris för personalen

Hittills har 2020-talet präglats av pandemin och 2022 inleds på samma sorgliga sätt. Vi är alla luttrade vid det här laget. Och trötta. Så trötta på detta lilla virus och alla dess svallvågor.

I snart två år har pandemins olika vågor sköljt över oss. Första vågen, andra vågen, tredje vågen – och så nu fjärde vågen som tornar upp sig som en tsunami. Omtumlande sprattlar vi runt, får kallsupar och kippar efter andan. Men de som i synnerhet drabbas och får betala det högsta priset i svallet av coronas chockvågor är förstås ni som jobbar i frontlinjen. 

Anestesisjuksköterskan Maria Palmebäck offrade hälsan utan att få ersättning. Barnsjuksköterskan – och tillika skyddsombudet Thyge Andersen – vittnar om duktiga kollegor som slutar en efter en. Specialistsjuksköterskan Lisette Fredriksson råkade ut för en hotfull patient som medvetet hostade henne rakt i ansiktet och iva-sjuksköterskan Linda Mjörnerud fick hjärtproblem på grund av stress. Det låter inte riktigt klokt men är tyvärr sant och några av de starka berättelser som Vårdfokus fått berättat för sig. I vår granskning, Pandemins pris kan du se hur antalet arbetssjukdomar, sjuktimmar och tillbud ökat markant under åren med pandemin. 

Vården har länge gått på knäna men aldrig tidigare har det varit så uppenbart för allmänheten som nu. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det här håller förstås inte. Arbetsmiljön måste förändras och bli mer human både när det är pandemi och den lyckliga dag när det inte längre är det. Ingen ska behöva skadas vare sig psykiskt eller fysiskt för att hen gör sitt samhällsviktiga jobb. Vårdpersonal är inga robotar och det går inte att konstant jobba på högsta växeln utan att också få möjlighet att växla ner. Det vet alla. Så när Vårdförbundet nu sagt upp huvudavtalet HÖK19 och på flera punkter yrkar för en bättre och mer hållbar arbetsmiljö hoppas jag att det banar väg till humana arbetsplatser för alla er som jobbar i vården.