”Vill inte vara politiker i den kommun där jag jobbar”

Det fackliga engagemanget ledde in Martin Ekstrand från Höör i politiken. "Jag har stor kunskap om vården och hur den fungerar, både från mitt kliniska arbete och mitt engagemang i Vårdförbundet. Det är verkligen något att ta med sig in i kommunpolitiken", säger han.

Vad fick dig att engagera dig politiskt?

– Jag har ett stort intresse för människor, rättvisefrågor och omhändertagande. Det är därför jag blev sjuksköterska från början. Mina barndomskompisar och min fru har alltid sagt att jag kommer bli politiker eftersom jag ständigt hittar samhällsfrågor som jag vill diskutera och debattera. Jag har varit förtroendevald för Vårdförbundet på flera arbetsplatser och blev tillfrågad av våra huvudskyddsombud om jag ville arbeta fackligt på heltid, något jag gjorde i fyra och ett halvt år. Då fick jag också möjlighet att representera Vårdförbundet i olika regionala nämnder och insåg att man som politiker inte måste vara insatt i allt och ha kunskap om allt från början. Den erfarenheten får man i nämnderna.

Varför gick du med i just Kristdemokraterna?

– Jag har alltid röstat på kd, så det var ett lätt val. I en nämnd där jag representerade Vårdförbundet var kristdemokraten Per Einarsson vice ordförande. Han är orsaken till att jag engagerade mig. Jag upplevde honom som eftertänksam och klok, lugn och mänsklig – inte alls aggressiv eller agiterande. Jag sympatiserar med partiets vilja att alltid se människan som det viktigaste, inte systemen.

Hur märks det konkret?

– Till exempel i besparingsfrågor. Hur kommer besluten att påverka personalen, kunderna och brukarna? I alla hälso- och sjukvårdsfrågor är det mänskliga perspektivet centralt. Just nu genomgår vi en stor omställning där vi flyttar patienter från sjukhusen till kommunerna. Då är det viktigt att resurser flyttas med så att inte medarbetare och patienter hamnar i kläm. För att kommunen ska kunna vara en attraktiv arbetsgivare behöver vi också se över utvecklingsmöjligheterna för enskilda anställda, till exempel vårdpersonal.

Hur påverkar din yrkesroll dig som politiker?

– Det är klart man blir färgad av det. Jag har stor kunskap om vården och hur den fungerar, både från mitt kliniska arbete och mitt engagemang i Vårdförbundet. Det är verkligen något att ta med sig in i kommunpolitiken. Ibland får vi frågor eller information från tjänstemän och är man då inte insatt kanske man inte ställer de extra frågorna som behövs. Men det kan jag göra och det tycker jag breddar basen för de beslut som fattas. Som sjuksköterska är man också van att träffa människor i utsatta situationer, de som är i nöd eller i behov av hjälp. Det ökar förståelsen för att människor är olika och att man inte kan standardisera för mycket. 

Har du någon gång haft svårt att skilja Vårdförbundets politik från partiets?

– Nej. Det är inte jättestor skillnad, faktiskt. Jag har aldrig känt att det uppstått någon intressekonflikt. Kd vill inget som Vårdförbundet inte vill. Men som politiker är jag nog extra tydlig kring frågor om arbetsvillkor tack vare mitt fackliga engagemang. Jag har alltid haft inställningen att ingen ska bli sjuk av att arbeta. Det är ett perspektiv som man kan applicera på fler områden än vården. Vi har haft stökigt på högstadieskolorna i kommunen en tid och då funderar jag över elevernas skolmiljö. Skulle jag acceptera den om jag var elevernas skyddsombud? Svaret är nej. Det har lett till politiska förslag om tätare vuxennärvaro i skolan.

Vad är du mest stolt över att ha uppnått som politiker hittills?

– Att vi infört betald specialistutbildning för sjuksköterskor i kommunen, en typ av AST. Efter att ha pratat med mina allianskollegor prioriterade vi det i budgeten. Den som inte jobbar inom vården känner inte till att AST finns och förstår inte heller behovet. I framtiden tror jag att det blir en viktig konkurrensfördel.

Vad vill du uppnå nästa mandatperiod?

– Att få igång den goda nära vården på riktigt. Det hade varit otroligt spännande och gynnar de äldre patienterna som slipper åka in till sjukhus med besvär som kan behandlas hemma med till exempel vätska eller antibiotika. De gör också jobbet utvecklande, mångsidigt och stimulerande för sjuksköterskorna i kommunen. En annan sak gäller teknikutvecklingen i vården. Jag har själv representerat Vårdförbundet i samarbeten med Lunds universitet, där vi tittat på olika e-hälsolösningar. På sikt skulle jag vilja att vi inför Borgholmsmodellen som innebär en större digital kapacitet, där man genom vårdcentral har samarbete med sjukhus och kan göra undersökningar med specialist via länk. Som exempelvis kol/astma-sjuksköterska kan du också konsultera och följa upp dina patienter efter att de tagit sina värden själva i hemmet. Den modellen har minskat inläggningar och sjukhusvård ofantligt mycket och lett till att de fått lättare att rekrytera personal. Men oavsett hur mycket vårdpersonal vi lyckas rekrytera i framtiden kommer det inte att räcka och därför måste vi nog tänka på vem som gör vad och hur. Digitaliseringen blir ett sätt att effektivisera vården, men vi får inte glömma bort vikten av mänskliga möten och samvaro.

Vilken är din egen hjärtefråga?

– Jag jobbade i tio år inom ambulansen och då mötte jag ganska ofta ensamma äldre, helt utan sociala nätverk. Det är otroligt sorgligt och något som accelererat under pandemin. Ensamheten bland äldre slår hårt och har seglat upp som ett stort hälsoproblem. Äldre män är också överrepresenterade i suicid. Det behöver vi jobba med framöver och få med civilsamhället. Många föreningar har jättefin verksamhet men för många är steget att gå dit långt. Kristdemokraterna har lanserat vad vi kallar för ”äldrefältare”. Tanken är att de ska funka ungefär som fältassistenter för ungdomar. Man söker upp ensamma, pratar med dem och hjälper dem till ett socialt sammanhang. Här behövs ett brett samarbete i lokalsamhället som också involverar kultur- och fritidsförvaltningen och den sociala sektorn.

Du jobbar heltid som sjuksköterska och har familj. Hur hinner du med politiken?

– De uppdrag jag har kommunalt fungerar precis som de fackliga uppdragen som lyder under förtroendemannalagen. Man får ledigt för att gå på möten dagtid, så det är inget större bekymmer. Engagemanget i föreningen Kristdemokraterna sker däremot på fritiden. Nu inför valet är det otroligt intensivt med många möten på kvällarna. Då får jag prioritera bort andra hobbies. Jag är till exempel spelnörd och håller på med brädspel och rollspel. Dessutom gillar jag att spela gitarr. Det hinner jag inte lika mycket som jag skulle önska just nu. Barnen är 15 och 11 år gamla. De behöver inte passning, men läxhjälp och umgänge. Det kräver lite kompromisser i familjelivet men går förstås inte att prioritera bort.

Händer det att du konfronteras med politiska beslut av kollegor på jobbet?

– Nej, aldrig. Jag jobbar inte heller i den kommun där jag är politiker. Jag tänker likadant som jag gjorde inom ambulansen – att jag inte ska jobba i samma upptagningsområde där jag bor. Man vill ju helst inte rycka ut till en släkting. Det är skönt att skilja på arbetet och politiken. Jag diskuterar aldrig politik på fikarasten.

Kan du ställa en diagnos på vården i Sverige idag och ordinera en behandling?

– Den är utbränd. En medicinsk behandling skulle vara Acceptance and commitment therapy, ACT, för att analysera vad som hindrar oss från att göra bra saker och komma fram till vilken vård vi vill bedriva.

Och om du skulle göra samma sak med vårdpolitiken?

– Den är det svårt att sätta en diagnos på eftersom den är så splittrad, med 21 regioner med olika vårdpolitik. Av den anledningen vill vi i kd förstatliga vården. Vi bor i ett välfungerande land och måste säkerställa att vården är rättvis och jämlik överallt, till exempel att kvinnor får lika bra vård som män. En sådan fråga är svår att driva idag. En annan sak som jag länge tyckt är konstig är att vi har olika journalsystem, vilket gör att om en patient i östra Skåne söker vård i  Sölvesborg, åtta kilometer bort, så kan vårdpersonalen inte se journalen. Samma problem uppstår mellan primärvården i sjukhusen i samma region. Hur kan det vara så?

Om du var enväldig chef över vården med obegränsade resurser, vad skulle du uträtta då?

– Oj, ett sådant scenario kan man knappt föreställa sig. Jag skulle minska administration för vårdpersonal så att var och en gör det den är utbildad för. I stället för att administrera halva arbetstiden skulle man kunna träffa fler patienter. Det hade varit en stor vinst.