Här ger de transfusion med värme och tryck

Mimmi Ljungholm och Max Gall kan hålla huvudet kallt och blodet varmt. Som anestesisjuksköterskor är de vana att hantera stora blödningar. En kollega på intensiven har följt upp hur patienter upplever att få blod.

Det måste vara omkring tjugo olika typer av apparater. Det kommer de två anestesisjuksköterskorna och iva-sjuksköterskan fram till när de listar all teknik de är ansvariga för på de två avdelningarna. Inklusive respiratorer, dialysapparater – och olika typer av blodvärmare.

Mimmi Ljungholm, Max Gall och intensivvårdssjuksköterskan Jenny Andersson på Sahlgrenska universitetssjukhuset är vana att ”sätta blod”.

Noggrann när patienten får blodtransfusion

– Att vara noggrann sitter i ryggmärgen på mig. Jag tittar igenom följesedeln, identitet och blodgrupp och påsens kod systematiskt. Sedan vänder jag på påsen och undersöker om blodet ser okej ut, säger Jenny Andersson, som arbetat på centralintensiven i tio år.

Hon poängterar att kontroll av identiteten är extra viktig.

– Om patienten är vaken frågar jag. Om patienten är sövd kontrollerar jag identitet med armbandet.

Hon håller patienten under uppsikt hela transfusionen och är vaksam på reaktioner som hög puls, lågt blodtryck, feber eller flammig hud.

Konsekvenserna av att ta emot blod av fel blodgrupp kan bli allvarliga och därför examineras alla sjuksköterskestudenter under grundutbildningen i kompetensen. Blodtransfusioner ges på sjukhusavdelningar och i andra vårdformer.

Vi ger alltid blod med blodvärmaren. Vid trauman är vårt största problem att patienten blir kall.

Men det är framför allt här på operationsavdelningen som de stora, akuta blödningarna hanteras i samband med trauman, kirurgi och förlossningar. Det kräver ett intensivt samarbete mellan kirurger, anestesiologer, specialistsjuksköterskor och undersköterskor.

Två anestesisjuksköterskor behövs

Max Gall och Mimmi Ljungholm går in på den stora traumasalen.

– Vid stora blödningar behöver vi vara två anestesisjuksköterskor. En sköter noggrant alla blod- enheter, transfusionsjournalen och blodvärmaren. Det kan bli aktuellt att pressa in liter efter liter, berättar Mimmi Ljungholm.

Massiva blödningar förekommer också vid vissa planerade operationer och vid förlossningar.

– Vi ger alltid blod med blodvärmaren. Vid trauman är vårt största problem att patienten blir kall. Ibland har de redan legat skadade ute i kylan. Kyla kan leda till den dödliga triaden, en snabb, ond cirkel då kroppstemperaturen sjunker, patienten får surt ph-värde och koagulationen rubbas, så att blödningen är svår att stoppa.

Den vanliga typen av blodvärmare står på varje sal och går att koppla till tryckluft. Men vid behov hämtas också dess ännu snabbare kusin, något av blodvärmarnas Rolls-Royce.

– Det ska ha varit amerikanarna som utvecklade den under Kuwaitkriget. Det går att koppla fem enheter blod och plasma till den samtidigt och den kan pressa in en liter i minuten, visar Max Gall.

– Det går så fort då att vi knappt hinner spajka blodpåsarna och prajma aggregaten, fyller Mimmi Ljungholm i med anestesisjuksköterskornas akutvårdsslang och hon förklarar leende att det betyder att trycka in aggregatspetsen i påsen och fylla slangen med koksalt eller blod.

En apparat kan rena och återanvända blod

När många enheter blod ges används principen 4-4-1, vilket innebär fyra enheter erytrocyter, fyra enheter plasma och därefter en enhet trombocyter. Max Gall förklarar att så ofta som möjligt används också en apparat som renar och återanvänder patientens eget blod, den så kallade cell-savern. Deras medicinska kunnande som specialistsjuksköterskor märks påtagligt.

– Men jag vill också poängtera att basen är fungerande, grova infarter. Utan dessa hjälper inget blod i världen, säger Mimmi Ljungholm.

Forskningsprojekt sparade 1 600 enheter blod

Från mycket blod till mindre blod. Deras kollega, Erika Backlund Jansson, vårdenhetschef på central intensivvårdsavdelningen arbetade tidigare på thorax-iva. Då var hon engagerad i ett forskningsprojekt med syftet att undvika icke-livsnödvändiga transfusioner. Det ledde till att 1 600 påsar blod sparades första året.

Studien leddes av en professor i thoraxkirurgi, och väckte Erika Backlund Janssons nyfikenhet. Hon hittade knappt någon forskning om hur patienterna upplevde erfarenheten att få blodtransfusion och bestämde sig för att göra en intervjustudie som masteruppsats.

Hon intervjuade elva patienter som fått blod på vårdavdelningen när de lämnat intensivvården efter hjärtkirurgi.

– Ofta säger vi sjuksköterskor till patienter som ska få transfusion att ”nu kommer du bli piggare”. Men det blev få av deltagarna i min studie. Det var överraskande. Däremot förbättrades symtomen på anemi. De kände sig mindre frusna och hade mindre muskeltrötthet, säger Erika Backlund Jansson.

Patienterna var tacksamma och kände tillit till personalen och deras förmåga att följa föreskrifter och säkerhetsrutiner. Men de saknade delaktighet.

– Nästan ingen tyckte att de fått möjlighet att diskutera att de skulle få blodtransfusion. Det är vi skyldiga att ge dem. De tyckte att beslut fattades ovanför deras huvud. De upplevde tyvärr inte att behandlingstillfället var personcentrerat, som vi pratar så mycket om att vården ska vara.

På traumasalen städar Max Gall och Mimmi Ljungholm undan den anonymiserade blodpåsen de visat blodvärmarens funktioner med. Sedan kilar de i väg för att väcka patienten på sal fyra ur narkosen.