Vårda i katastrof

Hon vårdade ungdomar på iva efter Backabranden

Hon vårdade ungdomar på iva efter Backabranden
Det dröjde många år innan Maria Tiger själv besökte platsen där branden skett. ”Jag tror inte att jag ville vara en del av den, utan jag drog en gräns där. Det var det en stor sorg att se alla namnen på minnesmonumentet”. Foto: Nicke Messo.

Natten till den 30 november väcks intensivvårdssjuksköterskan Maria Tiger av telefonen. Det har skett en katastrof och hon behövdes på jobbet. När hon kliver in på avdelningen slår brandlukten emot henne. Vårdfokus har mött några av vårdens hjältar som på olika sätt jobbat under olika katastrofer - här är deras berättelser.

”Jag hade jag varit på en krogshow med Magnus Uggla på Trädgår´n kvällen innan och bara sovit några timmar när de ringde från jobbet. De sa att jag behövde komma in, men jag sa nej först. Jag var ju helt sömndrucken och förstod ingenting, utan sa att jag hade tagit många extra pass sista tiden. Men de berättade att det hade skett en katastrof och att jag var tvungen att komma in eftersom jag bodde närmast sjukhuset. 

I taxin frågade jag chauffören om han om något hänt. Han sa ja, men visste inte så mycket. Taxichauffören undrade om jag hade ätit vitlök, vilket jag hade gjort. ”Då måste du ta ett tuggummi innan du går upp”. Det är konstigt, men jag minns alla detaljer så tydligt än i dag.

När vi öppnade dörren in till intensivvårdsavdelningen slog brandlukten emot oss. Det var en speciell doft, inte som när man eldar en brasa, utan en helt annan lukt.

Maria Tiger

Svårt att se vidden av det som hänt

I omklädningsrummet träffade jag en kollega som också hade blivit inringd och som var lika frågande som jag. När vi öppnade dörren in till intensivvårdsavdelningen slog brandlukten emot oss. Det var en speciell doft, inte som när man eldar en brasa, utan en helt annan lukt. Samtidigt var det alldeles lugnt och stilla på avdelningen. De berättade att det hade varit en brand på ett diskotek och att många unga hade skadats, mer än så visste vi inte. Läkarna som kom upp med patienterna från akuten berättade att de intuberade på löpande band. Samtidigt kunde vi inte se vidden av vad som hade hänt, det fanns ju inte sociala medier eller några nyhetsflashar på den tiden.

Porträtt Maria Tiger
”Som person fick jag med mig vikten av att ha trygga ledare. Det hade vi och då kan man jobba på” säger Maria Tiger.

Jag visades in på en sal och fick börja jobba direkt. Vi slogs av att de var så unga, bara barn. Alla var klädda för fest, fina i håret och med högklackade skor. Men så var det där med sotet och sotflagorna. En pojke, han var inte mer än 15, 16 år, var jätteorolig för att han hade tappar bort sin nya dunjacka. Han sa att hans mamma skulle bli arg för det. Jag fick lugna honom och lova att hon inte skulle det. Jag tror att jag sa att vi hade jackan i rummet intill innan han sövdes för att intuberas.

Patienterna behandlades för rökskador. De lades i respirator och fick vätska. Vi fick ställa ut stora kartonger med infusioner i korridoren för att kunna hämta vad vi behövde där. Några hade brännskador och behövde akut plastikkirurgi, men ganska snart flyttades de över till brännskadeavdelningar ute i landet och i andra nordiska länder.

Backabranden 1998

Diskoteksbranden i Göteborg, även kallad Backabranden, inträffade natten mellan torsdagen den 29 och fredagen den 30 oktober 1998. I en ombyggd industrilokal hade ett diskotek arrangerats och cirka 375 ungdomar i åldern 12–25 år befann sig på festen. Lokalen var godkänd för 150 personer.

Fyra unga män som hade nekats inträde till festen tände eld på stolar som ställts utanför en nödutgång. 63 personer, varav många minderåriga, omkom och 214 skadades.

Jag tror vi fick in omkring tio patienter den natten. Jag var kvar till nio på morgonen, sedan blev jag tillsagd att gå hem. Jag ville inte sluta, utan hade hellre jobbat på. Min pappa ringde när han hört vad som hänt på nyheterna och frågade om jag jobbade. När jag svarade ja kom han och körde mig hem.

Jag tror inte att jag sov något alls efter den natten utan vi satt och tittade på nyheterna hela dagen. Jag ringde jobbet och sa att jag kunde komma in, men det behövdes inte. Avdelningen klarade det bra med extra förstärkning och det var bättre med nya, utvilade kollegor på plats. Men för mig kändes det tryggare att vara på jobbet, det var en märklig känsla.

Låste dörren till avdelningen

För första gången behövde vi låsa dörrarna till avdelningen, det hade aldrig hänt tidigare. Det kom väldigt många anhöriga som letade efter sina barn och vänner som sökte personer de kände. Vi tappade kontrollen ett tag, men det kan man ju förstå, de var så oroliga. Nu för tiden är det ju standard med låsta dörrar, men i början kändes det märkligt.

Efter en tid blev vi inbjudna till debriefing, som det hette på den tiden. Alla som arbetat på iva i samband med branden fick sitta ner tillsammans med en person utifrån. Han förklarade hur det kan kännas i liknande situationer och vi fick berätta vad vi upplevt. Det kändes bra. Det blev också som ett slags tack till oss för det vi gjort, vilket var fint. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det. Det är något jag tagit till mig i mitt nuvarande arbete som chef – hur viktigt det är att visa personalen att de gör ett jättebra jobb. Det försöker jag verkligen att göra, även om man inte alltid lyckas perfekt. Jag tycker det är jätteviktigt med reflektion och i dag ska det ingå i vårt dagliga arbete.

Till skillnad från pandemin, som pågick så länge, varade den här katastrofen bara några dagar för oss. Trots det är branden den händelse som har påverkat mig mest i mitt yrkesliv.

Maria Tiger
Maria Tiger vid minnesplakat för Backabranden
”Vi får ju inte prata om vad man upplevt på jobbet på grund av sekretess. Men det är ändå viktigt att folk hör av sig och frågar hur man har det” säger Maria Tiger.

Till skillnad från pandemin, som pågick så länge, varade den här katastrofen bara några dagar för oss. Trots det är branden den händelse som har påverkat mig mest i mitt yrkesliv. Kanske var det för att jag var så ny som iva-sjuksköterska. Även om jag hade arbetat länge som sjuksköterska innan var jag ny i den rollen.

Det var ett enormt mediepådrag och jag minns att jag tänkte att vi på iva ser katastrofer varje dag. En mamma dör och föräldrar som förlorar ett barn. För dem är det en personlig katastrof, men det blir inga rubriker. Det är vår vardag och vårt jobb och vi kan hantera det. Men det är klart, det här drabbade ett helt kollektiv och offren var så unga.

Efteråt såg jag flera av ungdomarna vi vårdade på nyheterna, vissa blev ju riktiga profiler. Det kändes bra att veta att vi varit med på ett litet hörn även om vi själva inte behövde stå i rampljuset.

Om Maria Tiger

Ålder: 62 år

Karriär: Sjuksköterska, specialistsjuksköterska inom intensivvård. Arbetat som avdelningslärare, verksamhetsutvecklare och vårdenhetschef.

Arbetsplats: Civa avd 96 (Central intensivvårdsavdelning) Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg.

Det är klart att det finns en oro för om något liknande skulle hända igen. I dag är iva-patienterna mycket sjukare och kan ha genomgått väldigt avancerade ingrepp. Vi kan inte flytta dem till vårdavdelningar så snabbt. Under pandemin fick vi öppna upp nya enheter och ta in personal utifrån. Vi har lärt oss mycket av olika händelser genom åren och vår beredskap anpassas efter erfarenheter och nuläge.

Nu har vi precis börjat med en modell där vi har sjuksköterskor och undersköterskor från vårdavdelningar som får utbildning och arbetar hos oss regelbundet under året för att vara redo att hoppa in om det sker en ny kris. Vi kallar det Förstärkt iva-vård och jag tror det kommer underlätta både för oss och dem.

Vårdfokus / Nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för dig i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Vårdfokus sparar mina uppgifter
Skickar formuläret...
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida