Tungt ansvar och långa pass har satt djupa spår

I pandemins spår: Luleå. Först trodde iva-sjuksköterskorna på Sunderby sjukhus att det var ett aprilskämt när de fick veta att de skulle arbeta 12-timmarspass med start direkt. Men det var i högsta grad verkligt. Dessutom fick de pendla sex mil. Nu är de mycket trötta och en av dem är sjukskriven.

— När jag träffade min pappa i Finland för första gången på nio månader, sade han att det kändes som att jag kom hem från tredje världskriget. Och så är det väl på sätt och vis, som att vi har utkämpat ett krig, säger Ann-Sofie Larsson.

Vi möter henne tillsammans med kollegerna Simon Lundberg och Sara Gullstén hemma hos Sara. De gick specialistutbildningen till iva-sjuksköterska tillsammans och blev klara i maj 2019. Mindre än ett år senare stod de inför en pandemi som skulle lägga ett stort och tungt ansvar på dem.

— Vår chef har sagt att det senaste halvåret motsvarar vad en iva-sjuksköterska normalt lär sig på tio år, säger Sara Gullstén.

Oro för smitta

Simon Lundberg har jobbat natt och bara sovit ett par timmar. Han är trött, det blir ofta alldeles för lite sömn för han har svårt att sova efter nattpassen. Dessutom är han nybliven småbarnspappa. Dottern Astrid föddes precis när pandemin bröt ut.

— Det var mycket planerande och trixande för att jag som arbetade med covidsjuka patienter inte skulle smitta min fru och min dotter när hon var nyfödd och inte hade mycket till immunförsvar. Man visste ju så lite om sjukdomen där i början också, berättar Simon Lundberg.

Oron var stor till att börja med, både för nära och kära men även för den egna säkerheten. Skulle munskydden räcka? Var skyddsutrustningen tillräcklig?

Både Simon Lundberg och Ann-Sofie Larsson jobbade den helg då de fick de första tre covidpatienterna som behövde intensivvård på Sunderby sjukhus.

— Jag jobbade med en doktor från södra Sverige som hade varit med och sövt ner covidpatienter i Stockholm. Han var lugn och säker och visade oss vad vi skulle göra, så det kändes tryggt ändå, berättar Ann-Sofie Larsson.

Sjukskriven för utmattning

Sedan blev det snabbt fler och fler patienter som behövde intensivvård. Oron för att själv insjukna släppte så småningom när det visade sig att de inte blev sjuka. Vad de vet så har ingen av dem som arbetade på covid-iva drabbats av coronaviruset. Ändå har den här tiden satt djupa spår.

— Det är många av oss som är väldigt, väldigt trötta, säger Ann-Sofie Larsson.

Hennes egen trötthet visade sig vara så allvarlig att hon varit sjukskriven för utmattning sedan slutet av augusti. Egentligen förstod hon nog redan när de fick schemat med 12,5-timmarspass att hon skulle få svårt att orka med. Det nya schemat presenterades hastigt och oväntat den 1 april och började gälla direkt.

— Redan efter åtta timmar är man jättetrött, att arbeta tolv timmar i den här miljön är fruktansvärt jobbigt. Min energi räcker inte till för det, berättar Ann-Sofie Larsson.

— De lade bara ut oss på de här passen och tog inte hänsyn till någonting. För mig som har mina barn hos mig varannan vecka blev det omöjligt att få ihop det, säger Sara Gullstén.

Pendla till Piteå

Intensivvårdsavdelningen vid Sunderby sjukhus hade ändå ett bra utgångsläge med full bemanning, till skillnad från många andra sjukhus. Problemet var bara att lokalerna saknar frånluftslussar och därför inte var lämpade för covidvård. Några kunde vårdas på infektionsavdelningen, men där fanns inte tillräckligt med platser. Region Norrbotten tog därför beslut om att covidpatienter som behövde intensivvård skulle vårdas på sjukhuset i Piteå – med personal från Sunderby.

Det innebar att 12-timmarspassen utökades till minst 14 timmars arbetsdagar med resorna mellan Luleå och Piteå.

— Det fanns en buss man kunde åka med som gick från Sunderby klockan 5:50 när vi började jobba klockan 7 i Piteå. Med alla väntetider och transporter var man sedan hemma först vid 22-tiden på kvällen. Det gick ju inte, säger Sara Gullstén.

Lösningen för de flesta blev att i stället bo kvar på patienthotellet i Piteå när de jobbade.

Ensam med stort ansvar

Men det är inte bara de långa arbetsdagarna som har slitit på iva-sjuksköterskorna i Norrbotten. På covid-iva jobbade många som inte hade tidigare erfarenhet av intensivvård, så ansvaret vilade tungt på iva-sjuksköterskorna. Det var en stor stress att inte veta om det var någon annan som visste hur saker och ting skulle göras eller om man skulle stå ensam med hela ansvaret.

— Man kunde vara ensam iva-specialist på sex patienter så det gällde att hela tiden ha koll på allt och alla. Så fort man tog rast ringde någon som hade frågor kring vad de skulle göra, berättar Simon Lundberg.

— Redan i bussen på väg till Piteå kunde jag känna stressen över det stora ansvaret som låg på oss iva-sjuksköterskor. Vi skulle ju vara boss och skola in alla andra som aldrig hade jobbat med intensivvård och vi hade så många som inte var vana runt omkring oss, säger Ann-Sofie Larsson.

Vara ute i naturen

I mitten av juli gick hon på semester efter att ha jobbat drygt tre månader på covid-iva.

— Jag bara sov och vilade och gjorde inte så mycket. Men jag kände mig aldrig riktigt utvilad. Efter semestern arbetade jag två pass och blev bara tröttare och tröttare. Det var en hjärntrötthet som jag aldrig känt förut. Ändå tänkte jag att det måste vara något fysiskt fel och gick till läkare som tog några prover. De visade inget, men läkaren förstod vad det handlade om och bad mig berätta om min arbetssituation, säger Ann-Sofie Larsson.

Hon blev sjukskriven för utmattning i slutet av augusti och har sedan dess försökt att återhämta sig.

— Jag gör så lite som möjligt. Att vara ute i naturen hjälper och jag har två hundar som behöver mycket motion. Även om jag känner mig trött innan så ger det mig energi att gå ut med hundarna. Jag har varit så känslig för alla intryck, för ljud och ljus och inte ens kunnat lyssna på musik, men när jag går kan jag ha musik i öronen, säger Ann-Sofie Larsson.

”Nu börjar det igen”

Det finns en oro hos dem alla för en andra våg. De har inte haft några covidpatienter som behövt intensivvård på ett tag, men i förra veckan kom det en ny patient.

— Det var nästan så att jag fick kalla kårar, jag tänkte att ”nu börjar det igen”, säger Simon Lundberg.

De hoppas dock att de ska slippa resa till Piteå för att vårda patienter om det skulle börja öka igen. Under det här halvåret har personal från Sunderby sjukhus bemannat 800 pass på covid-iva i Piteå och de tycker att de kunde ha fått mer erkännande för den insats de har gjort. Och bättre ekonomisk ersättning.

— Vi har fått något som de kallar rörelse-ersättning med 500 kronor extra per pass. Det är nästan som ett skämt. Pengar kan inte kompensera allt slit och all tid vi har missat med våra närmaste, men det skulle åtminstone kännas lite bättre om vi hade fått en rimlig ersättning, säger Sara Gullstén.

Utanför fönstret i hennes lägenhet är det disigt och småregnigt, det första riktiga höstrusket sveper in över Luleå. Paraplyerna åker fram när vi ska ta bilder innan Sara Gullstén och Simon Lundberg åker iväg till nästa nattpass på jobbet. Ann-Sofie Larsson ska på ett läkarbesök. Sakta har hon börjat bli lite piggare och hon saknar jobbet och arbetskompisarna.

— Jag skulle vilja börja jobba snart igen, men jag får nog ta det försiktigt i början.

Läs hela artikelserien:

Mer om ämnet

• ”I det här läget är jag glad att vi är fullt bemannade”
• Vårdförbundet kräver besked om krislägesavtal