Trötthetsskulden har växt: ”Vi har slitit så hårt”

I pandemins spår: Linköping. Unga och oerfarna har kastats in i en vård de inte är vana vid. Kompetenta specialistsjuksköterskor har pressats till sitt yttersta. Nu är sjuksköterskorna på Universitetssjukhuset i Linköping trötta. Mycket trötta.

— Jag är stolt över att ha gjort det här och bidragit till covidvården, men samtidigt är jag ledsen över att vi slitit så hårt utan att få något extra för det. Det finns miljarder till att stötta företag och köpa skyddsutrustning och fixa nya avdelningar, men vi som sköter vården får ingenting.

Det säger sjuksköterskan Anna Bergvall, som vi träffar tillsammans med kollegerna Malika Jessen och Anna Magnusson på en innergård mellan sjukhusets höga glasväggar. I ett halvårs tid har de arbetat här inne på ima, en intermediärvårdsavdelning som öppnades för att vårda covidpatienter som var svårt sjuka men inte behövde intensivvård eller som kunnat lämna intensiven.

Ny avdelning på 48 timmar

De är anställda på en bemanningsenhet inom Universitetssjukhuset och är vana vid att arbeta på olika avdelningar. En dag i mitten av mars fick de ett sms om att de skulle infinna sig på en två dagars utbildning för covidvård. Sedan fick de 48 timmar på sig att starta den helt nya avdelningen tillsammans med de andra som skulle arbeta där och som kom från olika håll inom sjukvården.

— Vi fick plocka ihop sängar, rullbord och material och uppfinna allt själva. Det är fantastiskt att det gick, men det var mycket oro i början och det var rörigt. Det fanns ju inga rutiner att falla tillbaka på, berättar Anna Magnusson.

Det tog tid att få ihop alla olika viljor och bli ett team, att förstå hur svårt sjuka patienterna var som nästan verkade friska, att skapa rutiner för allting och att vänja sig vid ny teknik och alla larm.

— Det var jobbigt att man inte hade en aning om vad som skulle hända när man var på väg till jobbet. Efter en arbetsdag kände man sig mör i hela kroppen, säger Malika Jessen.

Känslomässigt slitsamt

Många gånger har de fått springa med sängar genom korridorerna till iva med patienter som akut blivit sämre. De har sett paniken i ögonen hos dem som inte vet om de kommer att överleva. De har ringt anhöriga för att berätta och förklara.

— Vi har sett mycket jobbigt som man bär med sig. Det har inte bara varit fysiskt slitsamt den här tiden, det har också tagit känslomässigt, säger Anna Bergvall.

Malika Jessen håller med.

— Min självkänsla fick sig nog en törn där i början. Det var så otroligt mycket som var nytt. Jag tyckte att jag kunde mycket, men det här var helt andra saker än vad jag var van vid och jag har känt mig otillräcklig många gånger, säger hon.

Missa inte det senaste från Vårdfokus! Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Har en trötthetsskuld

Sebastian Geijer sitter i styrelsen för Vårdförbundet i Östergötland. Han är också iva-sjuksköterska och skyddsombud. Det finns en stor trötthet bland dem som arbetat i covidvården på US i Linköping, säger han.

— På iva hade vi en trötthetsskuld redan innan covidpandemin. Vi har tampats med underbemanning och brist på specialistsjuksköterskor i flera år.

Östergötland låg några veckor efter Stockholm i utvecklingen av pandemin, men snart slog smittspridningen till med full kraft och flera nya intensivvårdsavdelningar fick öppnas. Normalt har man plats för 8-9 patienter, när det var som mest vårdades 25-30 covidsjuka.

— Patienterna var dessutom väldigt dåliga och mycket vårdkrävande, ändå hade vi ansvar för fler patienter än annars. För oss som var vana vid intensivvård var det mycket tufft, men för våra kolleger på narkosen som bara fick kort introduktion till covidvården var det nog ännu svårare, säger Sebastian Geijer.

Sjukskriven för utmattning

En av de erfarna är Frida Lundin som arbetat som intensivvårdssjuksköterska i Linköping sedan 2014. När vi träffas på eftermiddagen har hon precis bytt om för att gå på ett kvällspass. Numera arbetar hon 80 procent, det är ett val hon har gjort efter att två gånger ha varit sjukskriven för utmattning. Den senaste gången var nu i somras.

— Det blev mer och mer övertid och extrapass när vi hade som mest patienter i april-maj. Som tur var har jag en man som skötte allting hemma för själv var jag som en zombie och bara sov. Sedan när det började lugna ner sig lite märkte jag att hur sliten jag var, helt enkelt jättetrött.

Frida Lundin berättar om hur tufft det varit att ständigt gå omkring i skyddsutrustning, att inte få sitta ner på åtta timmar och inte hinna ta mer än några minuters rast.

— Det blir så himla varmt och det känns som att man inte får luft ordentligt. Trots att andra står precis bredvid hör man inte vad de säger utan det känns som att man har skumgummi i öronen, det susar och brusar och är en massa ljud hela tiden. När jag kom hem orkade jag många gånger inte med några fler intryck alls, säger hon.

Det var kollegerna som till sist uppmärksammade Frida Lundin på att hon höll på att slita ut sig.

— Vi är så duktiga på att ställa upp och jobba på, men det finns gränser för hur länge man orkar. Vi sjuksköterskor gör det här för att vi har intresse och för att vi vill arbeta med människor, men vi kan inte ställa upp hur mycket som helst och offra både familjeliv och hälsa.

Behöver kanske en paus

Strax innan midsommar blev Frida Lundin sjukskriven på 25 procent för att hon skulle få lite mer tid för återhämtning.

— Jag har varit sjukskriven för utmattning även för tre år sedan och lärde mig mycket av det. Nu fick jag tid att använda mig av de verktyg som jag lärde mig redan då.

Frida Lundin är tveksam till om hon någonsin kommer att kunna arbeta heltid igen. Och om hon över huvud taget kommer att orka fortsätta arbeta inom intensivvården.

— Det är tudelat. Vi har ett fruktansvärt roligt, spännande och intressant jobb. Men jag känner att jag kanske behöver en paus härifrån, säger hon och tittar upp mot det stora sjukhuskomplexet.

Finns för varandra

Samtidigt är Frida Lundin jättestolt över hur vården klarade av att hantera de många covidpatienterna under våren och försommaren.

— Vi har lärt oss mycket om de här patienterna och hur vi ska vårda dem på bästa sätt. Vi har varit otroligt duktiga och snabba med att lära oss och vi har ställt upp för varandra. Vi finns där för varandra.

Just det är vad Anna Bergvall, Malika Jessen och Anna Magnusson också framhåller när vi frågar vad de tar med sig från de här månaderna.

— Det är fantastiskt att vi fick till ett så bra teamarbete och att vi kunde jobba tillsammans trots att vi kom från helt olika avdelningar och med så skilda erfarenheter, säger Anna Magnusson.

Malika Jessen säger att om hon fick frågan igen skulle hon inte säga nej.

— Man vill ju hjälpa till. Vi har lärt oss jättemycket och det har varit otroligt kompetenshöjande. Förhoppningsvis skulle det vara lättare att klara av det nu, säger Anna Bergvall.

8 000 för indragen semestervecka

Men så är det förstås det där med att de vill ha mer än bara applåder. Sjuksköterskorna vi träffat i Linköping tycker inte att deras slit i covidvården har värderats. För att avstå en veckas sommarsemester, vilket många sjuksköterskor tvingades göra, fick de 8 000 kronor. Ja, så fick de ett presentkort på 500 kronor och höjt friskvårdsbidrag.

— Nu har våra nya löner precis blivit färdiga och jag tror att en hel del har blivit besvikna. Vi hoppas att arbetsgivaren ser att det vi gjorde under pandemin är mycket mer än en normalprestation och att det skjuts till resurser så det belönas under nästa lönerevision, säger Sebastian Geijer.

Läs hela artikelserien: