Avtalsrörelsen i full gång – så påverkar läget i omvärlden

Klara, färdiga, för… handla! En ovanligt omfattande avtalsrörelse har inletts i Sverige. Fackförbunden kräver både rejält höjda löner och arbetstidsförkortningar – medan arbetsgivarna skräms av förslag på lagstadgad 35-timmarsvecka och ökade kostnader. Positivt för båda är att inflationen minskat och att samhällsekonomin är mer stabil än på länge.
Under 2025 ska 500 nya kollektivavtal för 3,4 miljoner löntagare tecknas. Något liknande har inte inträffat sedan 2007, enligt Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo.
– Anledningen är att i år löper kollektivavtal inom både det privata näringslivet och den offentliga sektorn ut. De har inte gått i takt på många år, men nu gör de det. Parterna inom offentlig sektor har av olika skäl velat ha andra avtalsperioder än de i näringslivet, säger hon.
Vårdförbundet ska förhandla med sex arbetsgivarorganisationer om nya centrala kollektivavtal innan årets slut: Sveriges kommuner och regioner (SKR), Sobona, Arbetsgivarverket, Fremia, Arbetsgivaralliansen och Almega Vårdföretagarna.
– I alla årets förhandlingar kokar det ner till samma utgångspunkter för oss: Möjlighet till återhämtning, förutsägbarhet i schemaläggning och rimlig ersättning. Det är grundläggande behov för våra medlemmar i alla sektorer, säger Vårdförbundets förhandlingschef Mathias Åström.
Då ska nya avtal vara klara
Under 2025 ska Vårdförbundet omförhandla centrala kollektivavtal med sex arbetsgivarorganisationer. Här är några viktiga datum.
31 mars: Kollektivavtalet HÖK24, mellan Vårdförbundet och Sveriges kommuner och regioner (SKR) och Sobona (som företräder de kommunala bolagen) går ut.
31 maj: Kollektivavtalet med Fremia, som representerar 5 000 arbetsgivare inom bland annat idéburen vård, går ut.
30 september: Kollektivavtalen med Arbetsgivarverket (för medlemmar inom bland annat Försvaret, Kriminalvården och IVO) och Arbetsgivaralliansen (idéburna organisationer som Svenska kyrkan) går ut, liksom ambulansavtalet med Almega Vårdföretagarna.
31 december: Kollektivavtalet med Almega Vårdföretagarna (Capio, Praktikertjänst med flera) går ut.
Ett kollektivavtal löper normalt mellan ett och tre år. Enligt Irene Wennemo på Medlingsinstitutet, som har i uppdrag att verka för en väl fungerande lönebildning på arbetsmarknaden och medla när det uppstår tvister, är det historiskt vanligast med treåriga avtal där parterna kommer överens om en viss procents löneökning varje år.

– Arbetsgivare både inom privat och offentlig sektor brukar föredra längre avtal eftersom det ger större möjligheter att planera och förutse vad som ska hända. Facken, däremot, vill hellre ha kortare avtal för att inte ”sälja bort” sin arbetsfred, alltså möjligheten till stridsåtgärder för bättre villkor, säger hon.
Oro i omvärlden påverkar
I tider av ekonomisk oro och kriser i omvärlden brukar båda sidor däremot föredra kortare avtal. Pandemin, räntorna och elpriserna har påverkat avtalsrörelserna de senaste åren.
– Under finanskrisen 2008 satt arbetsgivarna fast i långa avtalsperioder som gav stora löneökningar. Hade de förhandlats senare skulle det hamnat på lägre nivåer. 2020 sköts avtalsrörelsen upp på grund av osäkerheten kring smittspridning och hur pandemin skulle utveckla sig i hela samhället. Men just nu anses ekonomin vara mer stabil än de senaste fem-sex åren och inflationen är tillbaka på normala nivåer. Det talar för längre avtal, säger Irene Wennemo.
Ett centralt kollektivavtal kan innehålla en procentuell löneökning för de som omfattas. Denna följer i så fall det så kallade ”industrimärket”, det vill säga den lönenivå som industrins parter kommer överens om i sina förhandlingar.
I år yrkar facken inom industrin på 4,2 procent vilket arbetsgivarorganisationerna som brukligt anser för högt. Senast i april förväntas de ha kommit till en kompromiss. Först då kan övriga arbetsmarknaden förhandla klart.
– När facken inom industrin skriver ett avtal om ett visst märke så räknar de med att andra sektorer inte får större löneökningar. Då urholkas systemet. Man litar på varandra, säger Irene Wennemo.
Centrala kollektivavtal är ”siffersatta” eller ”sifferlösa”. Det första innebär en garanterad löneökning på en viss procent för anställda inom avtalsområdet. I det andra fallet förhandlas lönerna lokalt på varje arbetsplats.

– Sifferlösa förhandlingar går i regel lättare eftersom det då inte finns så mycket att diskutera. Ett siffersatt avtal är mer komplicerat, särskilt om det finns krav på till exempel arbetstidsförkortning som nu. Industrimärket anger nämligen inte en procentuell löneökning för löntagaren utan löneökningskostnaden för arbetsgivaren. En arbetstidsförkortning behöver därför räknas av från löneökningen. Facken måste vara beredda till lägre löneökningar om de vill få igenom kortare arbetstid. Det kostar, säger Anders Kjellberg, som är professor emeritus i sociologi vid Lunds universitet och har skrivit en rad forskningsrapporter om den svenska partsmodellen, facklig organisering och kollektivavtal
Sifferlöst gynnade sjuksköterskor
Under många år har sifferlösa avtal varit populära eftersom vissa fack då sett en chans att nå över industrimärket i sina förhandlingar, förklarar Irene Wennemo på Medlingsinstitutet.
– Men med tiden har en del akademikergrupper snarare upplevt industrimärket som ett tak. 2023 blev märket högt (4,1 procent) och då ansåg kommuner och regioner att de inte hade råd med den nivån, vilket ledde till att exempelvis vårdpersonal fick sämre löneökningar. Förra året ökade antalet siffersatta avtal.
För Vårdförbundet var löneutvecklingen gynnsam mellan 2014 och 2019, då vissa kategorier av sjuksköterskor fick högre löneökningar än snittet på arbetsmarknaden.
– Om det sedan berodde på sifferlösa avtal eller brist på arbetskraft är svårt att säga, men det ansågs nog som en framgångsrik strategi, säger Irene Wennemo.
Baksidan är att det lett till en uppsjö lokala avtal som skapat skillnader mellan arbetsgivare i olika delar av landet. SKR har meddelat att man vill se färre sådana framöver.
– Det har funnits stor tilltro till decentralisering. Nu kommer däremot signaler från både fack och arbetsgivare om mer centralisering. Argumenten är att de lokala lösningarna inte alltid har varit funktionella för verksamheterna och att man har tappat överblicken på exempelvis hur arbetstider förläggs. Det som verkar bra i stunden kan ibland vara negativt för arbetsmiljön på längre sikt, säger Irene Wennemo.
För Mathias Åström på Vårdförbundet är innehållet i de centrala respektive lokala avtalen det viktigaste.
– Om parterna nationellt tar ett större ansvar än tidigare för en fungerande hälso- och sjukvård som lockar och håller kvar anställda och samtidigt skapar likvärdiga förutsättningar och en hälso- och sjukvård av hög kvalitet, så är det önskvärt. Det är när de nationella parterna inte åstadkommer det som vi behöver göra lokala anpassningar, säger han.
Bättre betalt för mertid
Ett stort antal fackförbund kräver i år arbetstidsförkortning. Diskussionen om hur många timmar per vecka som ska klassas som heltid har blivit en del av samhällsdebatten sedan Vårdförbundets strejk i våras.
Nu har både SKR och LO, var för sig, tillsatt utredningar som ska analysera effekterna av en sådan förändring. Samtidigt har en arbetsgrupp inom Socialdemokraterna föreslagit lagstadgad nedtrappning till 35-timmarsvecka med start 2030, något arbetsgivarorganisationer meddelat att de vill ta höjd för redan i årets förhandlingar.
– Det är länge sedan man från politiskt håll genomförde generella arbetstidsförkortningar, även om det skett stegvis för vissa grupper genom exempelvis föräldraledighet och liknande. Jag bedömer att det är ovanligt att ett politiskt utspel får så här stor betydelse i en avtalsrörelse, det kommer ju trots allt från en arbetsgrupp i ett oppositionsparti, men det visar hur viktig den är för många löntagare och att arbetsgivarsidan upplever att det finns ett tryck i själva frågan, säger Irene Wennemo.
En annan stridsfråga i avtalsrörelsen blir ersättning vid övertid för deltidsarbetande, det som i dag kallas mertidsersättning och som är lägre än övertidsersättningen. I två aktuella rättsfall har EU bedömt det som diskriminering att deltidsanställda fått sämre ersättning när de jobbat extra.
Irene Wennemo upplever att det råder delade meningar om hur dessa domar ska tolkas.
– Min bild är att det inte finns någon 100-procentig samsyn kring detta. Alla verkar överens om att vi inte ska ha kollektivavtal som är olagliga, men hur det ska lösas är inte glasklart. Det krävs en lösning som uppfattas som både rättvis och funktionell. Stora grupper arbetstagare främst inom handel, hotell och restaurang och inom vård och omsorg berörs, säger hon.
Vårdförbundets Mathias Åström anser det självklart att en övertidstimma ska vara lika mycket värd oavsett om en medlem jobbar heltid eller deltid.
– Det här är en ståndpunkt som EU-kommissionen gett uttryck för och som parterna har att rätta sig efter. Naturligtvis ska kollektivavtalet justeras utifrån rådande rättsordning! Övertid ska räknas i förhållande till den faktiska arbetsmängd du har. Jobbar du mer är det övertid. Särskilt i en verksamhet där deltider ofta är ofrivilliga eftersom man inte orkar jobba heltid. Då uppstår också övertid, mertid och förskjuten arbetstid som ett sätt att lösa kompetensförsörjningen. Och i det perspektivet är det inte ersättningen utan bristen på kollegor som är problemet, säger han.