Vårdförbundet fortsätter kräva kortare arbetstid: ”Sjuktalen går upp”

Kortare arbetstid, höjda ingångslöner och begränsning av bland annat övertid och beredskap. Det är i korthet Vårdförbundets krav i den kommande avtalsrörelsen, visar de yrkanden som på fredagen den 20 december lämnas till Sveriges kommuner och regioner. ”Vi kan inte fortsätta ha medlemmar som jobbar 13–14 månader om året. Och det i en redan sliten yrkeskår som befinner sig i en ohälsosam arbetsmiljö”, säger ordförande Sineva Ribeiro.

På fredagen den 20 december presenterar en rad fackförbund inom offentlig sektor sina krav inför den kommande avtalsrörelsen. Bland annat Vision och Akademikerförbundet yrkar, precis som Vårdförbundet, på arbetstidsförkortning.

För Vårdförbundet är parollen ”jämställda villkor”. Vad innebär det?

– Vi vet att villkoren för de kvinnodominerade yrkena ofta är sämre än i de mansdominerade, och vi backar när det gäller jämställda löner. När vi jämför med industrin ser vi till exempel skillnader när det gäller att kalla in folk. De har ett fast schema som inte får ändras senare än fjorton dagar innan det träder i kraft. Hos oss kan arbetsgivaren använda förskjuten arbetstid samma dag, säger ordförande Sineva Ribeiro till Vårdfokus.

– Jag pratade med en medlem nyligen som beskrev hur chefen ringde klockan sex på morgonen när hon skulle börja halv åtta, för att byta hennes arbetspass till kvällen. Så ser det ut för oss. Som vi ser det är det en av anledningarna till att man lyckats minska övertiden – man använder förskjuten arbetstid och beredskap i allt högre grad

Hur kan man avtala om att begränsa den möjligheten?

– Vi kommer ta oss an det i förhandlingarna. Vi vill försöka få till vad jag brukar kalla ”staket” runt de punkter i AB, Allmänna bestämmelser, som arbetsgivaren i dag använder sig av för att klara kompetensförsörjningen och som innebär att våra medlemmar jobbar mycket mer obekväm tid än tänkt.

70 procent av våra medlemmar blir kontaktade på sin lediga tid med frågor om att hoppa in och jobba.

Enligt nya uträkningar från SKR minskar övertiden. Delar du den bilden?

– Ja, efter konflikten i våras har de förstått att vi inte tycker om övertid. Men vi ser, som sagt, att förskjuten arbetstid i stället skjutit i höjden, att beredskapen ökar och att man använder sig av andra delar i AB som gör det alldeles omöjligt att få ihop livspusslet.

– Man har gått från en dålig sak – övertid, som för medlemmarna ger bättre betalt – till en annan dålig sak – förskjuten arbetstid, som är sämre för medlemmarna utifrån att du aldrig vet när du ska jobba. Det kan ändras upp till samma dag som du skulle gått på passet, dessutom med mycket sämre betalning. 70 procent av våra medlemmar blir också kontaktade på sin lediga tid med frågor om att hoppa in och jobba.

Övertidsersättning för deltidsarbetande enligt samma taxa som heltidsarbetande är en annan punkt. Hur ser det ut i dag?

– Du får inte samma övertidsersättning upp till en heltid om du jobbar deltid. Men det är fel, visar en ny EU-dom. Jag tror att alla förbund i Sverige, även industrifacken, lägger in detta som något alla arbetsgivare måste följa. All övertid ska betalas på samma sätt, oavsett om du jobbar deltid eller heltid.

Vi kan inte ha medlemmar som jobbar 13–14 månader om året, för det är vad det handlar om.

Kan man avtala bort övertid?

– Nej, man kan bara försöka begränsa den extra övertid som tillåts. Där har vi fler timmar än vad industrin har, det skiljer 25 timmar. Inom vården använder arbetsgivaren övertid för att kompensera för de brister i kompetensförsörjningen som finns. Men vi kan inte ha medlemmar som jobbar 13–14 månader om året, för det är vad det handlar om. Och det i en redan sliten yrkeskår som befinner sig i en ganska ohälsosam arbetsmiljö.

Vårdförbundet kräver också ”höjda relativlöner”. Betyder det löneökningar över industrimärket som i år ligger på 4,2 procent?

– Vi vill ha löner som ger oss en relativ löneökning. Yrkandet gäller både en god ingångslön och en löneutveckling över tid. Vi ser att det finns yrken med lägre utbildningsgrad som har högre ingångslöner än våra yrkesgrupper. Röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker ligger bland de allra lägsta.

– Vi har fortfarande medlemmar som går in på 27 500 kronor i månadslön, vilket är för lågt. Det ska också löna sig att vara kvar i verksamheten. Därför vill vi fortsätta att satsa på särskilt yrkesskickliga. En ny rapport från Socialstyrelsen visar att de som i dag lämnar regionerna är de som har lång erfarenhet och varit ett tag i vården. De behöver vara kvar.

Kan ni tänka er fasta ingångslöner?

– Nej, vi vill ha individuell lönesättning. Många i vården är inte längre 20 år, som jag var när jag gick ut sjuksköterskeutbildningen, när de kommer ut på arbetsmarknaden. En hel del ställer om mitt i livet och då måste man värderas utifrån tidigare erfarenheter.

Ska du locka de yngre så måste lönerna upp, det är bara så.

Vad är det som inte funkar i dag?

– Att arbetsgivaren bestämt sig för att man i våra yrken börjar någonstans på 27 500 och sedan ökar man på. Det matchar inte yrken med motsvarande utbildning, som har minst 29 000-30 000 kronor i ingångslön. Våra grupper kan inte ligga lägre, det är ojämställt.

– Ska du locka de yngre så måste lönerna upp, det är bara så. Och det måste finnas ett spann mellan förstalönen och den som är särskilt yrkesskicklig för att det ska löna sig att stanna kvar.

Innebär det här ett ökat fokus på just förstalöner?

– Nej, vi har haft med det i våra yrkanden åtminstone så länge jag suttit i förbundsstyrelsen. Nu ser vi i rapporter att man inte ens söker sig till regionerna för ett första jobb. Man väljer andra arbetsplatser och arbetsgivare på grund av att förstalönerna ligger högre där. En låg ingångslön följer med hela arbetslivet.

Vill ni skruva på satsningen på särskilt yrkesskickliga på något sätt, jämfört med hur det ser ut i dag?

– Vi har några tydliggöranden. Det måste bli tydligt varför jag blir särskilt yrkesskicklig, att det finns särskilda kriterier och att det är kompetensen som värderas. Och att det finns en kontinuitet: jag ska inte vara det ett år och inte nästa.

– Det är viktigt att poängtera att de med lång yrkeserfarenhet är nödvändiga för hela vården: för patientsäkerheten, för kompetensförsörjningen, för att det ska finnas handledare för studenter och andra som är nya i yrket. Det är ju just de erfarna som lämnar regionerna i dag, och den trenden måste stävjas.

Kravet på arbetstidsförkortning höjs återigen. Hur mycket och för vem?

– Vi har flera yrkanden kring detta. Enligt vår nya Novus-rapport som släpps i början av 2025 ser vi att deltiden fortsätter öka, den minskar inte. De som framför allt inte orkar jobba heltid är de som jobbar 38,15 eller 40 timmar i veckan. Vi ser ganska många försämringar i den här rapporten.

Hur stor är chansen att få igenom samma krav igen?

– Vi vet att arbetstidsfrågan blir svår, men med det sagt är det viktigt att vi fortsätter driva den. Arbetstiden är en av de frågor som medlemmarna sätter väldigt, väldigt högt och vi hör att de vill att vi ska fortsätta arbeta med detta. Lön och arbetstid – det är vad som finns på medlemmarnas agenda. Att vara ledig när jag är ledig, inte finnas tillgänglig hela tiden, inte jobba så mycket obekväm tid och att orka ett helt yrkesliv.  

Det här är ett sätt att säga till oss: ”Håll er på mattan”.

SKR meddelade på onsdagen att man initierat en utredning där externa experter ska analysera effekterna av ”arbetstidsförändringar”. Hur reagerade du på det?

– Jag tänker att det redan finns mycket forskning som visar att kortad arbetstid är rätt väg att gå. Det här är ett sätt att säga till oss: ”Håll er på mattan”. Jag svarar att det här är viktiga frågor som vi kommer fortsätta driva, vi tänker inte sitta och vänta på någon utredning.

Hade du hellre sett en partsgemensam utredning?

– Nej, jag hade hellre sett att vi redan börjat göra saker. Det funkar inte att fler och fler kvinnor med hög utbildning i livsviktiga yrken ska behöva gå ner i arbetstid för att vara kvar i ett yrke de älskar och som de utför på ett fantastiskt sätt. Vi behöver se till att de orkar ett helt yrkesliv utifrån de villkor de har på jobbet. Så ser det inte ut i dag. Då måste vi som parter agera.

Är SKR:s utredning ändå ett steg i rätt riktning?

– Det är svårt för mig att säga vad de tänkt. Jag uppfattar att de vill samla forskningen, titta på ekonomiska incitament och så vidare, men det behöver inte göras några långa utredningar, för det finns redan både svensk och internationell forskning tillgänglig.

Hur ser du på beskedet att LO, där Kommunal ingår, inte kommer att driva frågan om förkortad arbetstid, utan att de också ska göra en egen utredning?

– Det stämmer inte. Kommunal har redan 37-timmarsvecka i många avtal och när den kom till, 1995, var det i samband med att det nya pensionssystemet infördes. Då specificerades vilka yrken det skulle gälla.

– Nu vill man utöka 37-timmarsveckan så att den gäller samtliga yrkesgrupper inom Kommunal, och det skulle jag vilja kalla ett yrkande om arbetstidsförkortning. Och det är en stor arbetstidsförkortning utifrån att det gäller ganska många medlemmar.

Det är en stor avtalsrörelse nästa år, då många kollektivavtal löper ut. Gynnar det Vårdförbundet att exempelvis Vision och Akademikerförbundet också yrkar på arbetstidsförkortning?

– I våras satte vi arbetstidsfrågan på agendan, både hos fackförbund och politiker. Därför yrkar nu alla fackförbund på kortare arbetstid på något sätt. Det är lite olika fokus utifrån hur man har det, men både industrifacken och välfärdsfacken driver frågan och det tror jag är viktigt.

Samtidigt går många arbetsgivare till motangrepp. Hur ser du på det?

– Det blir inte trovärdigt att som arbetsgivare ha medarbetare som inte orkar och som betalar med sin hälsa, och samtidigt hålla fast vi något som uppenbarligen inte fungerar.

Om vi skulle ta ut all ledighet som finns i allt från flexavtal till semestrar och timbanker som vissa verksamheter tillämpar så skulle man få stänga sjukhusen i Sverige.

Skulle Vårdförbundet kunna tänka sig till exempel ”arbetstidskonton” och liknande, som andra yrkesgrupper har?

– Vi har inte låst några dörrar. Men jag kan säga att om vi skulle ta ut all ledighet som finns i allt från flexavtal till semestrar och timbanker som vissa verksamheter tillämpar så skulle man få stänga sjukhusen i Sverige.

– Det stora problemet med för få kollegor är att vi inte får ut vår ledighet. Jag tänker att vi kommer förhandla om arbetstider så som vi tror passar medlemmarna för att de ska få ihop sin vardag och sitt livspussel. Det gynnar både arbetsgivaren som blir mer attraktiv och därmed kan behålla sin personal, och våra medlemmar.

Handlar det om 37-timmarsvecka igen?

– I ett samtal kring vad som kommer behövas så tror jag att 37-timmarsvecka kommer diskuteras, men det står inte specificerat i några yrkanden. Vi mötte ett stort motstånd hos arbetsgivaren senast och när man gör det måste man hitta andra strategiska vägar fram till en god arbetstidsförkortning som medlemmarna har nytta av.

– Senast lyckades vi få ner arbetstiden för de som jobbar natt. Nu ser vi att sjukskrivningar och deltid ökar bland de som jobbar rak vecka – 38,15 eller 40 timmar – och det behöver vi ta tag i.

Med vårens konflikt i åtanke – hur ser relationerna mellan Vårdförbundet och SKR ut inför de kommande förhandlingarna?

– Visst, vi har varit i en konflikt, men man måste lägga sådant åt sidan. Vi som parter har ett gemensamt ansvar att sätta oss i förhandling och komma fram till ett avtal. Det är klart att det är tuffa tag när man är i en strid men vart den här avtalsrörelsen barkar kan jag inte säga just nu. Jag vet bara att jag har en förbundsstyrelse som är beredd att göra allt som behövs.

Mäktar förbundet med en konflikt till?

– Det har vi ett ansvar att göra om det blir aktuellt.

I vilka frågor står parterna längst ifrån varandra?

– Vi har en motpart som helst inte vill göra någonting alls. Det är viktigt att SKR inte slänger in försämringar som vi såg sist. Vi har en otroligt tuff arbetsmiljö, många har det ohälsosamt på jobbet varje dag, och att då föreslå försämringar, det vore självmord tycker jag.

Försämringen var det så kallade ”NATO-pappret”. Tror du att det kommer upp igen?

– Ja, jag tror det. Det har gjorts en utvärdering som konstaterar att det inte använts ännu. Men det är tydligt att det är oss och läkarna de vill åt. Om det kommer upp igen får vi hantera det då, vi är beredda på det.

Finns det något negativt för Vårdförbundet med att det är en så stor avtalsrörelse i år?

– Ja, bruset. Under konflikten i våras hade vi möjligheten att komma med på nyheterna och sätta vår agenda på ett annat sätt. När vi nu går ut 53 fackförbund i en avtalsrörelse så slåss vi om samma uppmärksamhet och om samhällets vilja att stödja oss.

– Men vården är fortsatt viktigast för befolkningen: det dör patienter i vårdköer, det saknas personal, sjuktalen går upp – allt detta är nog allmänheten fullt medvetenhet om.