Ett år av krig i Ukraina – med vården i skottlinjen

Ukrainska Olha Kovalenko rabblar riktlinjerna för att sätta urinkateter. Hon kämpar för att få svensk legitimation som sjuksköterska och hårdpluggar inför det avancerade kunskapsprovet. Flera dagar i veckan arbetar hon på en palliativ avdelning i Stockholm.

– Jag har svårt att le, tidigare i mitt liv var det lätt, något självklart. Nu är min sorg och rädsla för överväldigande. Min familj har varit mycket i Ryssland, vi bor nära gränsen och alla i vår stad pratar ryska. Vi är chockade och kan inte tro att ryska befolkningen vill kriga som Putin.

Läs reportaget om Olha Kovalenko här.

Hon hade en vecka kvar till en inplanerad bröstcanceroperation i Kiev. När Svitlana Abrosimova såg bomber falla i närheten av sitt hem, gömde hon sig i husets korridorer, ringde förtvivlat sina barn och frågade vad hon skulle ta sig till. Deras uppmaning var: Lämna landet!

Svitlanas händer gestikulerar mjukt när vi ses på ett kafé inne i köpcentret i Malmö. Trots mattheten efter cytostatikabehandlingen som hon just kommer ifrån, lyser hennes ögon när hon talar om mötet med sjuksköterskan, som kom att prägla hennes första intryck av sjukvården i Sverige.

– Omhändertagandet, en mänsklig attityd från en medmänniska. Det var otroligt viktigt i den situationen, säger hon. 

Läs artikeln om Svitlana Abrosimova här.

Karin Moscicki och Louise Almström följer varje dag hur kapaciteten ser ut både i Sverige och EU för att ta emot krigsdrabbade. De två sjuksköterskorna är spindlar i nätet när svensk sjukvård tar emot svårt sjuka likväl som traumaskadade ukrainska patienter.

Men när kriget i Ukraina bröt ut kastades de båda sjuksköterskorna in i nya arbetsuppgifter. Snabbt stod det klart att Sverige och andra EU-länder behövde och ville hjälpa sjuka och skadade från det krigsdrabbade landet.

Läs artikeln här.

I väntrummet på Flyktinghälsan i Malmö sitter flera familjer från Ukraina. Flyktinghälsan fungerar som en vårdcentral för asylsökande och papperslösa sedan 2007. Redan vid ingången står tolkar beredda att tolka från arabiska, persiska, dari – och nu ukrainska. I receptionen får patienterna reservnummer, eftersom de saknar svenskt personnummer.

Oleksandr Neshevets behöver få blodtrycksmediciner utskrivna. Han går ostadigt framåt, märkt av en stroke för knappt ett år sedan och med nedsatt funktion på vänstra sidan av kroppen. Hans fru Valentina Neshevets stöttar honom, pratar för honom och håller reda på all fakta. Hon visar upp röntgenbilder av hjärnan på stora plastfilmsark.

De träffar Heléne Dahmani, distriktssköterska på mottagningen. Hon håller ögonkontakten enbart med patienten och hans fru. Heléne är så van att arbeta med tolk sedan många år ”mitt verktyg”, att hon inte minns hur det är utan. Hon nickar bekräftande mot Oleksandr Neshevets, som är sorgsen och frustrerad.

– Det är hemskt att vara svag och samtidigt på flykt. Vår son är kvar i Kiev och strider, det vill jag också kunna vara. Jag vet hur man skjuter, säger han.

Paret har kommit från Kiev och bor sedan några dagar hos dottern Nataliia Neshevets i en etta i Malmö. Hon har pluggat i Sverige flera år och kan svenska och engelska. Hon planerade deras flyktväg och ordnade en biltransport genom Polen, på grund av pappans svårigheter att gå.

Läs reportaget här.

På plats i ankomsthallen står sjuksköterskorna Jenny Wistrand och Thomas Bergström och håller ögonen på de som ser extra bleka ut. Många flyktingar från Ukraina anländer med färjan varje dag. En är höggravida Mariia Lysenko, som kom för två veckor sedan. Ombord idag är resten av kvinnorna i hennes familj.

Mariia Lysenko kom till Sverige med sina barn för två veckor sedan och hämtar sin mamma och syster, som just anlänt med färjan till Nynäshamn. På bilderna i mammans mobiltelefon syns krigets härjningar i staden Irpin nära Kiev. 

I ankomsthallen är det ett myller av människor. De flesta är kvinnor och barn i alla åldrar. De väntar på att komma förbi passkontrollen och registrera sig hos Migrationsverket. Vissa blir sedan hämtade av släktingar, vänner eller bekanta. Andra åker vidare med Migrationsverkets bussar till tillfälliga boenden.

Mitt i hallen står två grönklädda sjuksköterskor med neonvästar. Det är Jenny Wistrand och Thomas Bergström, från Aisab ambulans i Region Stockholm.

– Vi tittar speciellt efter de som ser bleka och medtagna ut. Det kan gälla både barn och vuxna, säger Thomas Bergström, ambulanssjuksköterska.

Läs reportaget här.

Kriget i Ukraina har pågått i flera veckor och de ryska attackerna riktas även direkt mot sjukhus. Men sjuksköterskan Halina Podolets har inga planer på att lämna sin hemstad Lviv och jobbet på länssjukhuset.

Halina Podolets, som har en dotter på 5 år och en son på 11 år, varken kan eller vill fly. Vissa medicinska yrken har, som hon säger, förpliktelser mot försvarsstyrkor och får inte lämna landet och hon räknas ju dit.

– Men jag skulle inte lämna mitt jobb även om jag hade kunnat. Jag tycker att det är så viktigt.

Läs intervjun

Elva danska ambulanser rullar just nu på Kievs gator, där de transporterar sårade till ett militärsjukhus. Den svenska ambulanssjuksköterskan Morgan Lundin var en av chaufförerna som körde ner fordonskonvojen till krigszonen. ”Det är hjärtskärande att se lidandet som befolkningen i Ukraina utstår. När jag fick en chans att hjälpa till tvekade jag inte”, säger han till Vårdfokus.

En tidig fredagsmorgon mötte Morgan Lundin och fyra andra svenskar sex ukrainska chaufförer för att åka i konvoj till en gränsstation i närheten av Lviv.

– Vi körde 120 mil första dagen. Eftersom vi bara var en förare per fordon ville vi hålla ihop, i händelse av att någon skulle blir trött eller må dåligt. Jag körde först och vi i det svenska teamet hade kommunikationsutrustning så att jag kunde berätta när jag behövde byta fil och liknande. Och mitt i allt elände försökte vi skoja om vardagliga saker för att hålla humöret uppe, det blev en fin gemenskap i gruppen.

Den exakta destinationen hölls hemlig för förarna.

– Det fanns en viss hotbild, särskilt den sista sträckan. Elva gula ambulanser syns bra och är ett lätt mål om någon vill sabotera, säger Morgan Lundin.

När det var tio mil kvar kom verkligheten ikapp honom. Efter en intensiv vecka med samordning och insamling av material sjönk det plötsligt in att han närmade sig en krigszon.

– Jag var lugn och aldrig rädd för vår säkerhet men blev emotionellt påverkad. Det var riktigt jobbigt, faktiskt. Vi visste inte alls vad vi skulle möta.

Läs hela intervjun

På provisoriska sjukhus i östra Polen gör sjukvårdspersonal sitt bästa för att vårda kvinnor och barn som flyr från kriget i Ukraina. Samtidigt planerar de för att kunna ta emot krigsskadade från grannlandet.

Vårdfokus träffade ambulanssjuksköterskan Kamila Kimkiewicz i byn Medyka nära gränsen till Ukraina.

Läs reportaget

Anestesisjuksköterskan Norbert Gröpl har inventerat och packat utrustning som skickas från Norrtälje sjukhus till Ukraina. Det känns bra att hjälpa till på något sätt men han är frustrerad över utvecklingen. ”Det är ett fruktansvärt krig, jag hoppas att Sverige ställer upp och tar emot flyktingar och vårdar dem som skadats” säger han.

Region Stockholm var tidigt igång med nödförsändelsen – ett beslut fattades i måndags. På Norrtälje sjukhus har materielansvariga anestesisjuksköterskan Norbert Gröpl, tillsammans med undersköterskorna Agneta Torsson och Mats Eriksson (materialansvarig på iva), inventerat och packat utrustningen.

— Direkt när kriget bröt ut kände jag en stor sorg. Det var många hemska bilder på skadade och livrädda människor som sökt skydd i källare. Jag kände mig passiv och maktlös. Därför blev jag väldigt glad när vi i måndags ombads hjälpa till. Det blev en bra chans att bidra med något litet i alla fall, ett sätt att engagera sig humanitärt, säger Norbert Gröpl.

Läs hela artikeln här