Agneta evakuerade svenskar från tsunamin 2004: ”Det var fruktansvärda öden”
Efter uppdraget i Thailand blev Agneta Karlfeldt mer krismedveten. ”Jag kollar alltid var det finns nödutgångar när jag är ute och reser. Man vet aldrig vad som kan hända”. Foto: Anders G Warne
Vårda i katastrof

Agneta evakuerade svenskar från tsunamin 2004: ”Det var fruktansvärda öden”

Agneta Karlfeldt firade jul hemma i Umeå. På nyheterna hörde hon att det skett en stor jordbävning i Sydostasien. Tre dagar senare satt hon på ett plan till Thailand för att hämta hem drabbade svenskar. Vårdfokus har mött några av vårdens hjältar som på olika sätt jobbat under olika katastrofer - här är deras berättelser.

”Vid den här tiden arbetade jag med ett projekt inom Svenska nationella ambulansflyget, SNAM, som handlade om att bygga upp en resurs tillsammans med SAS för att kunna flyga hem svenskar som hamnat i katastrofområden och som behövde sjukvård. Projektet var försenat, men när vi hörde vad som hänt började vi ändå ringa runt till varandra i teamet för att kartlägga var alla befann sig under julledigheten.

Den 29 december åkte jag och läkaren Lars Gunnar Larsson ner till Phuket i Thailand. Vi ingick i en sjukvårdsgrupp som Socialstyrelsen hade etablerat på uppdrag av Utrikesdepartementet. Jag och Lars Gunnar blev utsedda till att leda arbetet och under resan passade vi på att utbilda all personal i flygmedicin. Det är ju lite speciellt att ta upp svårt sjuka i flygplan då kabintrycket ändras på hög höjd. Man måste veta vilken typ av patienter och diagnoser man kan ta med sig så att de inte blir sämre upp i luften.

Det var fruktansvärda öden – hela familjer, halva familjer, barn utan föräldrar och föräldrar utan barn. Jag minns en liten pojke som var ensam och en mamma som också var själv och de hade skapat som en ny relation och höll ihop.

Vi landade i Phuket sent på kvällen lokal tid. Det var en otrolig röra som mötte oss, som ett plockepinn av, bråte, möbler och raserade hotell. Så många människor överallt som var mer eller mindre trasiga i sina hudkostymer och som sökte efter sina anhöriga. Allt var grått och det rådde en konstig tystnad, samtidigt hörde vi skrik på hjälp.

Vi tog en taxi till ett hotell som omvandlats till stabsplats. Trots att det var sent visste vi att vi inte kunde gå och lägga oss utan behövde åka ut direkt till sjukhusen för att leta efter svenskar som skulle flygas hem. Vi hade tolv timmar på oss innan ett ombyggt SAS-plan med bårplatser skulle anlända.

Tsunamin 2004

Den 26 december 2004 inträffade en jordbävning i havet utanför ön Sumatra. Efter skalvet, som mätte 9,0 på richterskalan, spreds en flodvåg över Indiska oceanen. De stora vattenmassorna krossade allt i sin väg och ödelade hela samhällen. Över 220 000 människors miste livet i tsunamin, 543 av dem var svenskar.

Räddningsarbetet var komplicerat. Det tog flera dygn innan omvärlden insåg den fulla vidden av katastrofen och det drabbade områdets storlek försvårade logistiken i hjälparbetet.

Den svenska regeringen och Utrikesdepartement fick mycket kritik för hur insatserna organiserades de första dagarna och för frånvaron av en krisplan för katastrofer som drabbar svenskar utomlands.

En thailändsk ung man, han var kanske 17–18 år, cirklade runt oss. Vi frågade om han kunde hjälpa till och Lars Gunnar, som hade lite thailändsk valuta eftersom han själv skulle ha åkt till Thailand på semester samma dag, gav pengarna till honom.

Den natten åkte vi runt i Phuketområdet med taxi, mopeder och tuc-tus. Inne på sjukhusen fick vi väcka svenskar som sov. Det var fruktansvärda öden – hela familjer, halva familjer, barn utan föräldrar och föräldrar utan barn. Jag minns en liten pojke som var ensam och en mamma som också var själv och de hade skapat som en ny relation och höll ihop.

Vi registrerade och kontrollerade alla snabbt för att se vad de hade för skador. De flesta hade slungats runt i vattenmassorna och slagit emot allt möjligt. Mycket hudskador, men konstigt nog inte så mycket frakturer, inte heller många skallskador. Men såren började bli infekterade i värmen och det var brist på antibiotika. Vi kände att vi måste få hem så många som möjligt snabbt, innan de blev sämre.

Alla svenskar vi hittade fick instruktioner om att ta sig till flygplatsen tidigt nästa morgon. När vi kom fram till hotellet igen la jag mig på en madrass på golvet och sov ett par timmar. Lars Gunnar väckte mig klockan fem på morgonen och vi åkte ut till flygplatsen.

Porträtt av Agneta Karlfeldt, iva-sjuksköterska och f d chef för ambulansflyget i Sverige som tittar ut genom ett fönster på en flygplats.
”Jag vet att det kom kritik mot den svenska regeringen och myndigheter efter tsunamin, men jag är väldigt imponerad av allt arbete som gjordes på plats. Speciellt av de som åkte ner efter oss och identifierade alla döda svenskar.” Foto: Anders G Warne

Vår uppsamlingsplats var en paviljong vid sidan om flygterminalen. Det var väldigt rörigt och en enorm ljudnivå, ett kaos som vi ändå på något sätt hade kontroll på. Jag och Lars Gunnar var de enda som hade uniform med svensk flagga och det var många som drog i oss och ville ha hjälp. En pappa hade förlorat greppet om sin 2-åring i vattnet, en ung man letade efter sin flickvän. Min telefon ringde hela tiden.

Utöver det psykiska omhändertagandet var det framför allt sårrengöring vi utförde. En ung kille blev påtagligt försämrad och det krävde extra sjukvårdsinsatser från oss.

När planet landade var det en enorm känsla, den kommer jag aldrig glömma. Här kom äntligen ”vår egen” personal som vi var samtränade med. Tillsammans kunde vi börja packa in trettiosju liggande patienter och drygt tjugo sittande personer. Ombord fanns antibiotika, dropp, omläggningsmaterial och sjukvårdspersonal med erfarenhet att ta hand om människor i kris.

De svenskar som jag mötte i Thailand kommer jag alltid ha med mig i minnet, även om de inte har någon aning om vem jag är.

När planet var färdigpackat och hade lyft mot Sverige fick jag och Lars-Gunnar ett nytt uppdrag. Nu skulle vi till Bangkok för att fylla ytterligare ett flygplan. På flyget till dit fick vi både efterlängtad sömn och mat. När vi kom fram var det nyårsafton och kaos i trafiken. Vi förstod att vi aldrig skulle hinna ta oss in till Bangkoks olika sjukhus innan vårt plan skulle behöva starta. Vi kände oss ganska uppgivna, men återigen var det vår guide som räddade oss. Han ringde till alla sjukhusen och bad dem skicka ut svenskar till flygplatsen.

Några timmar senare stod en lång rad med ambulanser och taxibilar utanför entrén till flygplatsen och vi kunde börja lasta ombord patienterna. Precis innan planet skulle starta fick jag och Lars Gunnar order om att vi också skulle följa med till Sverige. Jag ville egentligen stanna, men svaret blev nej. I all röra hann jag inte heller springa tillbaka till flygplatsen för att säga hej då till vår underbara guide. Jag vet fortfarande egentligen inte vem han var, och minns inte hans namn. Det kändes så hemskt att vi inte fick tacka honom.

Oavsett hur mycket utbildning och träning du har hemifrån så går det inte att komma i närheten av det vi fick uppleva i Thailand. Men jag var glad för mina år som iva-sjuksköterska och alla timmar som flygande sjuksköterska och som chef. Det gjorde att jag kände mig ganska förberedd ändå.

Man måste stänga av sina egna känslor och jobba så professionellt man kan. Självklart visar man medlidande med de drabbade, men jag hjälper inte dem om jag sitter och gråter. När jag kom hem skrev jag dagbok, det blev ganska många sidor. Det är gör jag alltid när jag varit med om något jobbigt. Genom att flytta ut mina tankar från hjärnan till pappret behöver jag inte ha det i huvudet längre. Men de svenskar som jag mötte i Thailand kommer jag alltid ha med mig i minnet, även om de inte har någon aning om vem jag är.”

Agneta Karlfeldt

Ålder: 60.

Karriär: Iva-sjuksköterska, chef för ambulansflyget i Sverige mellan 2003 och 2024.

Arbetsplats: För närvarande ”arbetsledig”.

Vårdfokus / Nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för dig i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Vårdfokus sparar mina uppgifter
Skickar formuläret...
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida