Klassikern: Grejen med hjärtstartaren

Det korrekta namnet för hjärtstartare är defibrillator. Ursprunget är det engelska ordet defibrillate som ordagrant betyder avflimra. Det avslöjar att den bara kan användas när ett elektriskt kaos uppstått i hjärtat som gör att det inte pumpar normalt. Så är det i majoriteten av hjärtstopp. Utan bröstkompressioner minskar den elektriska aktiviteten snabbt, hjärtat fylls med blod och stannar till slut – för gott.

Cirka 3 av 4 hjärtstopp inträffar i folks vardag, cirka 1 av 4 på sjukhus. Överlevnaden är 11 respektive 35 procent. För varje minut som går innan hjärt-lungräddning påbörjas minskar chanserna att överleva med cirka 10 procent.

I slutet av 1800-talet upptäckte schweiziska fysiologer att små elektriska stötar kunde framkalla ventrikelflimmer hos hundar, och att kraftigare stötar kunde vända tillståndet. Amerikanska läkare och ingenjörer vidareutvecklade upptäckten under första halvan av1900-talet.

Vid defibrillering skickas en stöt med en energimängd på upp emot 360 Joule från två elektroder genom hjärtat. Hjärtat depolariseras och det elektriska kaoset upphör. Därefter tar sinusknutan vid och skapar normal hjärtrytm.

Under 80-talet blev defibrillatorn standardutrustning i svenska ambulanser. Under samma årtionde fick en patient med allvarligt hjärtfel för första gången en defibrillator inopererad. På många offentliga platser finns det i dag både halv- och helautomatiska hjärtstartare som analyserar patientens hjärtrytm och ger tydliga instruktioner till användaren.

1947 drabbades en 14-årig pojke av hjärtstillestånd under en operation. Kirurgen Claude Beck öppnade bröstkorgen och masserade hjärtat i 45 minuter, därefter testades hans egenutvecklade defibrillator. El kopplades till två metallskedar, med trähandtag, som placerades direkt på hjärtat. Chockerna återupplivade pojken som återhämtade sig helt. Att öppna bröstet och ge chocker direkt till hjärtat var en teknik som användes fram till mitten av 1950-talet. Då utvecklades på flera platser samtidigt den moderna defibrillatorn där elektroderna placeras på bröstkorgen. Kort därefter, vid början av 60-talet, utvecklades den första portabla defibrillatorn.