”Vi vet inte om vi skulle orka ställa upp en gång till”
I pandemins spår: Borås. Varje patient som kunde lämna intensivvården på SÄS i Borås fick ett hjärta på anslagstavlan. Det var en härlig känsla att se alla hjärtan, säger sjuksköterskorna som jobbade där. Men det finns också svåra minnen från patienter som inte klarade sig trots att personalen gjorde allt de kunde.
På Operation 2 i Borås träffar vi sju grönklädda anestesi- och operationssjuksköterskor. Sedan några veckor är de tillbaka i den vanliga operationsverksamheten och förväntas vara redo att jobba ikapp den stora vårdskulden som byggts upp.
Men de är trötta och slitna efter månaderna på covid-iva. De flesta fick uppdelad semester, tre plus en vecka, och skulle ha behövt mer tid för återhämtning.
Läs också: De drar ett tungt lass när fler ska testas för covid
— Jag har haft sömnproblem och drömt mardrömmar om att jag själv låg intuberad. Tack och lov börjar det bli bättre, men ibland kan det vara jobbigt bara att ta på sig munskydd för man minns hur det var att ha skyddsutrustning varje dag. Varmt, svettigt och så allt larm runt omkring hela tiden, berättar Maria Sarajärvi.
Det första dödsfallet
Mathilda Gerhardsson har jobbat ständig natt på covid-iva i fem månader och alternerade med att jobba på postop för att då och då få andrum. Att hon gick tillsammans med en iva-sjuksköterska som blev hennes stöttepelare betydde mycket.
— Det var så mycket nytt hela tiden och så otroligt mycket att ha koll på: att inget tog slut i pumparna, provtagning, läkemedel och det var helt andra handgrepp och maskiner än vad vi är vana vid. Vissa dagar var det jättetufft, men man lärde sig.
Annat var betydligt svårare att vänja sig vid och tårarna kommer när Mathilda Gerhardsson berättar om det första dödsfallet.
— Det fanns inget att göra. Den här patienten var ändå bara i medelåldern och hade inga bakomliggande sjukdomar. Det slår så fruktansvärt olika, det går inte att veta vem som kommer att klara sig. Det jobbiga var att anhöriga inte fick vara med och ta avsked och inte kunde se hur vi kämpade…
Rösten bryts och Mathilda Gerhardsson säger att hon försökt mota bort de svåra upplevelserna. På covid-iva handlade det bara om att genomleva dag för dag, ibland timme för timme. Att tänka på hur länge det skulle fortsätta vågade ingen av dem där och då.
Starka upplevelser
Men flera av sjuksköterskorna säger också att de trots allt inte skulle vilja vara utan upplevelserna från den här tiden.
— Vi blev ett team som stöttade och peppade varandra och jag har fått med mig en hel del nya kunskaper. Det var också fantastiskt varje gång en patient blev utskriven från iva och vi kunde sätta upp ett nytt hjärta på anslagstavlan. Jag tror till slut att det blev ett 60-tal hjärtan, säger Maria Immonen.
Missa inte Vårdfokus nyhetsbrev! Prenumerera här
Det är tydligt att tiden på covid-iva har skapat särskilt starka upplevelser och band mellan de som arbetat där. Att förklara hur det var för utomstående är omöjligt säger de. Det var nästan overkligt, som att leva i en annan värld. Jobbet tog all tid och kraft och när de kom hem handlade det bara om att äta och vila.
— För mig var det oerhört tungt att arbeta i skyddsutrustning. Jag hade svårt att andas, det gick knappt att prata eller höra vad andra sade och för oss är det ju så viktigt att kommunicera hela tiden. Allt larm och oväsen omkring gjorde att jag var jättetrött efter varje arbetspass, mycket tröttare än vanligt. Jag har fortfarande inte återhämtat mig, säger Marie Bomberhult.
När de får frågan om de är beredda att ställa upp igen om det kommer en ny våg av covid-fall tvekar de flesta. De vill och de tycker att de borde.
— Men jag vet faktiskt inte om jag skulle orka det. Jag känner mig tveksam, säger Marie Bomberhult.
Kort varsel
En trappa upp träffar vi ett gäng sjuksköterskor på ortopediavdelningen. De har ljusa och fina lokaler som är relativt nybyggda. Att de har modern ventilation och är en stabil arbetsgrupp var ett avgörande argument för att göra om ortopedin till en vårdavdelning för covidpatienter som inte behövde intensivvårdas. Med kort varsel fick sjuksköterskorna här veta att de skulle få helt nya arbetsuppgifter.
— Vi hade inget att säga till om utan det var bara att göra det även om vi kände att vi inte hade den kompetens som behövdes för att vårda de här patienterna. Jag har 21 års erfarenhet som sjuksköterska, men det här liknade ingenting annat. Man kände sig maktlös i början över att inte kunna hjälpa patienterna på det sätt som man är van vid, berättar Jonas Fransson.
”Värsta helgen i mitt liv”
Therese Jensen jobbade ständig natt på avdelningen.
— Den första helgen var den värsta arbetshelgen i mitt liv. Det var fem-sex patienter som kom in i rask takt och de var så fruktansvärt sjuka. Det var några som gick bort redan den där första helgen och det var man inte mentalt förberedd på. Hos oss är det ju inte vanligt att patienterna dör, säger hon.
Charlotte Berger hade bara jobbat som sjuksköterska sedan januari när hon kastades in i covidvården.
— Det var ju jobbigt att vara ny redan när allt var som vanligt, men när vi blev en covidavdelning blev det förstås ännu tuffare. Samtidigt har jag lärt mig jättemycket och fått viktiga erfarenheter. Vi har också haft stort stöd av varandra.
Flera blev sjuka
Hon blev själv sjuk i covid-19 i juli och var hemma i två veckor. När vi frågar hur många av dem som insjuknat räcker fyra personer upp handen. De tror att det handlar om att de arbetat med otillräcklig skyddsutrustning och tycker att det känns som ett svek.
— Oron fanns ju där hos oss hela tiden. Vi som jobbar här är relativt unga och vi är friska, men så såg vi de här patienterna som ibland var i vår egen ålder och som var jättedåliga och då insåg man verkligen hur allvarligt det kan bli, säger Jonas Fransson.
Har stöttat varandra
Men de vill också lyfta fram att mycket har fungerat bra. De har haft chefer som stått upp för dem, de har haft bra personaltäthet och samarbetet har fungerat över förväntan.
— Ett tag kände jag att det var väldigt tufft. Jag hade svårt att släppa jobbet och var väldigt trött både fysiskt och mentalt och behövde bara vila. Men det är bättre nu och den här tiden har varit extremt lärorik. Det känns också som att vi har kunnat ge varandra bra stöd och att vår arbetsgrupp har kommit ännu närmare varandra, säger Emma Frilander.
Anestesisi- och operationssjuksköterskorna på Operation 2 lyfter också fram samarbetet och stödet från chefen för covid-iva som positiva erfarenheter från den här tiden. Godis, mat och uppskattning från allmänheten är enkla saker som också har betytt väldigt mycket.
— Jag är ganska trött och sliten och dessutom orolig för att vi ska få en andra våg, men samtidigt är jag stolt över att vi gjorde det här tillsammans, säger Marie-Louise Flach.
Vårdfokus på plats i pandemins spår
- Under covidpandemin har många som arbetar i vården fått slita extra mycket. Vårdförbundets grupper har stått i frontlinjen och många gånger fått betala ett högt personligt pris för det.
- Samtidigt finns en stolthet över att ha klarat krisen – även om den långt ifrån är över ännu.
- Vi vill veta hur ni har haft det – och hur ni mår nu. Under några veckor i september-oktober åker vår reporter Helena Mirsch runt till flera arbetsplatser i hela landet. Följ resan på Vårdfokus.se och kommande nummer av tidningen.
- Självklart tänker vi på säkerheten. Vi följer hygienregler och håller avstånd.
- Den första veckan var vi i: Katrineholm - Linköping - Kisa - Kristianstad - Varberg.
- Den andra veckan kommer vi till: Göteborg - Borås - Trollhättan - Karlstad - Örebro.