Hon vårdade skadade efter masskjutningen i Falun: ”Kollegorna fick poliseskort”

Sommaren 1994 sköts åtta personer i Falun av en psykotisk militärofficer. Operationssjuksköterskan Mona Quick deltog i de desperata försöken att rädda livet på svårt skadade kvinnor. Vårdfokus har mött några av vårdens hjältar som på olika sätt jobbat under olika katastrofer - här är deras berättelser.

”Det var ett lugnt arbetspass på operationsavdelningen, en vacker sommarnatt. Vi skojade och skrattade när det plötsligt ringde på telefonen. Det sköts i stadsparken, vi behövde vara redo. Sjukhuset låg alldeles intill parken men vi hade inte hört någonting. Vi gick bort till ett fönster och tittade ut, det var alldeles stilla. Vi tänkte att det måste vara ett falsklarm.

Efter ett tag ringde telefonen igen. Nu var det allvar, det hade kommit in skadade till akuten och vi behövde genast komma ner.

Vi möttes av ett kaos, människor överallt. Jag drogs in på ett akutrum där en ung flicka låg. Jag klippte upp kläderna och halsbandet för att vi skulle kunna se skadorna, jag hörde hur pärlorna dansade på golvet.

Vi förstod snabbt att det skulle bli svårt att rädda hennes liv, hon var illa tilltygad. Vi gick upp till operation och förberedde allt. Vi behövde komma åt hela kroppen och jag minns att jag sa rakt ut ”men hon blir ju så kall”.

Under natten kom kollegorna från grannrummet in och berättade att deras patient, också en ung kvinna, skulle överleva. Vi blev lättade, men bara tillfälligt. Snart uttalade någon att vi inte skulle kunna rädda vår patient. Vi var slut fysiskt och mentalt, flera av oss började gråta.

Först när jag ringde in förstärkning till operation började vidden av händelsen framträda. Kollegorna fick poliseskort eftersom dådet hade skett intill sjukhuset.

Gärningsmannen skottskadades i samband med gripande och kom in till sjukhuset tidigt på lördagsmorgonen. När han sov djupt gick jag in för att titta på honom. Jag föreställde mig ett monster, en person som förstört många människors liv. I sängen låg en ung pojke, han såg ut som vem som helst. Det var så oerhört sorgligt allting, det gick inte att ta in.

Dagarna efter träffades personalen för att gemensamt gå igenom händelsen. De som mådde dåligt behövde inte jobba. Det var bra att vi fick prata av oss, men det var inte så strukturerat och genomtänkt som det är i dag. Jag minns att jag kunde jobba på som förut, kanske för att jag hade småbarn som gjorde att livet rullade på. Men jag blev mer tacksam och ödmjuk inför livet. 

En annan skillnad är att vi i dag övar mycket mer på katastrofer och masskadehändelser. Vi har tydlig ansvarsfördelning och vet vad som ska göras. Men i Falun hade den typen av förberedelser inte hjälpt, skadorna var så svåra. Vi gjorde verkligen allt vi kunde.”