Tema Kvinnolöner. Lika värdekräver mer än facklig kamp
Lönegapet mellan män och kvinnor har varit oförändrat i 30 år och nu börjar många kräva att politikerna gör något för att få stopp på lönediskrimineringen.
”Landstingets personal har krävande yrken och gör ett fantastiskt jobb.” Det säger landstingsstyrelsens ordförande i Örebro när hon kommenterar sjuksköterskornas löneökning för året: 5,2 procent eller i genomsnitt 1 425 kronor mer i månaden. Så lägger hon till att det är viktigt att landstinget är en attraktiv arbetsgivare.
Det vill till att fler arbetsgivare följer Örebros exempel. Arbetsgivarorganisationen, Sveriges kommuner och landsting, SKL, gav nyligen ut en skrift kallad Sveriges viktigaste jobb där det berättas att välfärdsbranschen kommer att ha 420 000 lediga jobb under de närmaste tio åren. Då gäller det att fila på attraktionskraften och erbjuda rimliga löner. Men att få till en värdeförändring har visat sig vara svårt. Även ordföranden för SKL:s förhandlingsdelegation, Ingela Gardner Sundström, har hörts säga att parterna inte själva klarar av att lösa felvärderingen av yrken inom vård och omsorg.
Allt fler anser att det krävs politisk inblandning för att ändra på värdediskrimineringen av kvinnors arbete. Andra ser det som ett hot mot den svenska modellen, en invändning som juristen Susanne Fransson inte förstår. Hon är forskare vid Göteborgs universitet och har skrivit en doktorsavhandling om lönediskriminering, och hennes resonemang går ut på att välfärdssamhället är en del av den svenska modellen.
— Det är politikerna som avgör hur mycket skattepengar som ska tas ut och hur mycket som ska satsas på offentlig sektor. Jag förstår inte varför en del tolkar en politisk inblandning som att den svenska modellen skulle ha spelat ut sin roll.
Åsikten att en del yrkesgrupper måste stå tillbaka för att andra ska få mer hörs också. ”En fullständigt omöjlig strategi för ett fackförbund”, säger Susanne Fransson. Det skulle möta ett ramaskri från medlemmarna och undergräva legitimiteten som intresseorganisation. För vad finns det för anledning att betala avgift till ett fackförbund som inte driver ens intressen?
Susanne Fransson har under åren följt fackliga organisationers olika strategier för att få upp medlemmarnas löner. Vårdförbundets till exempel, som på 1990-talet drev lönediskrimineringsmål i Arbetsdomstolen, AD. Fokus låg på kollektivet och förbundet ansåg att även om lönerna möjligen var rättvisa inom medlemmarnas yrken, var de definitivt orättvisa mellan olika yrken.
Den fackliga organisationen tog hjälp av Jämställdhetsombudsmannen, Jämo, och tillsammans drev de en kamp för lika lön mellan likvärdiga yrken. I sex år stöttes och blöttes om det var riktigt att en barnmorska hade flera tusen kronor mindre i månadslön än en medicintekniker. Instrumentet arbetsvärdering användes för att jämföra arbetstyngd och ansvar mellan de två professionerna, och jämförelserna utföll inte till nackdel för barnmorskan.
AD:s dom dröjde till 2001 och när den kom tyckte Jämo att den var en halv seger. Domstolen slog fast att det gick att jämföra, inte bara lika, utan likvärdiga arbeten. Men sa samtidigt att det här med att medicintekniker hade högre lön än barnmorskor inte var en fråga om kön, utan om att marknadskrafter styr lönesättningen.
Det var det sista som då sas om lönediskriminering av barnmorskor i AD. SKL hade sedan länge tröttnat på att underskrivna avtal slutade som lönediskrimineringsmål, och Vårdförbundet för sin del hade bytt strategi och beslutat att utnyttja marknadskrafterna. Det rådde brist på förbundets yrkesgrupper och dessutom fick landsting och kommuner konkurrens på arbetsgivarsidan av bemanningsföretag och privata vårdgivare.
Krutet lades på individen och på att vars och ens bidrag till verksamheten skulle avgöra löneutvecklingen. I lokala förhandlingar skulle — och ska — spjutspetsar få mer än andra, för att sedan fungera som draghjälp. Susanne Fransson uttrycker det som att fokus försköts från bedömningar av gruppens arbetsuppgifter, till lönesamtal och självskattningar av den egna prestationen.
Statistiken visar att satsningen på individen var en lönsam strategi. Mellan 1995 och 2000 ökade den genomsnittliga årslönen för Vårdförbundets medlemmar med nästan 30 procent. Reallöneökningen var förstås något lägre: omkring 24 procent. Så fortsatte det, även om ökningarna de följande fem åren var något mindre. Sedan planade det ut och 2008 gick förbundet ut i strejk.
Våra grannländer har försökt att med likalönekommissioner komma till rätta med värdediskrimineringen av kvinnor. I Norge tillsattes en expertkommission som i en slutrapport 2008 slog fast att den könssegregerade arbetsmarknaden och förhandlingsordningen, där varje sektor förhandlar för sig, var två huvudorsaker till lönegapet. Så föreslog man en likalönepott för att få upp lönerna för kvinnor i offentlig sektor.
Nina Christiansen på Norsk sykepleierforbunds förhandlingsavdelning, säger att för-bundet tyckte att det var ett ”spänstigt förslag”. Men det blev aldrig verklighet eftersom det inte heller i Norge är något fackförbund som vill stå tillbaka för att något annat ska få mer. Ökad statlig inblandning i avtalsrörelserna diskuterades och avfärdades eftersom arbetsmarknadens parter anser att lönesättning är deras ansvar.
— Vi tyckte att det kunde vara en god idé eftersom parterna på 30—40 år inte har lyckats göra något åt lönediskrimineringen av kvinnor, säger Nina Christiansen.
Danmarks lönekommission verkade fram till 2010 och kom fram till att Danmark inte bröt mot sin likalönelag. Men också till att den könsuppdelade arbetsmarknaden, med en stor offentlig sektor, cementerar lönegapet mellan män och kvinnor. På det danska sjuksköterskeförbundet säger de att kommissionen inte har haft någon betydelse för medlemmarnas löneutveckling.
Diskrimineringsmål i domstol, protester med uppsägningar, strejker och studenternas löneuppror. Kanske är inte kampen meningslös ändå.
— Aktioner kanske inte ger mycket i lönekuvertet på kort sikt, men de påverkar allmänhetens syn på yrkesgrupperna och på det arbete de utför. De skapar opinion och Vårdförbundets medlemmar vinner stöd från allmänheten, och det är det enda sättet för den som vill påverka politikerna, säger Susanne Fransson.
Fakta
- Värdediskriminering: Kvinnodominerade yrken är lägre lönesatta än manligt dominerade.
- Statistisk diskriminering: Arbetsgivare värderar enligt vad statistiken visar om kvinnor i allmänhet.; att de satsar mer tid än män på hem och barn.
Lästips:
- Thoursie A. Varför tjänar kvinnor mindre? Handbok i lönediskriminering, LO 2004.
Webb
Nätverket jämställda löner är en webbplats med forskning, rapporter och nyhetsartiklar om kvinnors och mäns löner och arbetsvillkor: www.njl.nu